Main menu:

Mina böcker

Gud finns nog inte
finns i tryck på svenska, engelska, tyska, spanska, italienska, danska, polska, holländska, persiska och som e-bok på engelska.

Prenumerera!

Sök på sidan

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Länkar

juni 2017
M T O T F L S
« Maj    
 1234
567891011
12131415161718
19202122232425
2627282930  

Kategorier

Ateism som asylskäl? Omar Makram har fått uppehållstillstånd

I onsdags fick Omar Makram äntligen uppehållstillstånd i Sverige, efter tre års kamp. Omar har haft speciella bekymmer med den svenska asyllagstiftningen eftersom han är ateist och blivit hotad i sitt födelseland Egypten för detta. Det här räknades dock inte som tillräckliga skäl – kunde inte Omar bara vara tyst om sin övertygelse? Så han fick avslag. För att bevisa att han verkligen var ateist spottade Omar på Koranen och la ut filmen på YouTube, en handling som gjort det definitivt omöjligt för honom att flytta tillbaka. Han följde sedan upp detta med en video där han välartikulerat förklarar varför han lämnade islam, en film ni kan se här nedanför.

Omars livsresa uppmärksammas i dag i DN av Niklas Orrenius i en läsvärd artikel med titeln Måste finnas plats även för islamkritiker som Omar. Uppehållstillståndet innebär inte att historien har slutat lyckligt – även i Sverige får Omar motta hot.

Hoten han får från svenska muslimska extremister gör honom än mer beslutsam att fortsätta med sin antireligiösa opinionsbildning. Han visar dödshot och detaljerade beskrivningar om hur han ska misshandlas, blandat med fantasifulla förolämpningar. Omar är ”son till tusen grisar”, en ”hundfitta” och ”grisknullare” som ska ”brinna i helvetets eldar”.
”Jag visste faktiskt inte att det fanns så många muslimska extremister i Sverige”, säger Omar.

Många ex-muslimer vittnar om liknande behandling. Det är få som är så modiga som Omar Makram och vågar framträda offentligt.

”Jag har bott i Sverige i hela mitt liv”, skriver en ung kvinna, ”men det är så svårt att vara en ex-muslim här”. Kvinnan berättar att hennes familj förväntar sig att hon ska be, fasta under ramadan och gifta sig med en muslimsk man. ”Jag känner mig kvävd.”
På nätet får Omar den här typen av meddelanden hela tiden. ”Hej, jag är en ex-muslim som låtsas vara muslim…”. ”Hej Omar, jag lämnade islam för två veckor sedan, tog av mig slöjan och allt. Jag älskar friheten men mina vänner hatar mig nu.” ”Hey Omar, I’m an ex-muslim from Finland, good job”.
Omar svarar så gott han kan. ”Hur kom du över din skräck för helvetet?”, undrar en nybliven ex-muslim. ”Genom att inte tro att det existerar”, svarar Omar. På kort tid har han blivit en symbol, en frontfigur för en växande rörelse av människor som lämnat eller vill lämna islam.

Det är välkommet att Migrationsverket äntligen insett att religiös förföljelse även drabbar människor utan religiös övertygelse. Nu är det allas vår skyldighet att motarbeta att denna förföljelse fortsätter i Sverige. Omar har samma rätt att vara ateist och kritisera den tro han föddes in i som vi andra. Det får inte hot och trakasserier sätta stopp för.

En annan som behandlat ämnet är Sam Harris. I sin podcast från den 9:e juni intervjuar han Sarah Haider, en av grundarna av Ex-Muslims of North America. Väl värt att lyssna på. Tyvärr har extrema muslimer väldigt svårt att acceptera ex-muslimer, något som gjort att de amerikanska ex-muslimerna får hålla sina möten i hemlighet på grund av hot-situationen.

Bookmark and Share

Ringcykeln – slutomdöme

Till slut gick så gudavärlden under och sanningen stod uppenbarad: Richard Wagner var en demon och Nina Stemme är en fornnordisk gudinna i hans tjänst, nedstigen till jorden för att frälsa oss. Någon annan rimlig förklaring finns inte för det utomjordiska framförande av Ringcykeln vi utsattes för på Kungliga operan. Det enda som grämer mig är att jag inte kan se alltihop en andra gång.

Rent generellt så var det världsklass på framförandet rakt igenom. Inte så att jag inte retade mig på något. Att sätta ringcykeln på 1800-talet kanske var bra på idé-stadiet, men Nordiska gudar i hög hatt och Valkyrior i ryttardress? Det blir fjantigt. Och är det något man ska akta sig noga för på operan är det att framställa saker som fjantiga. Det är svårt nog att gå med på själva grundsituationen: en berättandeform där huvudpersonerna står på upphöjd träplattform och vrålsjunger teatralt. Att då lägga på en nivå till av konstighet blev lite mycket. Men i sista operan, Ragnarök, fungerade det. Och till stor del i Sigfried.

Sen slarvade dirigenten bort några av de instrumentala partierna. Det kändes lite som om han var så fokuserad på att sköta orkestern under sången att han vilade ut när sången upphörde. När han behöll fokus blev det dock väldigt bra, som i Siegfrieds sorgmarsch.

Men det här är detaljer i det stora hela. För rakt igenom var det högsta klass på hela tillställningen, med några höjdpunkter som lyfte upplevelsen från vanlig världsklass till det översinnliga. Här är topparna, enligt mitt förmenande:

  • Första akten i Valkyrian, där Cornelia Beskow briljerade i rollen som Sieglinde.
  • Sista akten av Siegfried, där Nina Stemme som Brünnhilde fick första chansen att verkligen visa vad hon är kapabel till, i kärleksscenen med Siegfried.
  • De två sista akterna av Ragnarök, med remarkabla insatser av Lars Cleveman som Siegfried, Falk Struckmann som Hagen och framförallt Nina Stemme, med själva undergången som någon slags frälsningsögonblick på slutet.

Det är svårt att finna ord för hur bra detta var. Jag vet inte riktigt hur Wagner bär sig åt för ta kontroll över publikens känslor. Handlar det ändå om ledmotiven? Under Ragnarök var jag tidvis väldigt nöjd, när orkestern brände iväg långa sekvenser av ledmotiv och jag förstod vad de spelade om, eller när skeenden på scenen kommenterades av musiken på ett sätt som förklarade sammanhang och betydelse.

Men det är intellektuell tillfredsställelse i detta. Wagners musik spelar framförallt på känslosträngarna. Fast det handlar om gudar och världens undergång är det ögonblick som första akten i Valkyrian – som utspelar sig mellan tre människor runt ett köksbord – som griper tag som mest. Eller sista akten i Siegfried, som är en kärleksduett.

Gottfried Wagner, Richard Wagners sonsonson, lär till och med ha tagit avstånd från Wagners musik för att den i sig själv är för förförisk ­– och därmed farlig. Vad är det man sitter och jublar åt egentligen? Så här formulerar David Baas det i Expressen:

Det är lättare för den som förlorat allt, inte minst tron på kärleken, att störta hela världen i fördärvet. Kvar finns ett hopp om en pånyttfödelse bortom den gamla ordningen och de gamla gudarna. En minst sagt revolutionär tanke.

Minst sagt. Bara ingen hade tagit det på allvar. Som påminnelse av de historiska belastning vi har att förhålla oss till spelade dramaturgen Stefan Johansson på försnacket upp en inspelning från Bayreuth-festivalen 1942. En remarkabelt bra inspelning gjord av den tyska militären. Plötsligt var man bänkgranne med Hitler. (Bildligt talat – han var inte där 1942, jag var tvungen att Googla.) Man kommer inte undan politiken med Wagner.

Fast jag känner inte mer för att invadera Polen nu än jag gjorde innan jag blev offer för Ringcykeln. Jag känner bara att jag måste få uppleva detta igen. Det är ren magi det handlar om – en sant andlig upplevelse.

(Till sist – hur i helvete kunde våra förfäder byta ut den myllrande rika nordiska gudavärlden mot Jesusmyten? Vilket otroligt nedköp.)

Bookmark and Share

Dag 4: Ragnarök – Försonande kärlek

Mitt i sorgearbetet fortsätter ringcykeln – det gör det lite svårt att koncentrera sig, men mamma hade inte velat att jag skulle avstå. De här inläggen om operorna skrevs innan hon gick bort.

Sista delen i ringcykeln innehåller även den några sant magnifika inslag. Sättningen går inte av för hackor, här är det fullt blås och till slut gudarnas undergång som gäller. Detta kunde bara ha skrivits av någon med storhetsvansinne. Och det kan man lugnt påstå att Wagner hade: han föreslog på fullt allvar att man skulle bygga om hela Münchens centrum för att göra plats för ett operahus av magnitud nog att rymma hans visioner. Till slut fick han sitt specialbyggda operahus, men i den lilla staden Bayreuth istället, en stad som varje år blir invaderad av galna Wagner-fans i samband med den årliga Wagner-festivalen. Hitler var hedersgäst, när det begav sig, men då var Richard själv sedan länge död och begraven (men han hade nog inte misstyckt Hitlers närvaro, tyvärr). Kungliga Operans beskrivning:

I Ringens sista och kraftfulla del är det skymning på Jorden… Världens slut närmar sig snabbt och det musikaliska dramat svänger mot melodram när gudarna överger de dödliga och lämnar dem åt deras öde. Wotan och de övriga karaktärerna i Ringen står inför konsekvenserna av de val de gjort i de första tre operorna. Som de tre Nornorna förutspådde är Alberichs ring förbannad.
Brünnhilde, Valkyrian som förvandlats till en dödlig kvinna av kärleken, förhindrar en katastrof och ledsagar alla mot en ny era. Hon återbördar ringen till sina rättmätiga ägare i Rhen och den gamla ordningen, symboliserad av Valhalla, gudarnas boning, förstörs. För övrigt ansåg Wagner att det kommande århundrandet skulle bli kvinnans århundrade…

Vad gäller att ta död på sina huvudkaraktärer så överträffar Wagner till och med George R. R. Martin (Game of Thrones författare). Förutom Alberich och Loke så dör alla huvudkaraktärer en ond, våldsam död. Fasolt blir ihjälslagen av sin bror Fafner. Siegmund blir dödad av Hunding. Hunding blir dödad av Wotan. Sieglinda dör i barnsäng. Fafner (som drake) och Mime blir dödade av Siegfried. Siegfried och Gunter blir dödade av Hagen. Hagen dränks av Rhendöttrarna. Gutrune faller ner död på grund av en hjärtinfarkt(?). Brünnhilde begår självmord, tillsammans med sin häst. Wotan, Fricka, Freia, Donner och Froh bränns levande.

I en satir av en ”advokat” under pseudonymen ”Ernst van Pidde” från 1968 påpekas det att alla medverkande, förutom Rhendottern Flosshilde, begår minst ett straffbart brott under musikdramats gång. Dessa brott utspelar sig längs hela straffskalan, från mord via dråp, våldtäkt, kidnappning, våldsamt stöld och djurmisshandel, till incest. De värsta förövarna, enligt ”von Pidde”, är Alberich, Fafner, Fricka, Hagen och Brünnhilde, som alla borde dömas till livstids straffarbete.

Operakritikern och skribenten Philip Hensher har påpekat att Wagners personlighet kanske gör honom unikt trovärdig som skildrare av onda handlingar och personer som utför onda handlingar. För man känner, trots allt våld, inte sällan sympati för karaktärerna i dramat, även de onda (fast kanske inte för Hunding).

Så här låter det när Hagen slår larm, från en uppsättning i Valencia 2008. För den här rollen gäller det att ha en kompetent basstämma.

Siegfrieds begravningsmarsch – makalöst vackert. Här med Georg Solti som dirigent, från en inspelning från 1965.

Till sist då, gudavärldens undergång. För den här scenen har Staffan Waldemar Holm i Kungliga Operans uppsättning märkligt nog valt att frångå Wagners scen-instruktioner. Brünnhilde vägrar avsvära sig kärlek, på det sätt som Alberich gjorde i början av Rhenguldet, utan är istället beredd att gå i döden för den. Där Brünnhilde i originalet således ställer allt tillrätta genom att offra livet genom att rida upp på Siegfrieds likbål så låter Holm Brünnhilde bli kvar i livet. Varför? Medan självmordet har en Schopenhauersk funktion ”sann kärlek är ouppnåelig annat än som ideal” så är ett icke-självmord bara ologiskt. Hela ringcykeln slutar med en sista, oerhört vacker, version av ”kärlek som försoning. Nåväl, så här ser det ut (”egentligen”) med Nina Stemme, från Bayeruth 2012.

Bookmark and Share

Sorg

I fredags (19 maj) dog min älskade mamma, 91 år gammal, efter en tids sjukdom (cancer). Pappa höll henne i handen vid dödsögonblicket. Mamma efterlämnar en stor familj som kommer sakna henne oerhört – hon var på många sätt familjens bultande varma hjärta. Mamma födde tre barn (min bror förolyckades dock i en seglingsolycka för några år sedan) som tillsammans har skaffat henne tretton barnbarn och fem barnbarnsbarn. ”Ni är min rikedom” brukade hon säga.

På mammas byrå, i en liten ask, hittade min syster och hennes äldsta dotter urklipp – olika dikter som mamma tyckt om. Den här, av den finländska författaren och poeten Eeva Kilpi, träffade oss rakt i hjärteroten.

När mormödrar dör
förvandlas de till blomsterängar och gräs,
och somliga mormödrar blir träd som susar ovanför barnbarnen,
skyddar dem mot regn och blåst och breder ut grenarna över dem
till snöhyddor på vintern. 

Men innan dess är de passionerade.

För ungefär 15 år sedan etablerade mamma traditionen att vi alla i släkten ses på landet första helgen efter midsommar, en tradition som blivit en av somrarnas höjdpunkter. I år kommer det kännas hjärtskärande tomt.

Min mamma var på sätt och vis själva arketypen av en mamma. Hon hade kärlek nog för alla barn, barnbarn, barnbarnsbarn och för alla pojkvänner, flickvänner, fruar och män. Rund och god, glad och känslosam, alltid redo med stora famnen. Mamma gillade överhuvudtaget människor och att prata med alla – överallt, hela tiden. Till och med på de sista sjukhusbesöken lärde jag känna de andra i väntrummet genom mammas nyfikenhet på deras berättelser och vilja att berätta sina egna.

Mamma föddes nyårsafton 1925 i Karlskrona. Hon präglades mycket av sin pappa (min morfar) som rymde hemifrån vid ung ålder från sin tyranniske prästfar och gick till sjöss. Han var, som min kusin Ulla brukar uttrycka det, ”en glad skit”. Inte helt ansvarstagande, men med väldig humor, musikalitet och intelligens. Dessa var alla egenskaper som min mamma hade med sig i livet.

På den tiden var det något av en självklarhet att kvinnor skulle bli hemmafruar. När samhällsklimatet blev ett annat läste mamma in studenten, något förvånad över sin egen kapacitet (”Jag kan ju det här! Jag som alltid trott att jag inte kunde.”) och skaffade ett jobb. Tillvaron som yrkesarbetande passade henne bättre än att gå hemma – för mamma var ett socialt djur.

Det som mamma själv betraktade som kanske den roligaste tiden i sitt liv (förutom att ta hand om barn och barnbarn och barnbarnsbarn) inträffade dock innan dess, när pappa fick jobb som militärattaché i Washington. Ett jobb som för hennes del betydde många bjudningar och middagar, både hemma hos oss och på besök hos andra. I den rollen blommade hon verkligen ut.

Det är svårt att sammanfatta hur mycket mamma har betytt i mitt liv. Om jag skulle tvingas sammanfatta det i ett enda ord är ”kärlek” det jag skulle använda – vetskapen att jag alltid kunde komma hem till en varm famn och alltid, alltid var älskad. Den här känslan vet jag att hon förmedlade till alla i familjen, det fanns alltid rum för fler i hennes hjärta. Men bara ett ord räcker inte för att sammanfatta mamma. Inga ord räcker riktigt till just nu.

Jag kommer sakna hennes humor kolossalt. De sista dagarna var hon väldigt medicinerad, för att slippa smärtorna, men ibland kunde man få ögonblick av kontakt. Sista gången jag fick medveten ögonkontakt med henne stirrade hon mig stint i ögonen – och blinkade med ena ögat med ett underfundigt leende. Hon kommer enligt egen begäran att begravas kyrkligt för ”Man vet ju aldrig – och det är dumt att chansa i min ålder”. När jag frågade om hon därför ville göra ett besök i kyrkan svarade hon att ”Äh, vi behöver inte gå till överdrift.” Hon har lovat att komma och spöka för mig om det går, vi får väl se hur det blir med den saken. Själv tror jag att mamma kommer att leva vidare, i alla våra varma ljusa minnen. Älskade mamma.

Av en händelse hade min yngsta son Magnus som skoluppgift i svenskan de här sista veckorna i mammas liv att skriva ett hyllningstal. Han valde att skriva om sin farmor. Så här skrev han:

Farmor, när jag träffade dig första gången höll du upp mig, jag var en bebis. Jag var gråtandes. Men när du omfamnade mig slutade jag gråta. Jag har alltid känt mig trygg hos dig, det har många andra ocskå. Jag vet att alla dina barn, barnbarn, och barnbarns barn håller med mig. Vet du hur mycket alla vi ser upp till dig?

Jag vet. Du är smart. Du är snäll. Farmor, du är stark. Vi alla ser upp till dig.

Farmor, du föddes för länge sedan och har behövt kämpa dig igenom mycket, med många odds emot dig. Vet du vad du blev av det?

Jag vet. Du blev smart. Du blev snäll. Farmor, du blev stark.

Du växte upp i en tid där kvinnor inte fick säga vad de tyckte, men ändå gjorde du det, alla pressade dig. Men du knäcktes inte, du blev bara ännu, ännu starkare.

De sa åt dig, säg inte din åsikt, du sa den. De sa åt dig, du kommer aldrig bli något, och du blev något, något fantastiskt. Du blev en person som bryr sig om alla, som visar alla, att saker faktiskt är vädra att kämpa för. Du strålar energi till alla runt dig.

Jag kommer tänka på dig hela mitt liv, och på så sätt kommer du alltid finnas hos mig, varenda gång jag vill ge upp ska jag tänka på min Farmor. Min farmor som aldrig gav upp.

Jag vill bli som du, alla borde vara som du. Min fina. Fantastiska. Farmor.

Men nu har något kommit som inte ens du kommer kunna kämpa mot. Cancer.

Och på samma sätt som när jag kom till dig första gången. Gråtandes. Kommer jag också vara det när du lämnar världen.  Gråtandes. Min fina, fantastiska farmor.

Bookmark and Share

Dag 3: Siegfried – Naturkraften i en korkad übermensch

Den tredje operan i ringcykeln är intressant av ett alldeles speciellt skäl. Mitt i akt 2, i ett parti när Siegfried – Wagners något korkade übermensch – ligger under ett träd för att lyssna till fågelsång, så avbröt Wagner sitt komponerande 1857. Han återupptog det inte förrän 12 år senare, 1869. Däremellan förändrade han operakonsten för alltid, bland annat med det sant revolutionerande verket Tristan och Isolde. Det här glappet hörs. (Osofistikerad som jag är fördrar jag nog den tidiga Wagner framför den senare. Men vi får se om det omdömet håller sig efter att ha levt igenom en hel ringcykel.)

Här är Kungliga Operans beskrivning av verket:

I Ringens tredje del är det Sieglindes och Siegmunds son, den unge Siegfried som ger sig ut i världen för att dräpa draken Fafner som vaktar guldets gömställe, för att återbörda maktens ring och för att väcka den ungmö som sover i en eldsring. Siegfried kan ses som heroisk mytisk figure, en übermensch, eller en råbarkad blond buse, beroende på om du ser på honom som en legend, en filosofisk gestalt eller som något sprunget ur modern politik. Siegfried har växt upp hos nibelungen Mime och han är en oskyldig om än självsäker ung man. Han stöter på den mystiske Vandraren (som i verkligheten är Wotan) och hittar sedan bitarna av sin fars svärd, Notung.  Han smider ihop bitarna och använder svärdet till att döda draken. Han får på så vis Alberichs förbannade, magiska ring och strax därefter hittar han den sovande Brünnhilde: hon vaknar och förälskar sig omedelbart i Siegfried. Siegfried ger henne ringen som ett tecken på hans kärlek och trohet.

Trots sitt monumentala format är Siegfried Ringens ”scherzo” eller mer lättsamma del. Det är det närmsta vi kommer komedi och den är fylld med rå, ibland brutal humor och musik som perfekt gestaltar det landskap i vilket handlingen utspelas.

Siegfried är alltså den mest lättviktiga av de fyra verken i ringcykeln och ges (därför?) som matiné. Den innehåller också några av mina personliga favoritstycken. Här, till exempel, är den magiska ouvertyren, från en uppsättning i Valencia 2008. Det hela börjar med en nedstigning i underjorden, till dvärgarnas rike…

En annan favorit är när Siegfried smider sitt svärd, Nothung, här i en uppsättning från Bayreuth 1992.

En tredje favorit är när Wotan frambesvärjer jordgudinnan Erda, här från samma uppsättning från Bayreuth 1992.

Bookmark and Share

Dag 2: Valkyrian – Tvillingstudien

Ikväll är det äntligen dags för Nina Stemme att kliva in på sen, som Valkyrian Brünnhilde. Stycken börjar med det incestuösa förhållandet mellan tvillingarna Siegmund och Sieglinde, åtskilda vid födseln, vars kärleksakt kommer att resultera i den något puckade hjälten Siegfried som är huvudfokus i nästa del av ringcykeln. Så här skriver Kungliga Operan:

Vissa hävdar att musiken i Valkyrian är den vackraste och mest tillgängliga i Wagners mäktiga fyrklöver. I denna del ärver människan kampen mellan kärlek och makt från gudarna. Valkyriorna tar hand om den djupa, men ändå svåra, relationen mellan gudar och människor. Brünnhilde och hennes far Wotan kämpar båda med sin stolthet när de söker bestämma över Siegmunds och Sieglindes slutgiltiga öden. Siegmund, en dödlig hjälte, har blivit förälskad i sin halvsyster Sieglinde och gudarna spelar spel med varandra, de väljer sina favoriter och de tar sida. Ädelmod – speciellt när det kommer till kärlek – kommer för gudarna i andra hand efter eder, gudomliga löften. Slutligen dödas Siegmund av sin far Wotan som är förpliktad att lyda sin fru, Fricka, som är äktenskapets gudinna. Men mitt i tumultet och de incestuösa förhållandena kommer en hjälte, en übermensch, att födas som ska besegra ondskan och, kanske, återbörda guldet till naturen.

Vackrast och mest lättillgänglig? Kanske det. Provsmaka Ouvertyren, som skildrar en man som springer i en tilltagande storm, här från La Scala 2010. Wagner kan sägas vara filmmusikens fader, något som hörs tydligt just här.

Men det mest kända Wagner-verket av alla (om man undantar bröllopsmarschen, som de flesta inte verkar känna till kommer från en Wagner-opera: Lohengrin) är otvivelaktigt Valkyriornas ritt, här nedanför från Metropolitans uppsättning från 2012. Ett soundtrack till krig, som det använts som med framgång i filmen Apocalypse Now (med sitt klassiska citat) och – tyvärr – på riktigt i Irak och andra ställen.

Slutscenen i Valkyrian är magnifik, med Wotans farväl till Brünnhilde som någon slags höjdpunkt. Här kan ni lyssna på det allra sista som händer, när Wotan genom att åkalla Loke frambesvärjer magisk eld för att skydda Brünnhilde.

Givetvis är det moralpanik varje gång Wagner spelas. Valkyrian inleds till exempel med ett incestuöst förhållande mellan broder och syster och avslutas med en pappa som söver ner sin dotter för att bara kunna räddas av en riktig, heroisk man. Här lite gnäll, från en insändare i New York Times 1990. Borde inte dessa operor ha varningstext?! (OBS: ironi.)

Sex ‘n’ Drugs ‘n’ Wagner
By Peter Bloch, editor of Penthouse magazine [sic]
Now that the major record companies have agreed to stamp warning labels on offensive rock albums, the public should be alerted to an even greater danger that has not been acted upon.
Richard Wagner’s 16-hour, four-opera ”Ring of the Nibelungen,” one of history’s most pernicious works of art, can be found in any large record store.
Perused even briefly, it reveals itself to be more objectionable than any rock ‘n’ roll song at the center of the labeling controversy.
The ”Ring,” now being performed at the Metropolitan Opera in New York City, violates just about every modern taboo imaginable. Moreover, history proves it dangerous.
Consider a warning label that was once proposed: ”Warning: Contains lyrics or matter which describes or advocates one or more of the following: suicide; explicit sexual acts including but not limited to rape; sodomy; incest; bestiality and sadomasochism; murder; morbid violence; or the use of illegal drugs.”
Wagner’s epic manages to include almost all of these offenses, often cloaked in seductive, heart-pounding music whose rhythms all too often can move an incautious listener to be carried away by – even identify with – the evils being acted out on stage.
Take three egregious examples: the incest of Sigmund and his sister Sieglinde is obviously presented as a virtue; Siegfried betrays his true love, Brunhilde, while under the influence of a drugged potion, and the entire cycle ends when Brunhilde redeems mankind by burning herself and her horse alive.
Furthermore, the operas grossly insult ”little people” (dwarfs), advocate violence to animals and contain almost continuous sexist references.
The Ring’s history and that of its composer leave no doubt in any thoughtful person’s mind of the dangers these operas pose.
Wagner was a notorious anti-Semite who campaigned viciously against Jews during his lifetime, and his widow was one of Hitler’s most fervent admirers.
The Furher loved Wagner’s music; it was under the spell of these super-nationalistic Teutonic harmonies that the conquest of Europe and the destruction of the Jews was plotted.
Surely, there is thus more evidence of the direct evils of the Ring than anything alleged against Ozzy Osbourne, Motley Crue or Twisted Sister.
Any offense committed by these relatively innocuous heavy metal bands pales by comparison with the demonstrated outrages contained in Wagner’s masterwork.
And unlike the music of most heavy metal groups, these objectionable operas will be shown on prime-time television, paid for in part by taxpayers’ dollars.
In June, four consecutive evenings will be set aside on public TV channels for the Ring, with subtitles that guarantee that not one offensive nuance will escape any viewer.
Senator Jesse Helms, the Rev. Donald Wildmon, Tipper Gore and Terry Rikolta have their work cut out for them.
The public deserves no less than their eternal vigilance.

Bookmark and Share

Dag 1: Rhenguldet – Girighet som korrumperar

Idag är dags att påbörja vad jag tror kommer att bli mitt livs konstupplevelse: en komplett Wagners ringcykel (50-årspresent!). Det börjar idag med Rhenguldet, fortsätter imorgon med Valkyrian, Siegfried på lördag och Ragnarök på måndag. I rollerna bland andra Nina Stemme som Brünnhilde, John Lundgren som Wotan och Lars Cleveman som Siegfried! Sammanlagt 19 timmar (i Operans uppsättning) Gesamtkuntswerk (allkonstverk – Wagners term för det sammanhållna konstverk han konstruerat).

En humanist som gillar Wagner, hur går det ihop? Många som ogillar Wagners genuint otrevliga personlighet och hans isande antisemitism har frågat sig samma sak, inte minst Wagnerälskare med judisk bakgrund – går det att bortse ifrån själva personen bakom verken? Även om Wagner inte själv kunde veta om Hitler och förintelsen går det att argumentera trovärdigt att Wagner var en stark inspiration till Nazismens fasor. Jag har till och med hört tolkningar där det var Wagner som förde in själva ’blod- och jord-’tänket i den tyska antisemitismen. Och det är inte så att Wagners personlighet och antisemitism går att skilja från hans konst – tvärtom vävde han in dessa tydligt i sina verk, för den som vet vad man ska titta efter (i ringen är dvärgarna – ”Nibelungarna” – till viss del modellerade på antisemitiska nidbilder av judar).

Stephen Fry, Wagnerälskare med judisk bakgrund, har utforskat den här frågan i det mycket sevärda TV-programmet Wagner & me. Hans slutsats blir även min egen. Fry beskriver det som att se på en vacker gammal bonad, genom historien svårt nedfläckad av smuts. Det går att uppleva den magnifika skönheten, men det går inte att bortse från fläckarna.

Med detta ur vägen (nåja) så gör Wagner saker med musik och teater som jag inte känner till någon annan som gör lika bra, eller ens likadant. Magin ligger i att verken utspelar sig på flera nivåer. Berättelsen utspelar sig egentligen mest i musiken och mest gestaltas i scenuppsättningen. Det har beskrivits som att Wagner berättar fornnordiska myter som vore de Platons idévärld, där ”sanningen” utspelar sig i musiken, imperfekt (eller konträrt) åskådliggjord i teateruppsättning och ord. Genom detta grepp, och genom att använda just myter, kan han gå djupare och bli mer flerdimensionell än andra konstnärer.

”Tricket” Wagner använder sig av i musiken är att ge personer, ting och idéer egna ledmotiv som utvecklas under berättelsens gång, vartefter personerna, tingen eller idéerna utvecklas. Ett exempel är glädjen över Rhenguldet, som i sin rena (”naturliga”) form låter som en himmelsk skatt, men som i sin korrumperade (”tillverkade”) form (som ”ringens styrka”) låter … korrumperad. Tillverkningen av Ringen kan ses som en metafor för många saker, till exempel uppfinnandet av pengar. Utifrån en liknande tolkning har George Bernard Shaw skrivit en magnifikt läsvärd Marxistisk läsning av ringen: The Perfect Wagnerite, från 1883.

Joy:

Power of the Ring

Den här typen av melodi-utveckling låter Wagner ske med alla ledmotiv, till olika grad. För att verkligen kunna uppskatta Ringcykeln har jag därför länge pluggat ledmotiv … det finns minst 100, men det räcker (hoppas jag) att hålla reda på de mest betydande. Det är lite som att lära sig ett nytt språk – ledmotiven går att lära sig förstå hjälpligt med lite ansträngning, men de kräver förmodligen en livstid att bemästra. Lär man sig ledmotiven hjälpligt öppnar sig dock en ny värld av djup och komplexitet när man lyssnar och ser på ringcykeln.

Det är förmodligen här någonstans man hittar förklaringen till den något överdrivna vurmen kring Wagner som finns bland vissa Wagnerfanatiker. Har man väl lagt ner ansträngningen blir upplevelsen något långt utöver det vanliga.

Wagner börjar den första operan i serien med skapelsen, gestaltad i musik som en utveckling från en enda ton (Ess) via ett ackord (Ess-dur) till en något som gestaltar en svepande vågrörelse (floden Rhen) – över 136 takter. Från denna ur-början följer vi sedan en berättelse om gudar, dvärgar, sagoväsen och människor, som slutar med gudavärldens undergång i Ragnarök. Det finns en viss ambition i att ha den typen av början och slut – bara någon med Wagners storhetsvansinne kan driva det i hamn, och bara någon med Wagners känsla för ondska kan skildra det så inkännande.

Här är ett kort inslag om den magnifika öppningen, från en film om Metropolitan Operas (New York) uppsättning av ringen.

Från Kungliga Operans beskrivning av handlingen i Rhenguldet, som med sina två och en halv timmar utgör prologen till ringcykeln:

Rhenguldet är gudarnas historia och agerar prolog i Ringen: den skissar den huvudsakliga dramatiska konflikten och etablerar Wagners centrala musikaliska idéer. Operan börjar med att dvärgen Alberich tar guldet från Rhendöttrarna. Han avsäger sig kärlek i syfte att erhålla en magisk ring som ger bäraren absolut makt, en ring som helt klart är världens mest åtråvärda objekt.

Med Ringen etableras svitens grundläggande tema. Vi får höra om guden Wotans lidanden och de problem gudarna har att återbetala Fafner och Fasolt, jättarna som byggde Valhalla. Kampen för kärlek och makt mellan gudar, elementära varelser och människor kan börja…

Även utan att plugga in ledmotiv så kan det vara svårt att värja sig mot kraften i både berättelse och musik. Här har ni ett pompöst exempel, när Donner frambesvärjer en storm. Ett riktigt Wagner-ögonblick.

Det är inte lätt att sätta upp Wagner. Här kan ni se lite bakom kulisserna, när hammare och städ-musiken vid första nedstigningen i Niebelheim spelas.

Bookmark and Share

Kommer lögnerna kosta liv? Donald Trump och Dunning-Kruger-effekten

Bookmark and Share

Därför ogillade Sokrates demokrati

Bookmark and Share

Jesus and Mo förklarar kristendomen

Bookmark and Share

Vetenskap och Folkbildning får gratis reklamfilm

Har ni 10 minuter att kasta bort kan ni här se den officiella trailern för filmen ”Kampen om hälsoparadigmet” som verkar vara en oavsiktlig reklamfilm för föreningen Vetenskap och Folkbildning. Det är bara att gratulera till det storartade genomslaget.

Och om ni undrar: Nej, det finns inga vetenskapliga stöd för de påståenden som VoF:s motståndare gör i trailern – de ljuger folk rakt upp i ansiktet. Frågan är om ens Donald Trump ljuger om vetenskap lika skamlöst som alternativmedicinare.

Bookmark and Share

Lite reklam för boken ”For Whose Benefit? The Biological and Cultural Evolution of Human Cooperation”

Min bok Samarbete finns nu (äntligen) ute på engelska, med titeln: For Whose Benefit? The Biological and Cultural Evolution of Human Cooperation på Springer förlag. Förutom att den är översatt har jag också uppdaterat den lite och rättat några fel. Så här lyder baksidestexten.

This book takes the reader on a journey, navigating the enigmatic aspects of cooperation; a journey that starts inside the body and continues via our thoughts to the human super-organism.
Cooperation is one of life’s fundamental principles. We are all made of parts – genes, cells, organs, neurons, but also of ideas, or ‘memes’. Our societies too are made of parts – us humans. Is all this cooperation fundamentally the same process?
From the smallest component parts of our bodies and minds to our complicated societies, everywhere cooperation is the organizing principle. Often this cooperation has emerged because the constituting parts have benefited from the interactions, but not seldom the cooperating units appear to lose on the interaction. How then to explain cooperation? How can we understand our intricate societies where we regularly provide small and large favors for people we are unrelated to, know, or even never expect to meet again? Where does the idea come from that it is right to risk one’s life for country, religion or freedom? The answers seem to reside in the two processes that have shaped humanity: biological and cultural evolution.

Boken fins att köpa här.

Bookmark and Share

”Förbjuden kunskap”

I senaste avsnittet av sitt Waking Up Podcast sticker Sam Harris verkligen huvudet in i getingboet. Detta genom att under titeln Forbidden Knowledge intervjua ingen mindre än Charles Murray. För de flesta svenskar är Murray en totalt okänd forskare, men han orsakade stort rabalder då han 1994 tillsammans med Richard Herrnstein publicerade boken The Bell Curve: Intelligence and Class Structure in American Life.

I boken rapporterar författarna resultatet att variation i intelligens mellan människor både förklaras av genetik och miljö, att intelligens till stor del avgör hur det går i livet, samt att vi håller på att få en ny typ av klassamhälle där intelligens spelar stor roll i och med att fler och fler arbeten kräver bra kognitiva färdigheter. Inget direkt vetenskapligt kontroversiellt så långt, men sen gör författarna en undersökning till. De ser på skillnader mellan grupper i det amerikanska samhället utifrån självdefinierad rastillhörighet. Och hittar en skillnad. För att verkligen göra frågan problematisk gör de all statistik rätt och korrigerar för alla variabler man kan tänka sig spelar roll.

När jag föreläser om vetenskapsteori eller etik i forskningen har jag länge använt det här som ett exempel på frågor världen kanske inte behöver få reda på svaret på. Hittar man ingen skillnad så visst, inget problem. Men vilken nytta har vi av eventuell kunskap om att det existerar en skillnad mellan självdefinerade ”vita” och självdefinerade ”svarta”? Hur liten skillnaden än är – Murray & Herrnstein  rapporterar en skillnad på en standardavvikelse – så kommer människor med tveksam agenda använda den för att konstatera att ”men då så” när det kommer till skillnader i samhället. Vilket är fel slutsats i det här fallet, för den individuella variationen är större än variationen mellan grupperna, så man har väldigt dålig användning av den rapporterade skillnaden om man som rasist vill använda den för att sortera människor. Och sen ska vi inte glömma att asiater får högst resultat på intelligenstester, så är man ”vit” är man i alla fall inte överst.

Det går att ha alla möjliga invändningar mot den här forskningen, förutom den etiska jag tar upp här ovanför (samma etiska frågor som Sam Harris ställer om och om igen i programmet, för övrigt). Och folk har verkligen haft invändningar. Tyvärr har vissa av dessa inte varit vetenskapligt stringenta. Notoriskt bland dessa är Steven Jay Goulds kritik i the New Yorker som kritiserade något helt annat än bokens teser. Men det har även förekommit annat osakligt, nu senast då studenter vid Middlebury College tog till våld för att hindra Murray från att tala – bland annat blev en annan professor skadad.

Det var denna händelse som ledde till att Harris bjöd in Murray till sin podd, för det är inte våldsamma protester som är det bästa svaret mot kontroversiella teser. Och vilket intressant samtal det blev. Murray visar sig inte alls vara rasist, utan någon som är genuint oroad över det nya sorts klassamhälle som håller på att utvecklas. Murrays analyser – fördjupade i boken Coming Apart (som jag just nu sträckläser) – är den bästa förklaringen av Donald Trumps framgångar jag har sett. Hans recept på hur man åtgärdar dem är för libertarianska för min smak, ocxh han ärr till viss del en konservativ gubbstrutt, men problemanalysen är så vitt jag kan bedöma det både korrekt och oroväckande.

En observation förvånar mig, om debatten i sociala medier efter Harris kontroversiella poddavsnitt. Det är mycket tal om vetenskapsförnekelse och alternativa fakta just nu, med ”högerns” avfärdande av växthuseffekten som främsta exempel. Om ”vänstern” har en liknande blind fläck så är det i frågor om genetiskt arv den finns. Och det är inte bara en observation gjord högerifrån, utan det finns böcker av t.ex. Göran Greider och Peter Singer om problemet.

Notera dock vad resultaten kring IQ faktiskt säger. Det finns en ärftlig komponent som förklarar IQ-resultat. Och det finns en miljökomponent som förklarar IQ-resultat. Medan det förstnämnda kanske kan användas för att argumentera för bevarandet av status quo så är det sistnämnda ett argument för … social ingenjörskonst. Det här är vetenskapliga resultat som kan användas för att förstå samhället vilken politisk åsikt man än har. (Men glöm inte att vi inte har det slutgiltiga svaret på frågan om IQ förrän vi har förstått Flynneffekten.)

Resultat sparkar – det är helt enkelt en dålig idé att avfärda vetenskap av politiska skäl. Och att använda våld och skrän för att tysta andra kan göra att man missar faktiskt intressanta tankar. Ta er tid att lyssna på Harris och Murray. Om ni inte håller med så kommer ni på det sättet i alla fall få en korrekt bild av vad som faktiskt sägs.

The Waking Up Podcast vann för övrigt just ”the 2017 People’s Voice Webby Award in the Science & Education category”.

Bookmark and Share

Om djurs tänkande

Nu finns min artikel om den nya forskningen om djurs tänkande publicerad och tillgänglig på nätet. Läs den som pdf i Vetenskap och Folkbildnings tidning Folkvett.

Inom forskningen pågår sedan länge en diskussion om ifall djur kan resonera och planera. Nu har en grupp svenska forskare presenterat forskning som kan bringa reda i diskussionen genom att förklara komplexa beteenden utifrån grundläggande inlärningsmekanismer. Men inte bara det – modellen har potential att förklara all inlärning och evolution av komplexa beteendesekvenser hos djur överhuvudtaget. Forskningen är dock inte populär i alla läger då den skjuter omkull en del omhuldade föreställningar om djurs intelligens.

Läs fortsättningen på artikeln i senaste Folkvett.

Bookmark and Share

Lite inspiration inför dagens March for Science – Neil deGrasse Tyson om ”Science in America”

Bookmark and Share

Dags för ”March for Science” – men glöm inte vad vetenskap är

Imorgon går March for Science av stapeln runt världen, så även i Stockholm. I Sverige blir det manifestationer i Stockholm, Göteborg, Luleå, Umeå och Uppsala. Orsaken är från början den tilltagande antivetenskapligheten i världen, inte minst i USA:s högsta ledning, men det hela har utvecklats till en generell manifestation för vetenskapen.

Vetenskap är att ställa frågor och testa dem. Det är att tänka logiskt, metodiskt, öppet och nyfiket. Detta gäller alla vetenskapsområden: natur-, ingenjörs- och samhällsvetenskap, teknik, medicin, humaniora och matematik.
Vetenskap är inte bara för forskare. Vetenskap är en viktig del i det som utvecklar vår värld och berör därför oss alla.
Genom historien har vetenskapliga framsteg ifrågasatts när de har utmanat rådande sanningar. Diskussionerna kring vetenskap är en viktig del av det demokratiska samtalet. I tider då faktaresistens, ”alternativa fakta” och falska nyheter alltmer konkurrerar med evidensbaserad kunskap och ett vetenskapligt förhållningssätt om uppmärksamheten är det dags att höja rösterna.
Vi tar ställning för forskningen och vill visa vad som gör vetenskapen unik som kunskapskälla, lyfta fram vikten av källkritik och acceptans för oliktänkande och ifrågasättande.

Flera har påpekat risken att en sådan här manifestation kapas för politiska ändamål och det har förekommit en del tecken på detta i USA. Desto viktigare att vi som kommer dit manifesterar just för vetenskapen och kommer ihåg vetenskapens gränser – vetenskap kan inte avgöra normativa frågor (däremot kan man förstås mäta effekter av normativa ställningstaganden, men det är något helt annat). Christian Azar har skrivit en oerhört bra artikel om detta i dagens DN. Här är ett utdrag, men läs för Guds (eller kanske främst för din egen) skull hela artikeln.

Vetenskaplig kunskap om klimatet ifrågasätts av allt fler ledande politiker och tjänstemän i USA. President Trumps påståenden att klimatförändringarna är en bluff och att de har hittats på av Kina är bara ett av många häpnadsväckande exempel.
Den här utvecklingen är allvarlig. Vi behöver vetenskaplig kunskap för att kunna fatta kloka beslut kring klimatet. Politiker och andra som medvetet ljuger eller skapar förvirring kring vad man vet och inte vet när det gäller klimatfrågan förtjänar all kritik och inget förtroende.
DN:s vetenskapsreporter Maria Gunther Axelsson har beskrivit det här väl i en krönika (26/12 2016). Men det finns ett påstående i artikeln som är problematiskt. Hon skriver att ”vi till varje pris måste komma ifrån att klimatet blivit en politisk fråga”. Rubriken till artikeln lyder: ”Låt vetenskapen gå före politiken”.
Den här typen av argumentation hörs ibland i klimatdebatten. Det sägs att ”vetenskapen kräver att vi minskar utsläppen” eller olika varianter på det temat. Det kanske oftast är politiker eller miljöengagerade medborgare som råkar uttrycka sig så, men det hörs ibland även från vetenskapsmän.
Här håller jag inte med. Vetenskapen kan nämligen inte säga vad vi bör göra åt klimatfrågan. Anledningen till att så är fallet är att vetenskap, den vetenskapliga metoden, erbjuder ett metodiskt sätt att få fram kunskap kring hur världen är beskaffad. Det handlar om att försöka ta reda på vad som är sant eller falskt.
Men vad vi bör göra åt världen är en normativ fråga, och om normativa frågor kan man tycka olika. Det finns alltså inga vetenskapliga objektiva svar på frågan om vad vi bör göra åt klimatet, lika lite som det finns några sådana svar vad vi borde göra åt Syrien, kärnkraft, flyktingkrisen och så vidare. För att svara på dessa frågor krävs värderingar och riskbedömningar.
Klimatfrågan är sålunda en fråga för både vetenskapen (för att förstå vilka konsekvenser våra utsläpp kan få) och politiken (för att bestämma mål och åtgärder). Vetenskapen behövs naturligtvis också för att uppskatta hur mycket koldioxid vi kan släppa ut för att nå ett givet temperaturmål. Men att klimatfrågan är en politisk fråga kan man alltså inte komma runt.
Det här är viktigt av flera skäl.
För det första. Vetenskap och kunskap är av stor betydelse i våra alltmer komplexa samhällen. Det är således viktigt att förtroendet för den vetenskapliga metoden att få kunskap upprätthålls. Men om vi hävdar att vetenskapen också kan bestämma vad vi bör göra åt svåra normativa frågor är risken att vi långsamt undergräver förtroendet för vetenskapen som kunskapskälla (eftersom vi då medvetet skulle överdriva vad vetenskapen verkligen kan svara på). Det vore olyckligt i dessa dagar då så många andra vill just relativisera fakta och vetenskaplig kunskap.

Läs resten av artikeln här. Kom och manifestera för vetenskapen.

Bookmark and Share

Debatten om konfessionella friskolor mår inte bra av att vulgariseras

Signum tar inte emot repliker, så jag replikerar på Thomas Idergards artikel om religiösa friskolor här istället.
______________________________

Thomas Idergard skriver indignerat i Signum om S-kongressens beslut att göra det omöjligt att ha konfessionell inriktning på skolor, eller som man också kan beskriva det, likabehandla friskolor och kommunala skolor vad gäller innehåll i både undervisning och utbildning. Idergard exemplifierar problemen detta skulle kunna medföra med en hypotetisk scen från den skola där jag tillbringade mina grundskoleår: S:t Eriks katolska skola i Enskede.

Det största regeringspartiet vill alltså att det ska bli förbjudet att hålla morgonbön och fira mässa i kapellet på S:t Eriks katolska skola i Stockholm. Att huvudmannen för skolan ställer ett kapell till förfogande och ordnar så att präster kommer för att fira gudstjänster måste ju vara ett sådant ”strukturellt inflytande” från huvudmannens sida, som tydligen ska uppfattas som en kränkning av elevernas mänskliga rättigheter – trots att elever frivilligt önskar delta i gudstjänsterna, och trots att ingen elev som inte önskar delta tvingas till det. Ett sådant förbud skulle vara ett flagrant ingrepp inte bara i religionsfriheten, utan också i yttrande- och mötesfriheten. För tänker sig S att polisen ska upprätta spärrar utanför kapellet? Ska prästen avvisas (får det förresten alls finnas en skolpräst)? Och ska de ordenssystrar som på huvudmannens initiativ ibland besöker skolan tvingas ta av sina ordensdräkter eller annars deporteras?

Det finns många saker att säga om denna passage, men inte verkar den tänkt att vara särskilt nyanserad, eller ens sanningsenlig. Lagstiftningen för skolor som redan nu bryter mot läroplanen, genom att exempelvis erbjuda ”frivillig” gemensam kontemplation av Maos lilla röda, fungerar så att man vid upprepade överträdelser helt enkelt mister sitt tillstånd att bedriva skola. Detta utan polisspärrar och deportation.

Vad gäller barns frihet att delta eller inte i skolgudstjänsterna är det uppenbart att Idergard inte själv gått i religiös friskola. För vilken 8-åring funderar självständigt över möjligheten att bryta mot gruppens underförstådda överenskommelse och väljer självständigt att ställa sig utanför en gemensam ritual? Vilken verklig frihet att välja har man som tonåring, när alla ens vänner och lärare går på mässan? Grupptryck och skolmiljö är starka faktorer som inte bör underskattas av den som på allvar vill debattera religiösa skolor. Jag hade som barn inte en chans att värja mig mot den typen av påverkan som fanns på S:t Eriks, trots att skolan på andra sätt var förträfflig.

Föräldrarnas självklara rätt att skola sina barn i enlighet med sin egen övertygelse måste dock skyddas. Det är här problemets kärna finns, i avvägningen mellan föräldrarnas rätt (enligt Europakonventionen) att agera i det de tror är barnens bästa intresse och barnens rätt (enligt Barnkonventionen) att få en rimlig möjlighet att själva välja livsåskådning. Lösningen ligger, tror vi i Humanisterna, i en allmän skola för alla, fri från religiös påverkan men full av saklig information om olika livsåskådningar, samt en lagstadgad rätt för föräldrar att utöver detta skola sina barn i sin egen ideologi eller livsåskådning. Det vill säga, samma regelsystem bör gälla för livsåskådningar som gäller för politiska ideologier.

Debatten om ideologisk och religiös påverkan på barn är för viktigt för att vulgariseras. Vi hoppas att Thomas Idergard vill fortsätta delta i den diskussionen, helst utan att hänfalla till överdrifter och rena osanningar. Detta särskilt som han nu är diakon hos en organisation som påstår sig agera i kärlekens och sanningens tjänst. Vi ser i så fall fram emot fortsatt meningsutbyte i ämnet.

Patrik Lindenfors
Elev vid S:t Eriks katolska skola 1970-1979

Bookmark and Share

Teologiska rummet: Varför finns religion?

I senaste Teologiska rummet diskuteras frågan Varför finns religion? utifrån boken med samma titel, redigerad av David Thurfjell. Jag har skrivit första kapitlet i boken, Evolutionsteoretiska svar, ett kapitel som de medverkande ägnar en ganska lång stund åt att diskutera. Det känns lite synd att jag inte var med själv, särskilt som Jesuitpatern Ulf Jonsson inte verkade ha läst kapitlet och påstod att det skulle handla om ofalisifierbara påståenden – en otroligt förolämpande anklagelse mot en naturvetare. All forskning jag refererar till är experimentellt testad eller testbar, och har gedigen evolutionsteoretisk grund. Det finns en del tvivelaktiga påståenden inom den evolutionsteoretiska forskningen på religion, men jag har verkligen lagt mig vinn om att inte citera dessa.

Det kan vara värt att klippa in de citat i min text som diskuteras i programmet. Vad kan det till exempel tänkas innebära att en egenskap har en lång evolutionär historia gemensam med människan utan att för den sakens skull vara del av människans natur? Så här skriver jag:

Inledningsvis är det värt att påpeka att egenskaper inte nödvändigtvis behöver ”tillhöra” människan för att ha evolverat tillsammans med oss. För att ta ett enkelt exempel så har alla människor förkylningar. Förkylningsviruset är något som evolverat tillsammans med människan utan att för den skull höra människan till (även om man med fog kan påstå att det hör till det mänskliga tillståndet att vara förkyld då och då). Religion kan på det sättet ha en evolutionär utvecklingshistoria intimt sammankopplad med människans evolutionära historia, utan att för den skull vara en nödvändig och integrerad del av vår ”natur”.

Sen handlar det om vidskeplighet, som det finns vissa inslag av inom olika religioner. Programledaren sammanfattar lite väl ytligt min text, som i sin helhet ser ut så här:

Ta till exempel vidskeplighet. En av de viktigaste tidiga skolbildningarna för studiet av mänskliga beteenden är behaviorismen. Forskningen inom denna tradition har fått dåligt rykte och förbises numera ofta eftersom de traditionella behavioristernas anspråk på att kunna förklara alla beteenden med hjälp av enkla och grundläggande inlärningsprocesser har visat sig otillräcklig. Det är dock olyckligt att avfärda denna forskning helt och hållet eftersom dess grundteori fortfarande fungerar alldeles utmärkt för att studera just inlärning.

Forskningsfältets grundare, den amerikanska psykologen B. F. Skinner, hade ett favoritexempel som han brukade använda på sina föreläsningar. Han experimenterade med djur i burar (”Skinnerboxar”) och experimenten gick ut på att se hur dessa (främst råttor och duvor) kunde lära sig olika typer av signaler och trycka på olika pedaler för att få en belöning när de lärt sig rätt. Djur, visade det sig, är duktiga på att lära sig vissa typer av signaler men inte andra. Skinner drog slutsatsen att de var ”förprogrammerade” till viss form av inlärning, men inte annan.

På sina föreläsningar brukade Skinner visa fenomenet med djurens ”förprogrammering” genom att ställa in en duva i en bur på katetern när föreläsningen började. Istället för att ge en signal när duvan tryckt på rätt pedal för att få mat, så riggade han apparaten så att belöningarna delades ut helt slumpmässigt. Försöksduvan upptäckte dock inte detta utan började istället associera det den precis gjort med belöningen. Den kanske viftade lite med ena vingen, eller vred på huvudet till höger, eller tog ett steg framåt.

Den slumpmässiga utdelningen av belöningar ledde alltså till att duvan associerade allehanda beteenden med belöningen och därför upprepade dessa fast än de inte hade någon reell effekt alls. I slutet av föreläsningen uppvisade duvan beteenden som bäst kan beskrivas som ”vidskepliga”. Den utförde närmast ritualiserade beteenden som den hade kopplat ihop med belöningen. Effekten fungerar lika bra på människor, något som har utnyttjats i populärvetenskapliga TV-program med stor komisk effekt.

Det finns förstås gott om exempel på vidskeplighet och religiösa ritualer som man skulle kunna koppla till den här inlärningsmekanismen, utan att ha några egentliga evidens för
detta mer än att det verkar logiskt. Att spotta tre gånger när en svart katt korsar gatan, inte gå under stegar, lägga en offergåva hos det lokala vägtemplet, utföra krångliga gemensamma ritualer, be för sjuka, göra korstecknet eller att inte svära i kyrkan kan höra hit. Dessa beteenden skulle alltså kunna bero på att människor, liksom andra djur, har en uppskruvad och inte helt perfekt benägenhet att lära sig orsakssamband. Det är lätt att förstå varför det blivit så, en överkänslig förmåga som gör att vi kan lära oss riktiga orsakssamband innebär samtidigt en risk för en viss överinlärning av felaktiga samband. En mindre uppskruvad benägenhet till sådan övergeneralisering hade dock kunnat leda till att vi missat verkligt existerande orsakssamband, något som hade kunnat vara kostsammare.

Det är förstås väldigt smickrande att få sin forskning diskuterad så ingående av så meriterade forskare i Teologiska rummet. Det här är forskning som verkligen borde få plats på ett svenskt universitet någonstans. För att få detta till stånd har jag sökt pengar för dessa projekt:

  • Avslag: För evolutionära förklaringar av religion 2013 hos Längmanska kulturfonden.
  • Avslag: För evolutionära förklaringar av religion 2013 hos Vetenskapsrådet.
  • Avslag: För evolutionära förklaringar av religion 2013 hos Marianne & Marcus Wallenbergs stiftelse (uppbackat från Stockholms universitet).
  • Avslag: För evolutionära förklaringar av religion 2013 hos Knut och Alice Wallenbergs stiftelse (uppbackat från Stockholms universitet) – tillsammans med Jonas Svensson, islamolog vid Linnéuniversitetet.
  • Avslag: För evolutionära förklaringar av religion 2014 hos Vetenskapsrådet – tillsammans med Jonas Svensson, islamolog vid Linnéuniversitetet.
  • Avslag: För evolutionära förklaringar av religion 2015 hos Marianne och Marcus Wallenbergs stiftelse (uppbackat från Stockholms universitet) – tillsammans med Jonas Svensson, islamolog vid Linnéuniversitetet.
  • Avslag: För religioners placeboeffekter 2015 hos Vetenskapsrådet.
  • Avslag: För religioners placeboeffekter 2016 hos Forte.
  • Avslag: För religioners placeboeffekter 2016 hos Vetenskapsrådet.
  • Avslag: För religioners placeboeffekter 2017 hos Riksbankens jubileumsfond.
Jag har förutom dessa ansökningar om religion varit delaktig i en mängd andra ansökningar om andra ämnen – det är så forskartillvaron ser ut, att man ansöker om anslag nästan mer än vad man forskar. Det är ett helt idiotiskt system. Men det är inte det jag vill illustrera med min lista, utan problemen att få finansiering för just den här typen av projekt. Är det för att jag är aktiv i Humanisterna? Kanske. För att jag är biolog och vill studera något kulturellt? Kanske. För att projektplanerna suger? Kanske, men det tror jag faktiskt inte – så dålig är jag inte på att bedöma kvalitet på vetenskapliga frågor. Jag tror att den främsta förklaringen istället handlar om ovana hos de som bedömer ansökningarna – det här är inte den typen av frågor man ställer inom religionsvetenskap/psykologi/evolutionsbiologi.
I vilket fall. Eftersom jag satsat så hårt med mina ansökningar på just de här misslyckade projektansökningarna har jag trillat ur systemet och arbetar för närvarande som vikarierande gymnasielärare i naturkunskap på Fryshusets gymnasium. Ett hedervärt arbete, tveklöst, och meningsfullt på ett helt annat plan än att forska. Men det är ändå forska jag vill göra, så jag söker anslag för att ta mig tillbaka, dock ej längre på religion. Vilket förstås är tråkigt. Knappt fyra miljoner över tre år skulle något av projekten gå på, om någon vill sponsra.
Bookmark and Share

Jesus and Mo förklarar längfredagsbudskapet

Bookmark and Share

Min sämsta intervju någonsin?

Häromdagen fick jag äran att bli intervjuad av Fredrik Hillerborg som har podcasten Lära från lärda om min bok Samarbete (nu ute på engelska som For Whose Benefit? The Biological and Cultural Evolution of Human Cooperation).

Tyvärr var tiden vi enades om inte helt optimal. Först hade jag undervisning hela dagen, följt av seminarium för Humanisterna. Först efter detta, på kvällen, kom Fredrik hem till mig för att utföra intervjun. Det här resulterade i en rätt svamlig intervju, från min sida. Som tur är visade sig Fredrik besitta någon slags voodoo-kunskaper om klippning, för slutresultatet fick mig i alla fall inte att framstå som en komplett idiot. (Förutom för biologer, möjligtvis, som kommer att märka en märklig lucka i resonemanget i diskussionen om bin – den beror på ett olyckligt klipp. Alla andra missar är mina.) I vilket fall så var Fredrik en väldigt trevlig samtalspartner. Så om ni inte vill lyssna på mina misstag så gör er i alla fall tjänsten att lyssna på något annat avsnitt.

Bookmark and Share

Ingen demokrati utan kvinnors rättigheter

Idag publicerar vi en studie med evolutionära analyser av demokratins evolution som kastar nytt ljus över vad som gick fel under den arabiska våren. Här är pressmeddelandet.
________________________________________

Att den arabiska våren misslyckades och endast Tunisien lyckades landa i någon form av demokratiskt styrelseskick kan delvis förklaras med bristen på kvinnors rättigheter. Det visar tvärvetenskaplig forskning vid Göteborgs universitet.

En ny studie som nyligen publicerades i ”European Journal of Political Research” belyser betydelsen av kvinnors rättigheter i demokratiseringsprocesser. Studien bygger på data från V-Dem-institutet (V-Dem), ett forskningsinstitut som drivs av Göteborgs universitet och Notre Dame University i USA. Datan inkluderar graden av demokrati i 177 länder mellan åren 1900 och 2012.

Studien pekar på att demokratisk utveckling efterhand förutsätter allt fler politiska och sociala rättigheter för kvinnor, och att det krävs ett visst mått av sådana rättigheter för att länder ska bli helt demokratiska. Något som illustreras av länderna som ingick i den arabiska våren, där misslyckandet att främja kvinnors rättigheter tydligt försvårade försök till demokratisk utveckling i området.

Resultatet är viktigt eftersom det visar att demokratisk utveckling inte är könsblind. Länder som går från att vara auktoritära regimer behöver kvinnor för att utveckla fungerande demokratiska regeringar, säger Staffan Lindberg, professor i statsvetenskap och föreståndare för V-Dem.

Karakteristiskt mönster
Studien visar på ett genomgående mönster för alla framgångrika demokratiseringsprocesser. I länder där det lyckats kan forskarna se att medborgerliga rättigheter, det vill säga rätten att äga egendom, yttrandefrihet och rörelsefrihet, liksom frihet från tvångsarbete – för både män och kvinnor – låg på en hög nivå innan konstitutionella rättigheter implementerades. Detta kan observeras i nästan alla de 177 länder som undersökts.

Våra resultat visar tydligt på vikten av kvinnors medborgerliga rättigheter eftersom det gör auktoritärt förtryck kostsammare och gör det möjligt för kvinnor att organisera sig i demokratiska rörelser. Utan grundläggande rättigheter för kvinnor har inget land lyckats bli helt demokratiskt, säger Yi-ting Wang, forskare på V-Dem och artikelns huvudförfattare.Det enda land som skiljer sig från de andra i sammanhanget är Tunisien, vars progressiva president Habib Bourguiba lagstiftade om rättigheter för kvinnor redan när landet blev självständigt på 1950-talet. Det är därför det enda land som lyckades med sin demokratiseringsprocess under den arabiska våren.

Inspirerade av evolutionsbiologi
Forskargruppen använde sig av metoder från evolutionsbiologi på ett tidigare oprövat sätt inom statsvetenskapen.− Vi tror starkt på metoder som inspirerats av naturvetenskapen, och att tvärvetenskapliga strategier som denna kommer att hjälpa oss statsvetare att förstå demokratiska övergångar och andra fenomen bättre i framtiden, säger Staffan Lindberg, professor vid V-Deminstitutet.Kontakt

Staffan I. Lindberg, professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet, tel. 031-786 1226, e-post: sil@v-dem.net, xlista@gu.se.

Forskningsartikeln”Women’s rights in democratic transitions: A global sequence analysis, 1900–2012. European Journal of Political Research” går att läsa här: http://onlinelibrary.wiley.com/doi/10.1111/1475-6765.12201/abstract

Den internationella gruppen bakom studien består av Staffan I. Lindberg och Aksel Sundström (Göteborgs universitet), Patrik Lindenfors och Fredrik Jansson (Stockholms universitet), Yi-ting Wang (National Cheng Kung University) samt Pamela Paxton (University of Texas).

Grafen visar utvecklingen av ett sammanvägt mått på kvinnors medborgerliga rättigheter i de åtta arab-länder som brukar inkluderas när man diskuterar den arabiska våren. Enbart Tunisien är uppe i de nivåer som världens demokratier når upp till.

Fakta om V-Dem
V-Dem drivs av statsvetenskapliga institutionen vid Göteborgs universitet och Kellogg Institute vid Notre Dame University i USA. V-Dems databas består av 16 miljoner data från 173 länder och 116 år och är därmed den största i sitt slag. V-Dems data möjliggör detaljerad och nyanserad analys av praktiskt taget alla aspekter av demokrati. Den består av 350 unika indikatorer för vad demokrati är eller borde vara samt 5 olika index för demokrati såväl som 37 delindex för olika delar av demokratin.

Bookmark and Share

”Humanism är demoniskt” och andra argument mot sekulära ceremonier

Bookmark and Share

Förespråkare för religiösa friskolor talar med kluvna tungor

Vad är poängen med religiösa friskolor – är det att ge särskild, religiös utbildning eller att erbjuda samma undervisning som i vilken annan skola som helst, fast med en religiös organisation som anordnare?

Problemet för företrädare för religiösa skolor att svara på den frågan är att religiös undervisning är förbjuden i skollagen – av samma skäl som politisk indoktrinering är förbjuden – samtidigt som man måste hålla fram sin religiösa profil för att det ska finnas någon logik alls i att man vill driva skolor. Därför säger religiösa företrädare emot sig själva oupphörligen i friskolediskussionen. Här är några exempel från en debattartikel i dagens Svenska Dagbladet av två företrädare för Livets Ords kristna skolor:

  • Europas historia har gjort det skrämmande klart att ett demokratiskt och pluralistiskt samhälle med nödvändighet måste organiseras med största respekt för medborgarnas åsikts- och religionsfrihet och detta gäller även utbildning.
    Detta är smärtsamt sant, på ett väldigt självklart sätt – det är just för att säkerställa barns religionsfrihet som religiös eller politisk indoktrinering i skolan inte kan vara tillåten. Livets Ord vill skydda föräldrarnas religionsfrihet på bekostnad av barnens, men det är faktiskt barnens rättigheter som är skolans uppgift och vårt gemensamma ansvar – särskilt nu när barnkonventionen ska skrivas in i svensk lag.
  • Kristna skolor lyder under samma lagar som alla andra svenska skolor och vi arbetar utifrån samma läroplaner och styrdokument med bred undervisning, behöriga lärare och stor kompetens i alla ämnen.
    Om kristna skolor gör samma sak som andra skolor behövs de inte. Men det är ju inte sant, de är specifikt kristna. Här försöker man mörka. Gå inte på det.
  • Kärnan i den kristna etiken är den gyllene regeln ”Allt vad ni vill att människor ska göra mot er ska ni göra mot dem”. För den som följer debatten om svensk skola, så blir ju frågan uppenbar. Är det verkligen en etisk diskussion som tar sin utgångspunkt i de kristna värderingarna som format vårt land under tusen år som är problemet?
    1. Den gyllene regeln är inte specifikt kristen utan har kommit till uttryck väldigt många av världens livsåskådningar, så att claima den åt kristendomen är både förvånande okunnigt och förbluffande otillständigt.
    2. Kärnan i kristendomen är istället att Jesus dog och återuppstod för våra synders skull – en väldigt specifikt kristen trosuppfattning som ingen utanför kristendomen ser som särskilt rimlig.
    3. Många traditioner har format Sverige, inte bara kristendomen. Dessutom, de delar som kristendomen har format är inte enbart positiva.
  • De liberala kvinnorna verkar vilja tvinga på alla skolor en sekulär värdegrund.
    Sekularism är ingen värdegrund. Slår man upp ordet, något som skolföreträdare borde bemöda sig om, skulle man vilja bli tagna på allvar, skriver NE så här (om man undantar alternativa betydelser som har med sekel att göra): ”världslig, i motsats till andlig eller kyrklig. I romersk-katolska sammanhang används ordet om personer eller institutioner som inte är knutna till någon religiös orden.” Om man ska utveckla det här innebär det att en sekulär skola – liksom en sekulär stat – inte tillhör någon trosinriktning. Den tillhör inte Livets Ord eller Katolska kyrkan, men heller inte Humanisterna eller ateismen. Skolan ska helt enkelt vara neutral inför religioner.

Varför är det här då viktigt? Som Livets Ords debattartikel illustrerar spelar man inte riktigt med öppna kort. Man vill indoktrinera barnen med religiösa värderingar, men håller i offentligheten bara fram sådana som hela världen kan enas omkring. Tystare är det om de kontroversiella frågorna, som om kvinnors rätt till sin egen kropp, skapelsetro/vetenskaplighet och homosexualitet.

Men framförallt – barn måste själva få en möjlighet att välja sin livsåskådning, på exakt samma sätt som de har full rätt att själva forma sig sin egen politiska uppfattning. Vill föräldrar fostra sina barn i sina egen tradition finns alla möjligheter att göra detta utanför skolan, som söndagsskolor, koranskolor, politiska ungdomsläger eller humanistiska livssynsläger. I skolan måste alla få mötas och lära sig om varandras traditioner och lära sig tolerera och kanske till och med uppskatta varandras olikheter.

Skolan kommer aldrig att kunna vara fri från livsåskådningar. Låt den då istället vara en mötesplats.

Bookmark and Share

Auktoritarism

Bookmark and Share

Jesus & Mo om dagens faktafixering

Bookmark and Share