Main menu:

Mina böcker

Gud finns nog inte
finns i tryck på svenska, engelska, tyska, spanska, italienska, danska, polska, holländska, persiska och som e-bok på engelska.

Prenumerera!

Sök på sidan

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Länkar

september 2018
M T O T F L S
« Jul    
 12
3456789
10111213141516
17181920212223
24252627282930

Kategorier

Nyateism på riktigt

Göran Rosenbergs bild av nyateism baserar sig på missförstånd och vantolkningar.

Nyateism är tydligen ett begrepp det som det är svårt att få ordning på. Nu senast är det Göran Rosenberg (Även ateister har sina religioner, Expressen 24 jun 2018) som funnit bekräftelse på sina åsikter i en internationellt starkt kritiserad bok av filosofen John Gray (Seven Types of Atheism). Detta har resulterat i en text som mest fungerar som en ekokammare, där Rosenbergs och Grays missförstånd och vantolkningar studsar omkring obehindrade av yttre verklighet och inre eftertanke. Då det hänt att vi i Humanisterna kallats nyateister och Rosenberg i sin text nämner sekulär humanism som synonymt med nyateism, vill jag ta det här tillfället i akt att reda ut vad nyateismen faktiskt handlar om.

För att börja med terminologin så definierar Nationalencyklopedin grundbegreppen så här:

  • Ateism: Åsikten att det inte finns någon gud.
  • Agnosticism: Åsikten att vi inte vet om Gud finns eller ej; eller, mera allmänt, skepsis inför möjligheten att få svar på ”de eviga frågorna”.

Ateism handlar om tro och agnosticism om vetande, helt enkelt, vilket gör att det går utmärkt att vara både ateist och agnostiker.

Läget är jämförbart med det som gäller för liv på andra planeter. Vi vet inte om det finns några utomjordingar, men det går förstås bra att tro att de finns. Dock finns en central skillnad – medan både existens och icke-existens av utomjordingar skulle gå bra ihop med vår vetenskapliga och filosofiska förståelse av hur världen är beskaffad, skulle existensen av gudar som ingriper i världen förändra allt. I en värld där mirakel inträffar skulle vetenskap vara omöjlig.

Så har vi då det där med nyateism. Begreppet används för att skildra den renässans för ateism som inträffade efter terrordåden i New York den 11 september 2001. I och med dåden blev det uppenbart att människor faktiskt agerar utefter sin religiösa tro och att religiösa läror tyvärr inte alls bara handlar om kärlek. Islamiska statens brott mot mänskligheten, Vatikanens abort- och preventivmedelsmotstånd och förföljelserna av Rohinga-folket är andra tydliga exempel på detta.

Ateistiska uppvaknanden har inträffat med jämna mellanrum genom historien. Det finns exempel på ateism från gamla texter i antikens Grekland, Indien och Kina, från upplysningstiden, romantiken och med jämna mellanrum under moderniseringsprocessen. I de fall där exempel saknas är det för att ateism ofta varit straffbart – under medeltiden var straffet för ateism att brännas på bål och än idag är ateism belagt med dödsstraff i 13 länder.

Nyateismen är således det senaste exemplet i en lång historisk tradition. Det som fick företeelsen att verkligen blossa upp var en nästan samtidig publikation av böcker från fyra författare, som skämtsamt kallas ”Apokalypsens fyra ryttare”: Richard Dawkins, Christopher Hitchens, Sam Harris och Daniel Dennett – två forskare, en journalist och en filosof.

Deras böcker spreds i miljonupplagor och lyckades förändra synen på ateism främst i USA, där det länge varit en omöjlighet att vara öppen ateist om man vill ha något som helst offentligt uppdrag. Ateister brukar hamna överst på listan över mest hatade grupp i amerikanska opinionsundersökningar. I och med utgivningen av dessa böcker strömmade vittnesmålen in från människor i isolerade religiösa miljöer som nu upptäckte att de inte var ensamma i sina tvivel. I Europa hade böckerna mindre effekt då ateism länge har varit accepterat här och omfattas av en stor del av befolkningen.

De här böckerna har kritiserats från tre huvudsakliga positioner. Religiösa har försökt visa att argumenten som framförs är falska; ateistiska debattörer med en ”tro på religion” som verkar mena att medan de själva är upplysta så behöver massan religiösa traditioner och sedvänjor för att uppföra sig moraliskt och finna livet meningsfullt; samt den tredje gruppen, debattörer som ogillar andra åsikter hos dessa ”apokalypsens fyra ryttare” än deras ateism.

Med debattörer i den första kategorin har vi (ny)ateister länge haft många positiva interaktioner. För en religiös människa är ateismen en utmaning som man måste ta till sig, fundera över och diskutera. (Ny)ateister och troende delar bild av vad religiös tro är och vad som står på spel. Man delar däremot inte värderingen av evidensläget och åsikter om religionens effekter i samhället. Den här diskussionen har länge varit intressant och givande för båda parter, även om det förstås förekommer en del tjuvnyp.

Det är i den andra och tredje typen av kritik vi finner John Gray och Göran Rosenberg. Vad gäller den andra formen av kritik, från ateister som menar att massan behöver sitt opium, så har det varit svårare att föra en debatt. Det är en rätt högdragen bild av sina medmänniskor man måste ha för att hålla den här positionen. Det finns förvisso en del data som visar på att religiositet fungerar som en placebo-tröst för människor i genuint utsatta situationer i världen. Medan vi menar att man bör rikta in sina insatser på verkliga problem och strunta i det religiösa inslaget, så menar motdebattörer av den här skolan att det är hjärtlöst att ta bort den tröst som religion ändå skänker – oavsett som det som påstås är sant. Men det går å andra sidan inte omkring ateistiska missionärer och predikar i världens slumområden, så den kritikens relevans är minimal. Ateister som vill hjälpa sina medmänniskor verkar istället inom en mängd icke-religiösa hjälporganisationer.

I det tredje fallet handlar det inte om att diskutera ateismens centrala budskap – Gud finns nog inte – utan att försöka underminera (ny)ateismen genom att smeta på en mängd andra åsikter. I princip borde det räcka med att konstatera att Josef Stalin och Mao Zedong (men inte Hitler) var ateister för att visa hur ateism inte per automatik innebär moralisk resning, men det verkar inte räcka till. Råkar någon nyateist säga någon dumhet smetas därmed snabbt detta på hela företeelsen.

Ett retoriskt trick Gray och Rosenberg använder sig av är att hävda att ateismen var bättre förr. Man drar upp en mängd ateistiska författare och menar sedan att (ny)ateismens främsta företrädare kommer till korta. Här undviker man att alls diskutera Daniel Dennett och Christopher Hitchens eftersom dessas alster i mycket verkar i samma tradition som äldre verk (förutom att Dennetts bok även innehåller en teori om varför religion alls existerar).

Det är istället Richard Dawkins och Sam Harris som är de främsta måltavlorna. Detta eftersom båda – förutom att repetera alla vanliga argument för ateism som ekar genom historien – har något av en övertro på vetenskapens värde vad gäller att avgöra frågan om gudarnas existens (Dawkins) och etiska ställningstaganden (Harris). Åsikter som också kritiserats av andra ateister (bland annat av Dennett) och därför inte går att använda för att avfärda nyateismen i sig självt på det sätt Gray och Rosenberg försöker göra.

”Det finns frågor vetenskapen inte kan förklara” skriver Rosenberg. Men detta är inget motargument mot ateism utan bara ett enkelt fakta-konstaterande. Det betyder dock inte att religion har svaret på något alls, ett påstående som istället behöver utvärderas på helt egna meriter. Förutom vetenskapen behövs både filosofin och konstarterna, men vad tillför egentligen religionen? Förutom placebo-tröst är frågan helt öppen.

Eftersom jag gått i svaromål just mot Rosenbergs artikel om Grays bok har den här artikeln handlat om ateism. Det kan därför vara värt att påpeka att Humanisterna inte är en organisation som främst är ateistisk. Vår huvudsakliga uppgift är att företräda den livsåskådning som kallas sekulär humanism.

Sekulär humanism utgår från människan – det är därifrån namnet ”humanism” kommer. Den kommer ur insikten att vi människor – på gott och ont – är utlämnade till oss själva och varandra. Vi måste själva och tillsammans ta reda på hur verkligheten fungerar. Vi måste själva och tillsammans ta ansvar för hur vi uppför oss och tar hand om varandra. Ingen utom vi själva har ansvar för våra egna liv och vår gemensamma framtid.

Sekulära humanister tror att den här världen och det här livet är allt vi har. Vi bör därför försöka leva våra liv så bra som möjligt och underlätta för andra att få chansen att göra detsamma. Alla människor har samma rätt att med utgångspunkt i förnuft och medmänsklighet bli bedömda utifrån sina egna förtjänster. Ingen gud kommer att ställa allt till rätta på slutet genom att kategorisera människor i de som får evig lycka och de som får evig plåga. Sekulär humanism är en livsåskådning som kräver eget ansvar.

Vi diskuterar gärna denna livsåskådning och grunderna för att vi föredrar ateism före gudstro, och uppskattar varmt de troende som vi är i kontinuerlig dialog med. Vi uppskattar däremot mindre osakliga påhopp och rena osanningar, ett sätt att debattera på som är både svårt att ta på allvar och genuint upprörande. Till Rosenberg, Gray och deras gelikar riktar jag därför dessa uppmaningar: läs på bättre, sluta hitta på, och ta de existentiella frågorna på allvar.

Bookmark and Share

Rapport från ett Nazistmöte

När mina vänner skulle öppna Humanisternas tält i Almedalen på torsdagsmorgonen stod tre nazister från Nordiska motståndsrörelsen (NMR) utanför. På rad, stint stirrande med armarna i kors, iklädda likadana tröjor märkta med Tyr-runan. Aktionen framkallade avsedd stark känsla av hot.

I den här typen av situationer reagerar man instinktivt och olika. Medan vissa kände ilsken trots och försökte stirra ner dem, reagerade andra med skräck och ville försvinna bort. Men alla blev kvar och nazisterna lommade så småningom därifrån. Andra hade inte samma tur. Tält och symboler hos andra organisationer har blivit vandaliserade, möten störda och människor misshandlade. NMR var inte i Almedalen för det goda samtalets skull.

Nazistmöte. Almedalen 2018.

Som etnisk svensk med begränsad frisyr tog jag senare på eftermiddagen ta av mig Humanist- och regnbågsmärken och gick på deras möte. Medmänniskor som har sin olikhet inskriven i själva huden har inte samma möjlighet att klä av sig sin identitet – för dem är hotet konstant. Det är en absurd känsla att gå på nazistmöte i största allmänhet och den blev inte mindre av att mötet hölls på Almedalsveckan – en vecka ämnad åt det fria demokratiska samtalet.

Motståndare hade samlats på platsen. Rörelsen Stiftet skapade tillsammans med föreningen Inte rasist, men… en symbolisk vägg av plast-bajs-ballonger. Clowner mot nazism spexade. En ensam man stod bakom nazisterna och höll upp en skylt med olika komiska budskap, som ”Jag är inte heller bra på historia.” Men det var till övervägande del sympatisörer till NMR där, gissningsvis runt 100 personer, de flesta utan uniform. Jublet överskred därmed buropen med marginal. Tusentals av oss Almedalsbesökare manifesterade istället vårt motstånd i en mångfaldsparad tidigare på dagen.

Skiftet och Inte rasist, men… hade ordnat med bajsvägg.

Så började nazistledaren Simon [sic! – otur för en nazistledare att bli döpt till ett hebreiskt namn] Lindberg tala. Talet var helt en throw-back till 30- och 40-talen, med tal om ”den nordiska rasen”, tillmälen som ”lögnpressen”, ”förbrytare” och ”folkförrädare”, kritik av tanken att människor är lika värda, en osund fixering vid judar, samt uppmaningar till revolution. Lindberg dristade sig även att skämta om den omskolning som väntar oss inom programmet ”Rehabilitering för Antirasister, Utlänningsvurmare och Sionistlakejer, eller förkortat: RAUS” (talet finns på YouTube, den här sekvensen börjar vid 18:00).

Slutklämmen i presentationen av detta rehabiliteringsprogram, om vad som ska hända med de som visar sig svårast att omskola, är värd att citera i sin helhet. ”Ett ännu mer långtgående mål är att starta lägerverksamhet för de riktigt hopplösa fallen. Där tänker vi oss de allra värsta sionistlakejer, med lite hederligt kroppsarbete varvat med rekreation som swimmingpooler, biografsalonger, alltihop såklart med tiptop hygien, duschar, regelbunden avlusning av kläderna. Det blir nog bra det va, Löfvén?

Läger med kroppsarbete, duschar och avlusning? Referensen till koncentrationslägren är glasklar för alla inblandade; för Lindberg, för NRMs medlemmar och för oss utomstående.

Nazisterna var alltså i Almedalen och sa nazistiska saker, något som inte borde förvåna någon. De uppträdde också nazistiskt, genom att hota, vandalisera och misshandla – något som inte heller borde förvåna någon. Det handlar ju om nazister! Ingen kan påstå sig stå handfallen av förvåning när de gör vad de säger; när de agerar sin ideologi.

Nu har vi historisk kunskap av vad nazisterna gör om de får tillstånd att vara i Almedalen.

Tanken med att även nazister ska få yttra sig i offentliga sammanhang är i grunden god.  Det gäller att värna yttrandefriheten – en frihet som prövas just i mötet med obehagliga yttranden. Värnar vi inte NMRs rätt att yttra sig värnar vi bara yttrandefriheten för människor vi håller med, menar man. Att bara värna oförargliga yttranden är inte syftet med yttrandefriheten, just eftersom åsikten om vilka regler som i så fall skulle gälla skiljer sig mellan människor med olika politiska och religiösa åsikter, något som skulle göra att gränsen hela tiden flyttade på sig vartefter de politiska och religiösa vindarna skiftade. Det är därför yttrandefriheten är inristad i själva grundlagen.

Men i det här fallet har vi att göra med en organisation vars ideologi inte främst förmedlas verbalt, det handlar istället om en rörelse som använder hot och våld som metod. Tumultet som uppstår runt dem är inte en oönskad bieffekt utan en central del av budskapet – i viss mån är det själva budskapet. Det här är en organisation som inte bara talar om att ta till våld, eller hotar om att ta till våld, utan som om och om igen visar sig benägna att gå från ord till handling. NMR är den svenska versionen av Islamiska Staten, med en förgiftande ideologi i grunden som attraherar med fagert tal om en ”högre uppgift” och falska löften om storartad utopisk framtid.

Hets mot judar, HBTQ-personer, förstörelse, hot och misshandel är allt logiska konsekvenser av NRM:s deltagande i Almedalen. Dessutom tvingades många politiskt aktiva hem från Visby redan innan nazisterna kom dit av risken att utsättas för våld, som till exempel RFSL ungdom och Rosanna Dinamarca.

Vi kan helt enkelt lära oss samma sak som förra året. Ger man nazister tillstånd att närvara gör de nazistiska saker. Det är inte fritt meningsutbyte de är ute efter. De utnyttjar istället möjligheten till att med våld tvinga till sig all vår uppmärksamhet och allt vårt samtalsutrymme. Vi behöver inte lära oss det fler år – resultaten på experimenten är inne.

Bookmark and Share

Jesus and Mo om fundamentalistiska ateister

Bookmark and Share

Om klimatdebatten hade handlat om klimatet hade vi haft en helt annan diskussion

Om ”klimatdebatten” verkligen handlade om klimatet, skulle vi då inte diskutera med vilken hastighet vi kan bygga mer kärnkraft, hur mycket vi kan betala för rening av utsläpp i de fattigaste länderna, och hur stora landarealer vi kan lyckas skydda utomlands för avskogning? Nu känns det mest som om denna debatt handlar om självflaggellering och godhetssignalering, inte om att rädda oss från global överhettning. Det är faktiskt det senare som är det akuta problemet vi måste lösa. Våra skuldkänslor över att ha orsakat problemet är sekundära.

http://politiskfilosofi.com/20…/…/01/effektiv-klimatpolitik/
http://politiskfilosofi.com/…/stralande-tider-varfor-vi-be…/

Om man *också* vill självflaggellera har ni en bra guide här.

https://www.iffs.se/nyheter/8760-timmar-och-fyra-beslut/

Bookmark and Share

Jesus and Mo om metaforer i sina heliga böcker

Bookmark and Share

Cognitive Gadgets: The Cultural Evolution of Thinking by Cecilia Heyes

Cognitive Gadgets: The Cultural Evolution of ThinkingCognitive Gadgets: The Cultural Evolution of Thinking by Cecilia Heyes
My rating: 4 of 5 stars

All in all a fantastic book. And obviously correct in its conclusions (meaning that I agree). The book sets out to show how recent human evolution (last 300 000 thousand years, at least) to a large degree has taken place in the cultural realm rather than in the biological realm. According to Heyes, we don’t only learn facts, but also what she terms ”cognitive gadgets” – thinking tools such as reading, reasoning, how to imitate and how to ”mind read”. These abilities have evolved over time, meaning that the difference between people a few thousand years ago and people today are in that these ”cognitive gadgets” have evolved, not our biology. To my mind, this is blindingly obvious, but it’s nice to see the alternative arguments countered in such a well-informed and scholarly way. But the claim is actually even more expansive than that, that also some human universals are learned, not genetically inherited, such as language and ”mind reading”. If there is any shortcoming in the book (and why I gave four stars instead of five) it is that the refutation of counterarguments is so prominently featured and Heyes own theory less well explained. How do you test it, how do you study the evolution of ”cognitive gadgets” and in what way is it not just regular history of ideas? I would have liked to see a more expansive presentation of such issues. But all in all, this is probably one of the most important books on evolution and cultural evolution to be published in recent years, to be read by anyone interested in these issues. I, for one, will happily bury ”evolutionary psychology” and all its excesses. Welcome instead ”cultural evolutionary psychology”.

View all my reviews

Bookmark and Share

Jesus uppståndelse – fakta eller myt?

Här är filmen från min debatt med Claphaminstitutets direktor Per Ewert, från Citykyrkan den 10 april 2018.

Rättelser: Tacitus skrev om Jesusrörelsen år 116, inte år 145, som jag påstår. Jag verkar också ha fått kronologin gällande namngivningen av evangelierna lite fel. Annars tror jag det blev rätt. Per Ewert får lista sina egna rättelser.

Rolig detaljTidningen Världen Idag gör en grej av att det enligt dem verkar som jag motsäger mig själv, något som påpekades av Stefan Gustavsson, direktor för Apologia – centrum för kristen apologetik. (Alldeles i slutet, under frågestunden.) Men det gör jag inte. Jag (1) går med på att de flesta forskare skriver under på de påståenden som Per Ewert listar för att (2) sedan påpeka att man kan förklara händelserna kring Jesus uppståndelse naturalistiskt om man ger alternativa förklaringar som gör att man måste backa från något av dessa försanthållanden (eller inte) – som att lärljungarna stal Jesus kropp. Att påpeka att något man tror är sant möjligen inte är det är ingen motsägelse, utan just att framföra en alternativ hypotes. Men om detta är det halmstrå man greppar efter för att få sin historia att gå ihop känner jag att jag ändå gjort ett bra jobb.

Tidsangivelser:

  • 00:00 – Introduktion
  • 08:50 – Per Ewert, inledningsanförande
  • 24:00 – Patrik Lindenfors, inledningsanförande
  • 39:15 – Per Ewert, replik 1
  • 49:00 – Patrik Lindenfors, replik 1
  • 1:00:00 – Per Ewert, replik 2
  • 1:05:35 – Patrik Lindenfors, replik 2
  • 1:09:20 – Paus
  • 1:11:20 – Frågestund
  • 1:30:50 – Per Ewert, slutanförande
  • 1:35:10 – Patrik Lindenfors, slutanförande
  • 1:38:45 – Slutord från arrangörerna
Bookmark and Share

Don’t mention [that religion]

Bookmark and Share

En trevligare påskhistoria från en annan tid

Det finns många skäl att ha en högtid i närheten av vårdagjämningen. Ett skäl är det gammaltestamentliga – att fira tillfället då Guds dödsängel dödade alla förstfödda pojkar utom de judiska. Ett annat är det nytestamentliga – att fira att vi är sådana syndare att Gud var tvungen att ta livet av sig, fast bara på låtsas.

Men det finns trevligare myter att fästa vikt vid, om man verkligen känner ett trängande behov av en myt så här års. En är berättelsen om Ēostre eller Ostara, en gemensam europeisk fruktbarhetsgudinna vars historiska kult gått förlorat i historiens töcken. Det är i alla fall från henne ordet för påsk kommer på engelska och tyska – Easter respektive Ostern. (Det är ingen slump att orden liknar ordet för ”öst” – alla kommer från den protogermanska ordet austrōn som betyder ”gryning”.)

Eller så kan man läsa om vår egen kärleksgudinna Freja, vars roll i vårens inträde gestaltas här ovanför av den danske tecknaren Peter Madsen som bland annat tecknat serien Valhall varifrån bilden är hämtad. Det finns en ganska bra sammanfattning av Frejas bravader (och Brisingasmycket) på Wikipedia, särskilt på engelska. Som kärleksgudinna var Freja förstås speciellt hatad av Jahves präster, vilket får mig att fundera – undrar hur mycket bättre världen hade varit om polyteismen fått leva kvar. Polyteism innehåller till sin natur en större tolerans för oliktänkande. Men det går förstås inte att veta.

Gå inte på faktoiden om Ishtar som cirkulerar på nätet. Tack till bloggen Hedniska tankar för inspiration till detta inlägg.

Bookmark and Share

På ett hjärtslag

Bookmark and Share

Från ”är” till ”bör”?

Bookmark and Share

Baby It’s Cold Outside – #metoo-versionen?

Med anledning av vädret känns det lämpligt att återposta ett inlägg från bloggen whevolutionistrue. Det handlar om den klassiska vinter-låten Baby It’s Cold Outside, som i sin ursprungsversion kan kännas något creepy. Eller? Originalversionen kan ni se i klippet här ovanför, från filmen “Neptune’s Daughter” (1949). Om ni ska drista er att ha åsikter om den versionen av låten, se till att se hela klippet (Trigger Warning!) – det är ett markant skifte halvvägs som hör till.

För känsliga internetanvändare finns en ny version från i år, av Lydia Liza och Josiah Lemanski. Den saknar helt problemen från originalet, men i gengäld går den kanske över gränsen åt andra hållet och lyckas bli någon slags okänslig blandning av moralistisk och helt humorbefriad. Eller? Den versionen kan ni se här nedanför (Trigger Warning!).

Vad har ni för åsikter om detta? Själv känner jag visst motstånd mot båda versionerna – trots att själva låten är fantastisk.

Bookmark and Share

Upplysning

Bookmark and Share

Verkligheten är en kontrollerad hallucination

Bookmark and Share

Jesus and Mo – Feminism

Bookmark and Share

Jultraditioner – en Vennlig sammanfattning

Bookmark and Share

Merry Christmas! Go Tell It On the Mountain

Bookmark and Share

Julhälsning från vikingahantverkarna hos Grimfrost

Men … är det inte självaste Oden som kommer med klapparna?

För er som blir förskräckta över denna oförblommade nordiska hedendom har Grimfrost lagt ut ett litet förtydligande: ”Here’s an important clarification. The video isn’t bringing up the topic of religion. It explains how we in Scandinavia celebrate Xmas today and how it is linked to a time more than a thousand years ago. So rest assured; we do not care whether you believe in a man who walked on water, turned water into wine and resurrected the dead, or in a god who rides his chariot in the sky creating thunder, or in a clever, elephant-headed god with a huge appetite. Religion in our book doesn’t necessarily have anything to do with spirituality.”

Bookmark and Share

Kataloniens bidrag till julkrubban är lite eljest

Bookmark and Share

Uppsalateolog: Tron på ett liv efter detta rationellt obligatorisk

Hur visar man att tron på ett liv efter detta är rationellt obligatorisk? Kvantfysik, så klart.

Nej, det är inte en neo-flummig köksfilosofs inkoherenta svammel vi diskuterar, utan den senaste doktorsavhandlingen från den akademiska pinsamhet som är Teologiska institutionen vid Uppsala universitet, av Johan Eddebo. (Det innebär att det är neo-flummigt köksfilosofiskt inkoherent svammel på akademisk prosa, med källhänvisningar.) Min gissning innan jag började läsa var att det handlade om någon som förläst sig på Stuart Hameroff, men det var fel – det finns tydligen en specifikt kristen gren av tankeströmningen ”kvantfysik är jättekonstigt! – alltså finns Gud/ett liv efter detta”.

Kan man inte spekulera om sådant? Jomenvisst, men här handlar det om starkare teser. Eller vad tycks om följande stycke från baksidestexten:

The conclusion drawn is that belief in the possibility of post-mortem survival is not only rationally permissible within the framework of contemporary science and philosophy, but also rationally obligatory, i.e. that this possibility cannot be rationally be denied with regard to the reviewed evidence.

Jag vet inte jag. Det där uttalandet går att läsa på två sätt. (1) Anting är tron på ”post-mortem survival” (zombies!) rationellt obligatorisk, eller så kan (2) tron på ”post-mortem survival” (zombies!) inte rationellt förnekas. Den senare tolkningen är något mer öppen än den förra, men ingen av tolkningarna är så särdeles högkvalitativ. I strikt mening går ingenting att förneka utifrån författarens tolkning av kvantfysik – inklusive tanken att Satan skapade världen och alla kristna är duperade in i en heltigenom falsk lära genom hans list. Påståendet är helt enkelt tomt.

Detsamma kan man dock inte säga om avhandlingen som är en rätt kompakt text, men med en faktiskt rätt bra genomgång av kvantfysikens historia (men är det det man vill åt så bör man välja en annan bok).

Det jag undrar lite över är med vilka kriterier en sådan här teologiskt tes-drivande avhandling bedöms. Det är inget fel på texten eller källhänvisningarna, det är ett kompetent hantverk. Det kanske bör räcka? I så fall förstår jag inte hur den teologiska vinklingen kan vara så enhetligt abrahamitisk inom teologin. Var är doktoranderna som driver tanken på att kvantfysik och reinkarnation är kompatibla? Eller att kvantfysik är kompatibel med John Frum-kulten? För det kan väl inte vara så att en institution vid ett av våra största universitet har en kristen agenda?

___________________________________________

Johan Eddebo har för övrigt tidigare diskuterat Humanistiska begravningar i tidningen Dagen. Då kläckte han ur sig följande:

Humanisterna förespråkar […] en verklighetsuppfattning som ur den kristna traditionens och filosofins perspektiv inte bara är påvisbart osann [sic!]. Den utgör även ett allvarligt hot gentemot enskilda människor då den riskerar att locka oss bort från Gud, som är ursprunget till, såväl som målet för, och meningen med våra liv.

Den sekulära humanismen är också i rent pragmatiska termer destruktiv på samhällelig nivå, eftersom den underminerar möjligheterna att förankra centrala moraliska utgångspunkter som exempelvis det universella människovärdet, samt riskerar att på olika sätt omöjliggöra vetenskapens och filosofins sanningssökande (om människan är alltings mått, på vilken orubblig grund kan då vår kunskap vila?).

Ja jösses. Numera med doktorsgrad från ett svenskt universitet. Grattis till oss alla.

Bookmark and Share

Julklappstips!

Bookmark and Share

En syrisk cowboy i Kulltorp

Bookmark and Share

Den som ändå hade ärkebiskopens arbetsbeskrivning… #svenskakyrkan

Bookmark and Share

Birgitta Tullberg (2 januari 1952 – 6 oktober 2017)

Min doktorandhandledare Birgitta Tullberg avled hastigt för några veckor sedan. Här är min personliga minnesruna.

Mötet med Birgitta Tullberg kom att förändra mitt liv. Det var 90-tal och jag var redan uppeldad över att ha fått förklaringspotentialen i evolutionsteorin klargjord för mig under universitetsutbildningen i biologi. Men Birgittas föreläsningar drev verkligen hem budskapet. Inte nog med det, hon var involverad i en akademisk stridighet gällande fylogenetiska metoder som hon förklarade på ett målande sätt som gjorde det uppenbart att hon hade rätt – hur kunde andra forskare tro något annat? (Det visade sig sedemera att hon hade mer fel än rätt i just denna stridighet.) Dessutom applicerade hon evolutionärt tänkande på människan, på skillnaderna mellan män och kvinnor, på etik, på politik – kort sagt på allt som var intressant. Allt detta med ett underfundigt leende och ett förhållningssätt till att bli ifrågasatt som jag har anammat som utopisk modell för hur jag själv bör uppträda i sådana situationer. Låt frågeställaren själv förklara vad hen menar och – om personen har fel – visa detta genom att på sokratiskt vis, med väl anpassade frågor, leda dem in i sina egna självmotsägelser eller tankefel. Men lyssna noga – tänk om de har rätt. Jag valde egentligen inte forskningämne, jag valde handledare. Det hör till ett av de bästa beslut jag fattat.

[TILLÄGG: Birgitta var pionjär vad gäller att använda fylogenetiska metoder. Det jag syftar på när jag skriver att hon hade mer fel än rätt här ovanför är att hon länge förordade parsimoni över maximum likelihood. Förutom den diskussionen håller hennes fylogenetiska studier fortfarande måttet – de är klassiker i fältet. Faktiskt har jag tagit inspiration från en av hennes metoder och importerat den till det kulturevolutionära fältet för att studera demokratins evolution. Birgitta var en genuin nytänkare.]

Sådant intryck kunde Birgitta göra i diskussioner att det finns en berättelse om hur hon lyckades få en tillfällig meningsmotståndare – Paul Harvey, professor i zoologi vid University of Oxford – att svimma genom att bara komma in i samma rum på en konferens de båda var på. Det hela var förstås en tillfällighet (eller?) men berättelsen lever kvar. [RÄTTELSE: Efter att ha lyssnat till Christer Wiklund vet jag nu att händelsen inträffade när Harvey var inbjuden talare på zoologen och att han fick känningar av en sjukdom och var tvungen att avbryta – han svimmade inte.]

Sent kommer jag att glömma ett möte hon tog med mig på, till genusvetarna på Stockholms universitet. De hade arrangerat något de kallade ”Dialog med biologin” dit de bjudit in biologer som var intresserade av kön och könsroller. Birgitta öppnade med att beskriva ett misslyckat experiment från en israelisk kibbutz, där man uppfostrat män och kvinnor lika men där barnen ändå anammat traditionella könsroller när de växte upp. Detta, menade Birgitta, var i alla fall lite evidens för att könsroller delvis var medfödda – ett av få verkliga experiment som var utförda på frågan. Som diskussionsöppnare misslyckades detta spektakulärt. Det visade sig att ”dialog” inte var något genusvetarna haft i åtanke, utan de satte istället igång med en utskällning av Birgitta över att hon överhuvudtaget kunde tänka tanken att något i våra könsroller var medfött. Biologi, fick vi veta, hade inget förklaringsvärde inom genusvetenskapen. (Lite märkligt för mig att höra, som just höll på att doktorera på evolutionen av könsskillnader.)

Mitt eget agerande i denna situation är inget jag är stolt över, för jag blev närmast rädd över ilskan vi mötte – nästan chockad. Men Birgitta lät dem hållas och ledde dem – sokratiskt – in i motsägelse efter motsägelse. Visst är könsroller till stor del socialt konstruerade, men helt och hållet? Nej, evidensen håller inte för att hävda något sådant. Feminism, menade Birgitta, ligger inte nödvändigtvis i att utplåna könsroller, utan i att dessa inte ska spela någon roll för hur vi behandlas i samhället.

Eller när Birgitta hamnade på samma konferens som Phillip Rushton, den amerikanske psykolog som på 80- och 90-talet drev tanken att IQ skiljer sig mellan raser (forskning som inte har tålt närmare granskning något vidare). Ingen ville sitta bredvid Rushton på middagen – han hade av förståeliga skäl ett förfärligt rykte – utom Birgitta. ”Man måste ju höra vad han har att säga!” När jag lite förskräckt undrade hur det hade gått konstaterade hon lakoniskt: ”Han var verkligen rasist.” No shit. Men hon levde enligt devisen att man måste sätta sig in i vad människor har att säga och inte bara avfärda dem ryktesvägen, även när det är genuint obekvämt.

Visst hade vi vissa vilda diskussioner under de år vi arbetade tillsammans. Inte minst när hon 1994 släppte boken ”Naturlig etik”, samförfattad med sin man, Jan Tullberg. Jag hade svårt att sticka hål på resonemanget då och fick i princip författa en egen bok för att reda ut varför jag inte håller med dem – i förlängningen var det så min bok om samarbete kom till.

Det här är några av mina minnesbilder av Birgitta från vår gemensamma tid på zoologen, en institution som på den tiden kokade av intellektuell nyfikenhet. Andra minnesbilder är av henne på fest, hennes naturintresse, hennes vurm för insekter, för varningsfärger i naturen, och så vidare. Men det jag framförallt tänker hålla fast vid av allt jag lärt mig av henne är värdet att alltid lyssna på andra – även människor med genuint knäppa åsikter. Detta för att det finns ett egenvärde i att själv kunna tänka sig fram till och formulera varför de har fel – en egenskap som behövs nu mer än någonsin i Sverige, där samtal med oliktänkande ibland nästan ses ned på.

Av allt jag lärt mig av Birgitta är nog det därför den enstaka lärdom jag håller högst. Människor som tycker annorlunda gör det av en anledning: ta reda på den. Först efter det kan du bestämma dig för om du håller med eller inte. Innan dess baserar du din åsikt enbart på dina egna fördomar.

Jag kommer att minnas Birgitta med värme och beundran. En verkligt nyfiken tänkare och sann intellektuell har lämnat oss.

Bookmark and Share

xkcd: Logik

Bookmark and Share