Main menu:

Mina böcker

Gud finns nog inte
finns i tryck på svenska, engelska, tyska, danska, polska, holländska, persiska, som e-bok på engelska och snart även på italienska.

Prenumerera!

Sök på sidan

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Länkar

april 2015
m ti o to f l s
« Mar    
 12345
6789101112
13141516171819
20212223242526
27282930  

Kategorier

”Sexskolan del 8 – En kristen är inte sexfixerad”

Jag har än så länge inte gjort reklam för Christer Åbergs teologiska utvikningar här på bloggen, men nu är det dags. Titeln på filmsnutten här ovanför är måhända lite motsägelsefull, men Christer förklarar tydligt vad han menar och varför, inklusive ett förpliktigande ”Här står det ju!” när han citerar bibeln. Ni kan läsa mer om och av Christer Åberg på hans blogg www.apg29.nu (Apostlagärningarna slutar med kapitel 28, så titeln syftar på att Apostlagärningarna fortsätter i vår tid). Där finns insikter som att Godzilla = Antikrist och att det inte finns utomjordlingar på andra planeter.

Bookmark and Share

Miljöns ofrivilliga talibaner

Nya Sans magasin är ute nu. Jag har en text med om Miljöns ofrivilliga Talibaner som ni kan läsa här nedanför.

De flesta av oss bidrar till att djurarter nu dör ut snabbare än någonsin. Vi menar inget illa, men resultatet är en katastrof, skriver Patrik Lindenfors.

Den 2 mars 2001 påbörjade talibanerna förstörelsen av två gigantiska Buddhastatyer i Bamiyan, Afghanistan. Buddhorna, som hade karvats ut ur en bergssida på 500-talet, motstod länge försöken till vandalisering. I dagar besköt man statyerna med flygvärnskanoner och annat artilleri. Man apterade antitankminor vid buddhornas fötter så att nedfallande stenar från artilleribeskjutningen skulle utlösa dem och orsaka ännu större förstörelse. Man firade ner talibaner som apterade dynamit i hålrum inne i buddhorna. Till slut sköt man med raketgevär ner det som fanns kvar.

I dag är statyerna nästan helt demolerade. Den här förskräckande vandalismen orsakade vanmäktig ilska hos många. De mer än 1 400 år gamla statyerna var inte talibanernas att bestämma över, tyckte man, utan de utgjorde en del av mänsklighetens gemensamma historia. Ett Unescoprojekt pågår nu för att försöka bygga upp statyerna igen.

Samtidigt som några miljoner kronor slussas till detta återuppbyggnadsprojekt pågår en annan sorts vandalisering hela tiden i bakgrunden: tusentals djur- och växtarter hotas av utdöende på grund av mänsklig verksamhet runtom hela jordklotet. På den senaste listan över utrotningshotade arter rapporterar Internationella naturvårdsunionen (IUCN) om en utvärdering av 5 506 däggdjursarter varav hela 25 procent har sin existens hotad. IUCN uppskattar vidare att detsamma gäller ungefär 13 procent av drygt 10 000 fågelarter, medan det för amfibier handlar om ungefär 40 procent av drygt 7 000 arter. Så fortsätter det, för reptiler, fiskar, mollusker, växter…

Varje art på IUCN:s rödlista har en egen, unik utvecklingslinje – de flesta sedan hundratusentals eller flera miljoner år. De tillhör jordens gemensamma historia. Vilket ansvar har vi för dessa arter? Är inte varje art som dör ut på grund av mänsklig påverkan ett minst lika stort brott som talibanernas vandalism? Skillnaden är bara att historien som vi nu raderar ut inte är 1 400 år gammal – utan miljontals år.

”Fast arter har ju alltid dött ut!” Det är standardinvändningen. Trots att detta är sakligt korrekt är den irrelevant. Det vi upplever i dag är något helt annat än normalt – det är som att jämföra talibanernas statysprängningar med långsam erosion.

Utdöendehastigheten beräknas i den senaste uppskattningen (Science 30 maj 2014) vara ungefär tusen gånger så stor som den naturliga utdöendehastigheten. Det handlar om en långsam, nästan omärkbar process för varje enskild människa, men en oerhört snabb process för vår planet. År 1900 beräknas den samlade biomassan för domesticerade arter ha varit 180 miljoner ton – år 2000 var den uppe i hela 620 miljoner ton. Biomassan för landlevande vilda däggdjur har under samma tid sjunkit till 40 miljoner ton – drygt 6 procent av den för domesticerade djur. Forskare rapporterade 2012 att över hälften av planetens landyta har modifierats av mänskligheten.

Dront (Raphus cucullatus). En icke-flygande fågel endemisk för Mauritius. Dronten hade inga naturliga fiender och var därför orädd, något som blev artens undergång. Den sista rapporten om dronter är skriven 1662 av en skeppsbruten holländare som berättar om hur man kunde fånga dronter med händerna till mat. EDWARD’S DODO, MÅLAD AV ROELANT SAVERY 1626.

Vi människor är helt enkelt en ekologisk katastrof. Vi har så stor inverkan på jordklotet att forskare nu har föreslagit att namnge den nutida geologiska epoken efter oss – antropocen. Försvinnanden av så många arter som nu sker har endast inträffat fem gånger tidigare i jordens historia – till exempel då en stor meteorit orsakade dinosauriernas utdöende.

Är vi då alla miljötalibaner? Hur kan vi vandalisera jordklotet på det här sättet? Nej, vi är inte alla talibaner. Det finns förstås människor som anser att mänskliga ekonomiska hänsyn ska ha företräde framför utdöenderisk och habitatförstöring, att prioritet alltid ska ges till ekonomisk utveckling och att miljontals år av unik utveckling därför kan tillåtas bli utplånade. Människor som medvetet gör den typen av prioriteringar kan man mycket väl jämföra med talibanerna.

Men vi andra vill inget illa. Det är inte på grund av ondska vi släpper ut växthusgaser som resulterar i global uppvärmning. Det är inte för att vi vill orsaka skada som vi köper varor som producerats på ett sätt som skövlar miljön på andra sidan jordklotet. Det är givetvis inte för att vi hatar naturen som vi gör den illa. Vi bara lever våra liv – och så får det dessa förödande konsekvenser.

Det är det här som gör miljöfrågan så paradoxal. De flesta av oss anser nog att om vi skaffat oss något på ett regelmässigt sätt, så finns inga uppenbara etiska problem ­– har vi råd att betala för det är det vårt. Har man råd att flyga till Bryssel och tillbaka varje dag är det knappast omoraliskt, tänker vi. Samma sak med samhället i stort – det vi tillsammans skaffat oss enligt regelboken tillhör oss. Och vårt nuvarande samhälle har ju mestadels kommit till på ett helt legitimt sätt. Vi har bara utökat vårt levnadsutrymme, utan onda avsikter.

Fast goda avsikter är inte samma sak som goda följder. Ibland har även helt uppriktiga och moraliskt goda beteenden oönskade och rentav omoraliska konsekvenser. Så är fallet med människans roll på jorden. I den mån vi agerar som talibaner gentemot jordens biologiska mångfald, är de flesta av oss ofrivilliga talibaner. Vi menar inget illa ­– ändå blir det fel.

Vi kan dock inte längre komma undan med ursäkten att vi inte vet vad vi ställer till med. Vetenskapen är glasklar – vi människor utgör för närvarande en ekologisk farsot. Så behöver det dock inte vara. Jorden är ännu inget konkursbo som behöver plundras på sina sista tillgångar.

Frågan vi måste ställa oss är därför denna: Vill vi verkligen utrota så många arter som vi gör? Om svaret är ja, så kan vi fortsätta som nu. Men om svaret är nej, bör vi genast vidta åtgärder för att stoppa massutdöendet – det handlar mycket om att tänka efter, räkna med de ekologiska konsekvenserna vid beslutsfattande och låta vandalisering av naturen kosta pengar.

För du som läser detta vill väl inte vara en miljötaliban?

Bookmark and Share

”Om jag stannar här kan jag inte hjälpa pappa”

Kommer ni ihåg den lilla killen som blev überbryskt behandlad av en väktare på Malmö Central? Sydsvenskan har letat rätt på honom – Sami – för att höra hans berättelse. Det är en så innerligt sorglig historia att man blir tårögd. Samtidigt uppvisar killen och de i gänget omkring honom en sådan överlevnadskraft att man måste kapitulera, trots att den i slutändan verkar ta dem helt fel i samhället. Men den informationen har inte Sami och hans kompisar, för dem handlar det om överlevnad i stunden. Läs hela berättelsen här.

Klockan är halv fyra när vi träffar vår kontakt Khaled och hans flickvän inne på McDonald’s. Båda var här på måndagskvällen när ett gäng på fem eller sex unga marockanska pojkar kom in och satte sig vid ett bord i närheten av deras. Khaled tyckte att de såg ut att vara mellan tio och sexton år gamla.
Det var något med den minste av dem som fick honom att reagera.
– Han betedde sig som man gör om man alltid har levt på gatan, säger han.
Khaled vet vad han pratar om. Han är själv ensamkommande från Marocko.
[…]
Det blir allt tydligare att dessa unga pojkar skapat egna regler och strategier för att överleva. En verklighet där barnen är både offer och förövare, på samma gång.
Khaled, som vi träffade kvällen innan, hjälper oss att förstå att våldet och stölderna är en del av unga migranters vardag.
– På gatan är det enda sättet att överleva, säger han.
– I Marocko lär sig gatubarnen tidigt att slåss. Livet är våldsamt. Man får mycket stryk av polisen också. Även i Spanien slår polisen barn, men där tar de dig avsides och slår utan att lämna märken.
Utanför kaféet på Vasagatan står Sami och blåser upp sig för att se tuffare ut på bilderna som tas. Vi skakar hand och för en stund lämnar vi våra journalistroller och försöker få honom att förstå att han kan få hjälp, om han tillåter det. Sami nickar instämmande men är redan på väg över den hårt trafikerade Vasagatan.
De närmaste dagarna kommer han att gripas två gånger av poliser och ordningsvakter, och placeras på nya boenden som han rymmer ifrån. Men det vet han inte än.
Pojken som så många debatterat och pratat om, hånat och hatat, försvinner ensam ut i vimlet.

Läs hela berättelsen här – gör det!.

Bookmark and Share

”Fel sorts hjälte” – New York Post skriver om Ayaan Hirsi Ali

”Ayaan Hirsi Ali borde vara den perfekta feministiska hjälten”, menar Rich Lowry i New York Post.

In theory, she fits the role on multiple levels: She’s an escapee from an abusive patriarchy.
She’s an African immigrant who made her own way in a Western country, the Netherlands. She’s a fierce advocate for women’s rights.
She’s a target for deadly violence by angry men who want to shut her up. She left her religion and became a scourge of its repressive practices.
Except for the blemish on her record: Ayaan Hirsi Ali is a dissident from the wrong religion.
Raised a Muslim in Somalia, subjected to genital mutilation and married off to a distant cousin, she is famously a critic of Islam.
She has excoriated it at extraordinary risk to her own safety, and makes the case again in her latest book, “Heretic: Why Islam Needs a Reformation Now.”
When she collaborated on a film in the Netherlands in 2004 cataloging abuses against Muslim women, her fellow filmmaker Theo van Gogh was assassinated by an Islamist who left a note threatening her pinned to van Gogh’s chest — with a knife.
But Hirsi Ali wouldn’t be silenced. She is truly a hero of our time. She is defying the jihadi censors, the misbegotten hate-speech laws and the polite conventions of Western debate that all limit what can be said about the relationship of Islam to modernity.

En hjälte för vår tid? Tyvärr slirar hon lite för mycket på sanningen, som ni kan läsa i Max Blumenthals genomgång på AlterNet. Men modig är hon – ofantligt modig. Om hon bara slapp stå så ensam i sin islamkritik.

Bookmark and Share

Full kontroll

Bookmark and Share

”Sodomite Suppression Act”

Är det inte bättre att man skjuter homosexuella än att vi alla dödas av Guds vrede? Det tycker i alla fall advokaten Matt McLaughlin i Kalifornien som vill låta hålla en folkomröstning om saken. Avrättningen skulle ske med skjutvapen ”eller annan passande metod”. SVT berättar mer:

McLaughlin vill också straffa dem som stödjer HBTQ-rättigheter med en miljon dollar i böter, fängelse i tio år och landsförvisning samt förbjuda att ”homosexuell propaganda” distribueras till minderåriga. Homosexuella skulle heller inte få inneha offentliga ämbeten, vara anställda av staten eller få tillgång till statliga bidrag.

Förslaget är tydligen väldigt svårt att stoppa.

Eftersom han har betalat de administrativa kostnaderna måste statsåklagaren nu förbereda förslaget och skicka det vidare till nästa instans. Lyckas McLaughlin samla in 365.000 underskrifter till sitt stöd inom 180 dagar går det vidare till folkomröstning i november 2016.
Vid det skedet kan dock Kaliforniens högsta domstol kliva in och stoppa förslaget med hänvisning till att det strider mot statens lagar.
2004 la McLaughlin fram ett förslag om att göra Bibeln till obligatorisk litteratur i Kaliforniens skolor.

Nyheten kommer ursprungligen från San Fransisco Chronicle. Och nej, det verkar varken vara ett för tidigt aprilskämt eller en viral bluff. Bara någon som vill sprida kristen kärlek och inte funderat över varför Jesus alla apostlar var män…

Foto: Elisabeth Ohlson Wallin

 

Bookmark and Share

Philomena Cunk’s Moments of Wonder, Episode 3: EVOLUTION

Bookmark and Share

”Blind Muslim Trust Experiment – Stockholm”

Ett vackert socialt experiment.

Notera hur otroligt svenska kramar som utdelas. Det är en av våra kulturella egenheter som jag hoppas ska exporteras till resten av världen, istället för det ytliga kindpussandet i luften. Men det är inte alla som är så förtjusta i det svenska sättet att kramas. Ni kan läsa mer om det i the Local (som förmedlar svenska nyheter på engelska).

Bookmark and Share

”Helt naturligt”

Bookmark and Share

En kärleksdikt för ensamma primtal

Bookmark and Share

Fortsätt att stå upp för de mänskliga rättigheterna, även när det är obekvämt

Regeringen kritiserar Saudiarabien för att de inte respekterar de mänskliga rättigheterna. Saudiarabien har rättskipning baserad på sharia-lagstiftning, det är utifrån denna de dömer människor till spöstraff, handavkapningar och halshuggningar. Sharia stöder sig på föreskrifter i 350 verser i Koranen (Muhammeds uppenbarelse), samt på exempel ur Muhammeds sunna, som återfinnes i haditherna. Det är alltså lagar helt kopplade till islam och inget annat. Nu säger Margot Wallström följande.

Ingenting som jag har sagt i riksdagen eller någon annanstans kan tolkas som en kritik av islam. Det är ett grovt felaktigt påstående. […] Regeringen har största respekt för islam som religion och dess bidrag till vår gemensamma civilisation.

Att markera mot Saudiarabien var något beundransvärt – en åtgärd som fler länder borde följa. Men påföljande ålande kring sakfrågan inger verkligen inte respekt. Så en liten vädjan till vår utrikesminister: Fortsätt att stå upp för de mänskliga rättigheterna, även när det är obekvämt!

Bookmark and Share

Vetenskapen har evolverat snabbare än vår förmåga att förstå den

Bookmark and Share

Högerkristen lobbyfond köper akademisk trovärdighet på svenska universitet

Står vetenskap och religion i konflikt med varandra? Det beror förstås på vad man menar och vem man frågar. Olika forskare och filosofer ger olika bud, främst beroende på vad man menar med ”vetenskap” och ”religion”. Men det vore verklighetsfrånvänt att inte se att den vetenskapliga metoden står i konflikt med vissa religiösa tolkningars sanningsanspråk, men samtidigt att all religion inte står i konflikt med all vetenskap. Så en dialog vore väl välkommet? Nu börjar ett treårigt projekt på Uppsala universitet i just den andan: Cusanus, naturvetenskap och religion – ett forum för dialog och utbildning.

Så här säger Ulf Danielsson, professor i teoretisk fysik vid Uppsala universitet (och han är ju vanligtvis klok):

Naturvetenskapen utvecklar ständigt vår syn på människans plats i universum och utmanar samtidigt gamla föreställningar. I en värld där religionen spelar en allt större roll är det oundvikligt att framstegen också ger grogrund för konflikt. Projekt av detta slag, med potential att bidra till en konstruktiv dialog om en av vår tids viktigaste frågor, är därför mycket välkomna. Förutsättningarna är goda att i Uppsala åstadkomma något riktigt betydelsefullt.

Så långt helt ok. Men läser man mer börjar man ana ugglor i mossen.

Detta är ett lovande projekt och dialogen mellan religion och naturvetenskap förblir angelägen. Det finns en bedräglig bild av oförenliga motsatser mellan tro och vetenskap som måste utmanas och problematiseras. Under mina år som forskare i mötet mellan teologi och naturvetenskap har det blivit allt tydligare att de stora frågor som utmanar mänskligheten idag kräver en konstruktiv samverkan också mellan dessa två kunskapsområden, säger ärkebiskop Antje Jackelén.

Bedräglig minsann! Nåja, Jackelén är trots allt ärkebiskop, så hon kanske måste säga så? Men det blir värre.

Frågor som kommer att beröras är vilka utmaningar som naturvetenskapliga teorier och resultat reser gentemot religiös tro: Är det hållbart att i ljuset av evolutionsteorin anse att det finns en unik mänsklig natur, att människan är rationell, har en fri vilja och kan avgöra vad som är gott och ont? Kan man tro på en gudomlig skapare av universum och samtidigt acceptera Big Bang? Innebär de naturvetenskapliga orsaksförklaringar som kan ges till religiös tro, att denna därmed bortförklaras och bör anses irrationell? Eller kan det tvärtom vara så att det finns en djup enighet mellan vetenskap och religion och att konflikttänkandets utbredning egentligen beror på en sammanblandning av naturvetenskap med vissa ateistiska eller naturalistiska övertygelser? Hur kan man samtala om dessa och andra frågor på ett konstruktivt sätt? Och vilka perspektiv kan teologi, religion och religionsfilosofi bidra med för att fördjupa diskussionen?

Det luktar lite sunkigt, gör det inte? Luktar lite som … Templeton foundation? Och det är ingen slump – visst är det Templeton som i vanlig ordning pumpar in miljoner för att köpa akademisk trovärdighet åt religion. Vi har tidigare här på bloggen uppmärksammat Templeton då världens främsta vetenskapliga tidskrift Nature publicerade en oerhört kritisk artikel över Templetons metod att finansiera åsikter på universitet, främst i USA. Så här skrev jag då:

Pengarna stiftelsen delar ut går till alla möjliga och omöjliga projekt. ”Mycket pengar slösas på nonsensidéer” säger Harold Kroto, en nobelprisbelönad kemist vid Florida State University, Tallahassee. Templeton hade för sig att neurovetenskap, psykologi och fysisk skulle kunna öka förståelsen för andliga frågor, som till exempel förlåtelse, moral och verklighetens natur. Stiftelsen donerade därför 2001 8,2 miljoner dollar för att skapa Institutet för forskning på ”obegränsad kärlek” vid Case Western Reserve University, Cleveland, Ohio.

Det har också läckt dokument som visar hur den nuvarande ordföranden för stiftelsen, John Templeton Jr., donerat 450 000 dollar till National Organization for Marriage (NOM). Lägg till det en donation från Josephine Templeton, Johns fru, på 100 000 dollar. NOM är den organisation som hårdast arbetat mot homosexuella äktenskap i alla delstater i USA och lobbat envetet mot homosexuellas rätt att adoptera barn. I läckta taktikdokument har det även visat sig att organisationen försökt tussa ihop homosexuella mot afro-amerikaner och arbetat mot spansk-amerikaners assimilation i samhället. (Ni kan läsa mer om NOM och Templeton hos Jerry Coyne, och om NOM specifikt hos Human Rights Campaign, en organisation som arbetar för HBQT-rättigheter i USA).

Det är alltså känt att ordföranden för stiftelsen har en homofob agenda och att stiftelsen länge försökt (och lyckats!) korrumpera amerikanska universitet med sina miljoner. Det är denna organisation Svenska kyrkan och Uppsala universitets teologer gått i säng med. Och det finns fler deltagare:

Projektet är ett samarbete mellan Teologiska institutionen vid Uppsala universitet, Svenska kyrkan och Sigtunastiftelsen/Agora for Biosystems. Dessutom medverkar Chalmers tekniska högskola, Equmeniakyrkan, Ibn Rushd, Teologiska högskolan Stockholm samt Verbum förlag.

(Kan någon förklara vad Chalmers har i den där gruppen att göra?)

I sin iver att få resurser att köpa akademisk trovärdighet för har alltså Svenska kyrkan och flera olika svenska teologiska institutioner tagit emot pengar från en amerikansk högerkristen homofob lobbygrupp. Snyggt. (Formellt fel? Nej. Klandervärt? Definitivt.)

Bookmark and Share

”Så många barn har försvunnit i Stockholm”

Ibland träffar verklighetsbeskrivningar rakt i hjärtat – eller så är jag bara för blödig. DN har idag en artikel om ensamkommande flyktingbarn i precis mina egna barns ålder och det slår mig att jag sitter och funderar på vem som skulle ha störst chans att klara sig om vi behövde skicka iväg någon för en chans till en bättre tillvaro. Plötsligt känns världens kris som min egen.

DN besökte transitboendet i kommunen, dit tonåringarna Amir, Abyan, Naim och Yasir kom med kläderna på kroppen, några ombyten i var sin liten väska och drömmen om ett nytt liv i Sverige.
Det hänger en mässingsskylt med snirkliga bokstäver under den svenska flaggan vid ytterdörren. Det står ”jättevälkommen” på arabiska. Det gula trähuset, som ligger mitt i ett bostadsområde i Valsta, är en första anhalt för ensamkommande barn. Ett transitboende. Hit kommer de, många gånger nattetid. Vissa direkt från ett flygplan på Arlanda. Andra i bil efter att först ha blivit dumpade av människosmugglare utanför Migrationsverkets ansökningsenhet i Sigtuna. En flicka saknade tånaglar. De hade fallit av under hennes långa resa till fots.
– De är ofta väldigt trötta när de kommer, kan ha rest i veckor eller månader för att ta sig hit. Ibland vet de inte ens om att de hamnat i Sverige när de blir avsläppta av människosmugglare, säger Rashad Abdel Al, samordnare för ensamkommande barn på socialtjänsten i Sigtuna.
[…]
Fyra ungdomar finns på boendet nu. Amir, 17, med gråsvart keps har varit där längst, tre dagar. Han är komikern i gänget och pratar lite mer engelska än de övriga. När jag frågar om han vill stanna i Sverige svarar han snabbt med ett snett leende: ”Ja, vill inte du det?” För två veckor sedan lämnade han hemstaden, nära Aleppo i Syrien. Lika snabbt som han besvarar en fråga kontrar han med en själv:
– Var kommer du ifrån?
– Jugoslavien, svarar jag.
– Jugoslavien finns inte längre, vilken del kommer du ifrån?
– Bosnien.
– Jaha, Sarajevo eller Bihac? gissar han och lyckas pricka in min födelseort på andra försöket
– Jag lärde mig det i skolan, säger han när jag påpekar hur ovanligt det är att personer som inte varit i landet känner till staden.
Det är Amirs sista dag i huset. Han har anvisats en plats på ett asylboende i en annan kommun, som ska ha det långsiktiga ansvaret för honom. Efter att han visat 15-årige Naim från Afghanistan, i färd att diska sin tallrik, att han endast ska skölja av den och därefter ställa den i diskmaskinen, beger sig Amir till sitt rum för att samla ihop sina tillhörigheter. Dags att flytta.
[…]
16-åriga Abyan är den enda flickan. Hon hjälper gladeligen till med pannkakslagningen, men när framtida yrken kommer på tal är kock inte ett alternativ, förklarar hon. Kanske läkare. I morgon får hon troligen veta vilken kommun hon kommer att anvisas till. Men behandlingsassisterna Ola Eriksson, eller ”Ulla” som barnen uttalar hans namn, och Catrine Wennberg, vågar inte berätta det för henne. Varje brutet löfte tär.
När det är dags för lunch äter de alla tillsammans. Catrine och Ola lär barnen några svenska ord under tiden: gaffel, kniv, pannkakor. Stämningen är uppsluppen. Samtalen är lättsamma.
– Jag trodde att ungdomarna som kom hit skulle vara trasiga. Men det vi måste förstå att det är de starkaste individerna som orkar göra den här resan. Och de andas ut när de kommer hit, berättar Catrine.

Jag är så oerhört glad och stolt över att leva i ett land dit människor kan fly.

Läs hela artikeln här.

Bookmark and Share

Thomas Jefferson om kristendom

Bookmark and Share

Gudomlig närvaro

Bookmark and Share

Varför finns alternativmedicin? Parasitförklaringen

Bookmark and Share

That doesn’t make sense

Bookmark and Share

Babygympa

Bookmark and Share

”The Idiot’s Guide to Smart People: Religion”

Bookmark and Share

Frågan internet ställer sig

Bookmark and Share

Kvinnodagen

Idag är det internationella kvinnodagen, så här har ni lite feministrelaterat. Först en aktuell bild jag har lånat från RFSU:s ordförande Kristina Ljungros FB-vägg som visar varför feminism fortfarande är nödvändigt.
Sen tycker jag ni ska läsa Lena Anderssons lysande betraktelse från gårdagens DN: ”Med rinnande mascara i spåret.

Kanske har jag under lång tid tittat mer förstrött på skidor än nu under VM i Falun, för det har gått mig förbi att längdskidåkare på toppnivå numera sminkar sig inför tävling. För trettio år sedan när jag själv tävlade i grenen skulle jag vid åsynen av något dylikt ha tänkt att där har vi att göra med någon utanför tätstriden och med andra prioriteringar i livet. På den tiden var man antingen ute och tränade eller satt och speglade sig. Så icke längre. Nu tränar man och speglar sig.
Vad säger oss denna förändring? Att individen tillåtits bli mer komplex och gränsöverskridande, eller bara det gamla vanliga, att kvinnan vad hon än ägnar sig åt till sist alltid också har att tänka på hur hon blir betraktad?
[…]
Fortfarande sminkar sig inte herrarna inför sina lopp i skidor eller ens i friidrott. Och det är här skon alltid klämmer. Ytan, pyntet och ornamenteringen gäller bara kvinnorna. Alltid, alltid.
[…]
Det är bara kvinnorna själva som kan sluta måla in sig i detta hörn. Och när det är gjort kommer en egen och särskild dag för kvinnor att framstå precis så absurd som den är. I samma stund man betonar särart realiseras den och andra agerar i enlighet. Kvinnodagen är reservatstanken i sin prydno.

För lite absurt är det allt, det här med en speciell dag för halva världens befolkning. Sen kommer man ihåg Saudiarabien.

Feminism handlar för övrigt inte bara om kvinnor. Läs här Wolodarskis artikel om den manliga halvan av befolkningens problem i skolan, något som kommer att medföra ett problem i framtiden.

Till sist en liten påminnelse, från Kent Wistis Fader Dan.

 

Bookmark and Share

IS bloopers

Bookmark and Share

Bo Rothsteins slutreplik om religionens icke-positiva inverkan på samhället är väldigt underhållande

Nu har Bo Rothsteins slutreplik om religionens icke-positiva inverkan på världens samhällen kommit, och det är inte utan att man undrar om hela upplägget var en retorisk fälla.

De fyra teologer som replikerat min artikel hävdar att jag påstått att omfattande religionsutövning skulle vara orsaken till hög korruption och låg tillit till andra människor. Något sådant påstående finns över huvud taget inte i min artikel. Det är, som jag visar med direkta citat, istället de religiösa samfunden som hävdar att det finns ett orsaksförhållande så att om fler människor utövar religion så skulle detta leda till att vi får ett samhälle med högre etik och moral. Vad jag visar är att något sådant samband inte går att finna i det mest omfattande datamaterial som i dag står forskningens till buds.
Samhällen där en högre andel människor uppger sig vara religiösa visar sig ha mer omfattande korruption och en lägre allmän tillit människor emellan. Som av religiösa maktstrukturer oberoende forskare har jag tagit mig friheten att granska om de positiva effekter som de religiösa samfunden påstår att deras verksamhet skall bibringa oss faktiskt existerar och jag visar att så inte är fallet. Det finns självklart många andra faktorer än religion som kan förklara graden av korruption och tillit i ett samhälle. Effekten av religion på samhällets etik kan enligt dessa data vara alltifrån noll till mycket negativ. Men om det inte finns något positivt samband kan det inte heller finnas en positiv effekt. Idén att jag, med nu trettio års erfarenhet av empirisk samhällsforskning på internationell nivå, skulle förväxla korrelation med kausalitet får nog sägas vara en smula frivol.
[…]
För mig visar detta att de religiösa samfundens företrädare inte är intresserade av att föra en diskussion om detta märkliga problem, det vill säga att samhällen med mera religiösa människor tycks leverera en sämre samhällelig etik, på vetenskaplig grund. Jag antar att för teologer är detta något som följer av just position som teolog, att man är nöjd med att förkunna sin tro och därför egentligen inte vill ta reda på hur det faktiskt förhåller sig, särskilt då fakta i målet inte tycks kunna bekräftar vad tron säger.
Om detta är vad svensk teologi förmår prestera när det gäller evidensbaserad forskning får man hoppas att utövarnas böner blir hörda ity hjälp från högre makter lär de behöva.

Läs hela artikeln här.

Bookmark and Share

Blodsband

Bookmark and Share