Main menu:

Mina böcker

Gud finns nog inte
finns i tryck på svenska, engelska, tyska, danska, polska, holländska, persiska, som e-bok på engelska och snart även på italienska.

Prenumerera!

Sök på sidan

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Länkar

februari 2017
M T O T F L S
« Jan    
 12345
6789101112
13141516171819
20212223242526
2728  

Kategorier

Daniel Dennett: ”From Bacteria to Bach and Back: The Evolution of Minds”

Daniel Dennett har släppt en ny bok ”From Bacteria to Bach and Back: The Evolution of Minds” (som jag inte har läst – den kommer från Amazon om några veckor först) där han försöker förklara evolutionen av sinnen (”minds” – någon som har en bättre översättning?). Här presenterar han de centrala argumenten i boken hos Google. Synnerligen intressant, om ni frågar mig. Men varför göra det? Se presentationen själv istället. En väl investerad timme.

Bookmark and Share

Vaccinationsteorin mot faktaresistens

Bookmark and Share

“Queen of Shitty Robots” Simone Giertz visar sitt lab för Wired

Bookmark and Share

Glad alla hjärtans dag – här får ni en kortfilm om djurvärldens mest kinky parningsritualer

Bookmark and Share

Andreas Andris Fågelviskare Hansen

Bookmark and Share

Fredagsinfo från BBC: Lemurer drogar sig med hjälp av tusenfotingar

Bookmark and Share

”This is how adults should behave!”

Bookmark and Share

Måndagmorgon i februari? Kom ihåg – hela universum finns att läsa i en enda kopp kaffe

Bookmark and Share

Sam Harris with Bill Maher: Winning the War of Ideas

Bookmark and Share

Ricky Gervais debatterar guds existens med Stephen Colbert på the Late Show

Bookmark and Share

Alternativ ceremoni för dagens presidentinsvärning

Bookmark and Share

Feministen som tänkte att vafan

Det finns numera en tråd om mig på Facebook som handlar om min sexism och hur mitt beteende är av typen som avskräcker kvinnor från att engagera sig i Humanisterna och skeptikerrörelsen. Som övertygad feminist sedan tonåren finner jag förstås det här beklagligt och en stämpel jag inte skulle vilja önska någon annan människa. Men det är till en del min egen förskyllan att jag hamnat där. Det kan vara värt att berätta vad som hände, ur min synvinkel, så kan ni också döma mig sen.

Det hela började med att jag läste en artikel av Padma Schrewelius: Sjukt att reklambilden på kvinnan som tar ett bad ses som ”könsdiskriminering” där hon skrev om bilden till höger att ”Man kan tro att Sverige inte är ett av de länder där naken hud på en kvinnas armar och ben anses vara något som väcker så mycket anstöt att hon behöver täckas.
Med då har man tyvärr fel.
Ännu en gång har den censurbenägna Reklamombudsmannen fällt en annons där en kvinna är ”fel” klädd för könsdiskriminering.
” Det  här är något jag håller med Padma om. Jag är av åsikten att den könsdiskriminering och objektifiering som existerar inom reklamen (det finns mycket) ska bekämpas genom mer varierad nakenhet, både vad gäller kroppsform och könsuttryck. Det är, enligt mig, fel väg att gå att ta bort nakenheten i det offentliga rummet. Dränk sexismen i icke-sexistisk nakenhet istället.

Nu gjorde jag två fel när jag delade artikeln. Först skrev jag i affekt och valde därför följande inte särskilt utforskande text till mitt inlägg: Talibaner? Nej, reklamombudsmannen. Någon borde informera dem om skillnaden mellan sexism och moralism. Det andra problemet är att jag delade artikeln via den FB-vän jag hittat den hos: Carl Rehbinder; schaman, piratpartist, sexrådgivare – en kontroversiell (och allmänt intressant) person. Hans var ännu mer konfrontativ och inledde med ”Reklamombudsmannen slår nya rekord i människofientlig prussiluskighet och utpräglad tramsighet” och benämnde Kvinnolobbyn ”Kvinnolobotomin” [höhö].

Diskussionen tog snabbt fart. Jag upptäckte efter några kommentarer att Carls status också kommit med, men tänkte att vafan, lite provokation har väl aldrig skadat någon. (För sociala medier är så förlåtande och nyanserade…) Trots min något bristande ämnesintroduktion blev det ändå faktiskt en väldigt bra diskussion. Jag fick snabbt klart för mig att mitt drag att kalla Reklamombudsmannen för Talibaner var lite missriktat. Helt klart kan man se reklambilden olika, inte sällan beroende på egna erfarenheter. Flera (men inte alla) kvinnor upplevde bilden som sexistisk medan flera (men inte alla) män såg den som oproblematisk. Ni vet, sådär identitetspolitiskt. Men – och det här är viktigt – upplevelser är del av problembilden och kan inte avfärdas. Om ingen upplevde bilden som sexistisk skulle det inte finnas något problem, men nu gör vissa det. Det finns inget objektivt mått på när en bild blir sexistisk eller objektifierande, utan det handlar om gränsdragningsproblematik. Jag hade därför varit för snabb att döma.

(Som liten parentes visade det sig att bilden var listigare än jag förstått, för den är en parafras på en scen ur American Beauty.)

Så här kunde en klok invändning till exempel låta:

Min åsikt är att du tolkar bilden från ditt privilegierade perspektiv – det är lite vardagstrevligt med objektifierade kvinnor, om de valt det själva. Som kvinna är mitt perspektiv ett helt annat. Jag lever med den här objektifieringen varenda dag, oavsett jag vill det eller ej, därför är det oerhört provocerade att någon, som säger sig stå för humanism, försvarar en sån här bild och misslyckas med att se helheten i motivet.

Japp. Mea culpa. Men ändå: So far so good. Jag hade postat något ogenomtänkt och blivit uppläxad för det. Jag hade lärt mig något. Ingen skada skedd. Allt det här skedde medan jag flög fram och tillbaka til Bryssel via Frankfurt, en idiotisk resbokning som dock gav fördelen att jag aktivt kunde delta i diskussionerna på olika flygplatser och under diverse väntperioder. (Och diskussioner blev det: i skrivande stund har inlägget 654 kommentarer.)

Men sen kom de: skitstormen och de dåliga argumenten. Eller vad tycker ni om det här bidraget?

Patrik Lindenfors : varför vägrar du konsekvent att svara på frågan vad du tycker om de epitet som dina meningsfränder svänger sig med?
Jag kan kopiera in dem här.
Moralhets, kristet trams, puritaner, tråkigt du har problem med din självbild, högtravande trams, moralism, kannibalism, ömtåade, sluta leta saker att bli kränkta av, terapi till människor som mår dåligt av att se sexiga kroppar, frihet för kvinnor att objektifiera sig, klåfingriga, det låter skitdumt, ingen verklighetsförankring, Gudrun Schyman, genuskretsar.

För att börja från början så vet jag fortfarande inte vad jag vägrat svara på eftersom jag inte hittar någon tidigare kommentar. Men framförallt, vad är det för konstigt sätt att döma ut en diskussion på? Inget sammanhang alls, utan lösryckta ord? Lite som att döma ut bibeln genom att lista orden ”mörda”, ”korsfäst”, ”mörda”, ”bränn”, ”osanning”. Fast visst, det fanns en del upprörda kommentarer – vi diskuterade ju sexism och då bland annat med människor som inte tyckte sexism var något problem. Vem annars ska man försöka övertyga om att sexism är ett problem om man nu tycker det? Ska man bara samtala med de som redan har ”rätt” åsikt? Herre Gud, så meningslöst.

Det här sättet att kräva rättning i ledet i en diskussion stör mig oerhört. Det är ett obehagligt sätt att upprätthålla konsensus – att kräva att vissa åsikter inte ska förekomma i diskussionen alls, utan bara ”rätt” åsikt ska uttryckas. Samma metod används på en annan, brunare del av internet, i de kretsar där islamkritik är det överskuggande viktigaste. Nåde den som där försöker problematisera genom att påpeka att ”inte alla muslimer…” eller ”koranen tolkas olika…

I kombination med trötthet av resandet gjorde det här att jag fick ett tangentbordsutbrott och skrev att ”Alltså, det har varit en vild och bra diskussion. Sabba inte.” Samt lite senare ”Fuck, vad du är diskussionsförstörande. Man kan använda hårda ord i en diskussion utan att det behöver göra att det ska suddas och skärpas till sig.” (Här kan läsaren med fördel anamma åsikten att det kanske var lite inkonsekvent att bli arg på just denna kommentar och inte någon av de tidigare. Men att sexister skriver sexistiska saker, är det så märkligt egentligen? Låt den som har kontroll över sina triggers skriva första tweetet.) Så det blev lite rage-kommenterande från min sida. Vilket gav upphov till fler kommentarer:

Frågan är om det verkligen är snubbar som skall sitta och bestämma vilka bilder på nakna kvinnor som är sexism och inte?

I don’t even… särartslagstiftning?

Det är klart att vilket bemötande man får präglar en människa i en debatt. Här har jag tex fått mina ståndpunkter bortviftade på allehanda nedlåtande sätt innan jag ens yttrat mig. Hur tror du det formar en människa?

Att ha viftat bort åsikter innan de ens yttrats visste jag inte att jag var kapabel till.

Klart som faen det blir lågt när du postar skit från början. Och abortfrågan?! Ja! Det hade varit bättre om män hållit sig borta från den diskussionen.

Identitetspolitik när den är som mest destruktiv. Det är ju solidaritet och medkänsla vi vill ha, inte ensam är stark.

Sexuell frigörelse är bra men inga snorrar i ansiktet på alla morske män, plz. Jätteskrämmande. För mycket testosteron, man kan gå sönder.

Så jag är homofob också, trots att jag tråden igenom förespråkat just fler nakna män och mer variation på de nakna kropparna i reklamen? Jag stör mig verkligen på insinuanta kommentarer utan sakargument. (Trots att jag använder dem själv.)

Nog hade jag väl i alla fall lite rätt att surna till?

Men för rättvisans skull, det fortsatte även komma tänkvärda kommentarer:

Jag lever med den här objektifieringen varenda dag, oavsett jag vill det eller ej, därför är det oerhört provocerade att någon, som säger sig stå för humanism, försvarar en sån här bild och misslyckas med att se helheten i motivet.

Japp. Ett misslyckande. Mea Culpa som sagt. Jag har av diskussionen lärt mig att det finns fler sätt att läsa reklambilder på och att det som kan verka vara moralism för en bara är en ok reaktion på upplevd sexism för en annan, en upplevelse jag inte delar eftersom jag inte har levt upplevelsen. Det här visste jag i och för sig redan innan, på ett intellektuellt plan, men nu sitter det lite bättre. (Jag tycker dock fortfarande receptet för att komma tillrätta med sexismen inom reklamen stavas mer varierad nakenhet, men så länge världen inte ser ut så är det möjligen rätt att reagera negativt på den typen av bilder diskussionen gällde.) Och det var jag som satte det dåliga tonläget redan från början. Jag.

Nu över till nästa fråga. Jag använde i den här diskussionen hårda ord och argument mot de som inte höll med mig. Inget konstigt med det, kan man tycka. Det händer väl alla som debatterar på nätet? Det här sättet att debattera på har redan tidigare resulterat i trådar om min person, om hur jag möjliggör islams maktövertagande i Sverige och är blind som inte ser smygislamiseringen som pågår runt omkring oss.

Den här gången resulterade det i en tråd om min person som handlar om min sexism och hur mitt beteende är av typen som avskräcker kvinnor från att engagera sig i Humanisterna och skeptikerrörelsen. (Tur att internet är så förlåtande, för det här är väl snabbt glömt… as if.) Att islamkritiker använder debattknepet att stämpla ut människor med epitet istället för argument vet jag sedan gammalt. Detsamma gäller för övrigt många religiösa – de bara älskar att spela offerkortet. Men kvinnliga feminister? (Får man inte vara mansplainande, manspreadande buffel i det här landet längre?)

Eller annorlunda formulerat. Bör man formulera sig mjukare när man debatterar med kvinnor? Det är ju allt som oftast rådet till oss män. Ta ett kliv tillbaka och ge plats. Ett råd jag gör mitt bästa att lyssna till. Samtidigt är det väl i alla fall lite märkligt att bete sig olika mot människor beroende på kön, för feminismens skull?

I vilket fall – efter en sådan här holmgång måste min uppmaning i alla fall bli att samtala med människor ni inte håller med. Är du feminist? Prata med sexisterna. Annars blir det ingen ändring på nåt. Är du antirasist? Prata med rasisterna. Annars får de ju aldrig reda på varför de har fel. Är du religionskritiker? Ge dig in i religiösa sammanhang och diskutera. Det här innebär dock att du får vara beredd på att det dyker upp argument i dina trådar som du inte håller med. Det är en del av poängen, att alla får dela med sig av sina åsikter. Att ha andra argument i dina trådar än dina egna är inget klandervärt – det är något positivt! Diskutera sedan städat (jaja, jag ska bättra mig) och ge argument för din åsikt. Stämpla inte bara dina diskussionspartners med etiketter – det är inget argument att göra så, faktiskt.

Själv? Jag lovar att försöka bättra mig.

Patrik Lindenfors
Religionshatande, islamkramande, flummig vetenskapsfundamentalist
… samt numera tydligen sexist

P.S. Ni som inte tycker man ska få uttrycka vissa åsikter i en debatt, vare sig ni står till vänster eller höger. Se klippet här nedanför. Så här blir det.

Bookmark and Share

The Unbelievers – hela filmen

Bookmark and Share

Camilla Elfving, spiritualistiskt medium, kommenterar Silvias spöktro

Mycket ska man läsa innan ögonen tränger ur sina hålor och rullar iväg i förskräckelse. Nu har jag fått en kommentarmin Expressen-artikel om Silvias spöktro av Camilla Elfving, ett ”spiritualistiskt medium”.

När Drottningen uppfattar energier i dessa gamla byggnadsverk så är det i regel vad ett medium benämner som ”platsminnen”. Energispår från människor och händelser som ägt rum på platsen, i en annan tid. Sedan finns förstås möjligheten att Drottningen kan få kontakt med nära och kära eller personer som tillhört hovet. Varför inte Hertig Karl, som var livligt intresserad av mystik och esoterik eller Gustav III.
[…]
Det pågår hela tiden försök att förklara paranormala fenomen och med tillämpad vetenskap. Ett utmärkande exempel är International Academy of Consciousness (IAC) som gjort imponerande studier på medvetandet och hela området som rör vår möjlighet att uppfatta något bortom våra kända sinnens förmedling, något som bl.a. presenteras Projectiology – en avhandling på hela 1.232 sidor av Waldo Vieira.

Hela 1232 sidor minsann. Ja jösses. Läs allt, om ni orkar, hos Newsvoice.

Vi får hoppas denna artikel gör Jack Werner glad, som verkar ha fått för sig att jag inte gillar spökhistorier. Inget kunde vara längre från sanningen.

Bookmark and Share

En nystart för religion?

I en tid när religiöst motiverad extremism orsakar enorm skada över hela världen och de traditionella religiösa ritualerna blivit urvattnade, uttråkande och otidsenliga, finns det något utrymme för en nystart för religion? Sharo Brous – judisk rabbi från Los Angeles – menar det. Jag ser det mest som religionens dödsryckningar. Vad ser ni?

Notera hur hon i princip inte alls pratar om gudar, utan om vanlig medmänsklighet. Det kan vi inte låta religionerna claima åt sig själva. En bättre lösning är allmänmänsklig Humanism. Alltid. Bli medlem nu.

Bookmark and Share

Årets folkbildare och Årets förvillare 2016

Amina Manzoor och Maria Gunther. Foto: DN

Föreningen Vetenskap och Folkbildning har för 30:e året i rad utsett Årets folkbildare och Årets förvillare.

Årets folkbildare 2016 är Dagens Nyheters vetenskapsredaktion. När andra nyhetsredaktioner skär ner på vetenskapsjournalistiken har DN i stället valt att utöka.

Vetenskapsredaktör Maria Gunther och medicinreporter Amina Manzoor har under året tillgängliggjort medicin och annan vetenskap på ett lättbegripligt och insatt sätt för allmänheten. Utmärkelsen är förenad med en prissumma på 25 000 kronor.

Årets förvillare 2016 är Karolinska Institutets tidigare rektor professor Anders Hamsten och de övriga i KI:s ledning som medverkade till att tysta ned det forskningsfusk som begicks av kirurgen Paolo Macchiarini. Även personer i ledande ställning på Karolinska sjukhuset har agerat förvillande vid hanteringen av kritiken mot Macchiarinis operationer.

Läs hela prismotiveringarna här.
Bookmark and Share

Spöken finns nog inte

Bookmark and Share

Men gör det själv då…

Bookmark and Share

Jul

Bookmark and Share

Sveriges Unga Muslimer blir av med sitt statliga miljonstöd

Jackpot i goda nyheter. Via Aftonbladet:

Sveriges Unga Muslimer blir av med sitt statliga miljonstöd.
Organisationen påstås ha koppling till islamistiska Muslimska brödraskapet och bedriver inte en verksamhet som ”respekterar demokratins idéer”, enligt statliga MUCF som betalar ut stödet.
Även Ung Vänster och Sverigedemokratisk ungdom får stödet indraget.

[…]
MUCF motiverar avslaget med att Ung Vänster ”inte har god ordning på sin ekonomiska hantering och därför inte kan beviljas organisationsbidrag”.
Sveriges Unga Muslimer får avslag för att de bedriver en verksamhet som inte respekterar demokratins idéer inklusive principerna om jämställdhet och förbud mot diskriminering.
”Det har handlat om individer som uttryckt sig på sätt som inte är förenligt med förordningens syfte men också om kopplingar till andra organisationer som kan betraktas som icke förenliga med demokratins idéer, exempelvis till Muslimska brödraskapet”, skriver MUCF i sin bedömning.
[…]
Ytterligare ett par organisationer får avslag på sökt stöd, däribland Sverigedemokratisk ungdom (SDU) som numera är ett fristående förbund utan koppling till Sverigedemokraterna. SDU skriver i ett pressmeddelande att MUCF motiverar avslaget med att SDU:s tolkning av svenskhet och nationalism inte är förenligt med respekten för demokratins idéer, jämställdhet och förbud mot diskriminering.
– Vi har som många andra myndigheter i uppdrag att motverka rasism, främlingsfientlighet och intolerans i samhället. Vi gör nu en striktare bedömning av vad det innebär att respektera demokratins idéer i enlighet med förordningen, säger Lotta Persson, avdelningschef MUCF.

Bookmark and Share

Julklappstips: Giving What We Can

Bookmark and Share

En spirituell jul

Bookmark and Share

Experimentella fabler

Många vetenskapsintresserade har sett dem – filmer på kråkfåglar som släpper stenar i provrör för att få en matbit på ytan att flyta upp. Det ser ut som fåglarna betraktar situationen, tänker efter hur de ska lösa problemet och sedan implementerar sin lösning. Experimenten har tagits som intäkt för att kråkfåglar kan lösa problem på ungefär samma nivå som primater – de har till och jämförts med 5- till 7-åriga barn. Men nu gör nya analyser från Stockholms universitet att resultaten från experimenten måste omvärderas i grunden.

Ett av de famösa experimenten.

Experimenten kallas ”Aisopos fabel-experiment” efter den grekiske fabeldiktaren Aisopos berättelse om en törstig kråka som hittar en kanna vatten. Genom att släppa ner småsten i tillbringaren lyckas kråkan till slut höja vattennivån tillräckligt för att dricka. Sensmoralen i fabeln har omväxlande tolkats som att handla om uppfinningsrikedom och uthållighet.

Uppfinningsrika och uthålliga har även de forskare som kom på att använda den här typen av problem för att testa kråkors kognitiva förmågor tvingats vara. Problemet de har ställts inför är att om man släpper in en kråkfågel (man har gjort experimentet på råkor, Nya Kaledonienkråkor och nötskrikor) i en bur med ett provrör fyllt med vatten så kommer fåglarna normalt inte på tanken att släppa i stenar för att höja vattennivån, inte ens om det flyter en smaskig godbit på vattenytan, precis utom räckhåll.

Gav man inte fågeln några ledtrådar vad den skulle göra skulle den förmodligen törsta eller svälta ihjäl utan att komma på lösningen. Beteendet att höja vattenytan med hjälp av småstenar är helt enkelt inte del av det naturliga explorativa beteendet hos kråkfåglar. För att kunna testa om fåglarna kan lösa den här typen av problem måste man därför först lära dem att det finns en lösning inom räckhåll. Därför är man tvungen att träna fåglarna först.

Fast med träning kan man lära alla möjliga djur lite vad som helst. Ett nyligt exempel är att man har lärt humlor att dra i ett snöre för att få mat. Först fick humlorna lära sig att hitta mat i artificiella blommor. Efter att de hade lärt sig detta puttade man de artificiella blommorna längre och längre in under en plexiglasskiva. En del humlor lärde sig efter lång träning att dra ut blomman för att komma åt maten i mitten. Till slut hade det gått så långt att vissa humlor (men inte alla) lyckats lära sig att dra ut blomman med hjälp av ett snöre.

På samma sätt går man tillväga för att lära kråkfåglar släppa stenar i provrör. Först belönar man ett naturligt beteende – Nya Kaledonienkråkor pillar till exempel gärna i hål med hjälp av pinnar. Sen övergår man till att bara tillhandahålla stenar, varpå fåglarna använder dessa istället och på så sätt lärs att släppa ner stenar i rör. Till slut fördröjer man belöningen så att kråkorna bara får en belöning efter att ha släppt ner till exempel 4 stenar röret.

När fåglarna kommer in till experimentuppställningen vet de således redan vad de ska göra: släpp ner stenar i röret så kommer det nog en belöning till slut. Därför brukar experimentet inte gå ut på att det är detta som fåglarna ska upptäcka, utan de testas istället på om de till exempel kan skilja effekten av att släppa ner stora stenar jämfört med små, ihåliga respektive solida föremål, vad som händer om rören är fyllda med sand eller med vatten, eller om rören är breda eller smala. Kan fåglarna förstå skillnaden mellan dessa försöksuppställningar?

Den gängse slutsatsen har länge varit att fåglarna förstår den här typen av skillnader. Ett resultat kan exempelvis vara av typen att efter 20 försök använder fåglarna rätt lösning i mer än 70 % av fallen. De har förstått problemet och löst det.

Men det är två problem med den slutsatsen. För det första – om fåglarna verkligen förstått skillnaden, varför gör de då inte rätt hela tiden, i 100 % av fallen? För det andra – varför behövs 20 försök för att komma upp i den höga frekvensen rätta svar? Om fåglarna – som experimentledarna påstår – kontemplerar situationen och tänker sig fram till rätt resultat, då borde de göra rätt på första försöket. Det är här de nya analyserna kommer in, för Stockholmsforskarna – Stefano Ghirlanda och Johan Lind – visar att om man bara ser på vad fåglarna gör i första försöket är resultaten oftast slumpmässiga. Analyser visar istället att fåglarna lär sig genom trial-and-error under experimentets gång.

Vad alla dessa ”Aisopos fabel-experiment” visar är därför inget annat än att man kan träna kråkfåglar att utföra väldigt komplicerade beteendesekvenser och att de inte slutar att lära sig bara för att ett experiment har börjat (hur skulle de kunna veta det?). Motsvarande experiment visar att barn som är sex eller äldre klarar de här experimenten på en gång och sen löser problemen konsekvent rätt, 100 % hela tiden – jämförelsen med 5- till 7-åringar är betydligt överdriven.

Betyder det då att kråkfåglar inte är lika intelligenta som apor? Nja, det vi vet är att kråkfåglar är generalister och som alla andra generalister har en väldigt rik beteenderepertoar. Dessutom kan de – liksom alla andra djur – lära sig saker. Eftersom de i sin roll som generalister provar väldigt många saker så kommer de också att råka på och lära sig beteenden som blir belönade oftare än djur som är specialister. Så om vi med ”intelligens” menar ”provar många saker och därför hittar många lösningar” så visst är de utifrån den definitionen ”intelligentare” än många andra fåglar. Kanske till och med lika intelligenta som apor, i det hänseendet.

Men vad gäller själva grundfrågan – om de kan tänka sig fram till en lösning på ett problem – så verkar svaret vara nej. Medan en människa som får betrakta ett problem en stund innan hen får försöka lösa det kommer att lösa problemet snabbare än någon som inte får tid att tänka efter, så finns fortfarande ingen liknande observation på djur – inte på något djur. Eller så har man bara inte konstruerat ett experiment som är listigt nog för att verkligen undersöka problemet. Aesops-fabelexperimenten ger i alla fall ingen ledtråd.

Originalartikel: Ghirlanda S and Lind J 2017 ‘Aesop’s fable’ experiments demonstrate trial-and-error learning in birds, but no causal understanding. Animal Behaviour 123: 239–247.

Bookmark and Share

Det kinesiska rummet – en kort problematisering

Bookmark and Share

”Svenska normer är moderna och progressiva”

Min kollega, Pontus Strimling, pratar värderingsforskning med Fjärde Uppgiften.

Varje människa har en egen moraluppfattning. Det kan handla om synen på abort, på arbete eller på brott. Men dessa normer skiljer sig mellan olika länder och även över tiden. Pontus Strimling och hans forskningsgrupp använder matematiska formler för att förstå hur normer förändras och framför allt, vilka drivkrafter som får oss att ändra vår moraluppfattning. Han ger de politiker som pratar om svenska värderingar rätt – det finns sådana och de präglas av ett extremt progressivt synsätt. Men de har inte alltid funnits och därför är det fel att kalla dem typiskt svenska.

I samtalet med Fjärde Uppgiften berättar han också vad sociala medier gör med våra normer. Det kan öppna upp för annorlunda verklighetsuppfattningar och även ett snävare synsätt på världen när människor bara behöver konfronteras med sådant de vill se.

Intervjuare: Pontus Herin
Längd: 13:13

Bookmark and Share