Main menu:

Mina böcker

Gud finns nog inte
finns i tryck på svenska, engelska, tyska, spanska, italienska, danska, polska, holländska, persiska och som e-bok på engelska.

Prenumerera!

Sök på sidan

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Länkar

december 2017
M T O T F L S
« Okt    
 123
45678910
11121314151617
18192021222324
25262728293031

Kategorier

En syrisk cowboy i Kulltorp

Bookmark and Share

Den som ändå hade ärkebiskopens arbetsbeskrivning… #svenskakyrkan

Bookmark and Share

Birgitta Tullberg (2 januari 1952 – 6 oktober 2017)

Min doktorandhandledare Birgitta Tullberg avled hastigt för några veckor sedan. Här är min personliga minnesruna.

Mötet med Birgitta Tullberg kom att förändra mitt liv. Det var 90-tal och jag var redan uppeldad över att ha fått förklaringspotentialen i evolutionsteorin klargjord för mig under universitetsutbildningen i biologi. Men Birgittas föreläsningar drev verkligen hem budskapet. Inte nog med det, hon var involverad i en akademisk stridighet gällande fylogenetiska metoder som hon förklarade på ett målande sätt som gjorde det uppenbart att hon hade rätt – hur kunde andra forskare tro något annat? (Det visade sig sedemera att hon hade mer fel än rätt i just denna stridighet.) Dessutom applicerade hon evolutionärt tänkande på människan, på skillnaderna mellan män och kvinnor, på etik, på politik – kort sagt på allt som var intressant. Allt detta med ett underfundigt leende och ett förhållningssätt till att bli ifrågasatt som jag har anammat som utopisk modell för hur jag själv bör uppträda i sådana situationer. Låt frågeställaren själv förklara vad hen menar och – om personen har fel – visa detta genom att på sokratiskt vis, med väl anpassade frågor, leda dem in i sina egna självmotsägelser eller tankefel. Men lyssna noga – tänk om de har rätt. Jag valde egentligen inte forskningämne, jag valde handledare. Det hör till ett av de bästa beslut jag fattat.

[TILLÄGG: Birgitta var pionjär vad gäller att använda fylogenetiska metoder. Det jag syftar på när jag skriver att hon hade mer fel än rätt här ovanför är att hon länge förordade parsimoni över maximum likelihood. Förutom den diskussionen håller hennes fylogenetiska studier fortfarande måttet – de är klassiker i fältet. Faktiskt har jag tagit inspiration från en av hennes metoder och importerat den till det kulturevolutionära fältet för att studera demokratins evolution. Birgitta var en genuin nytänkare.]

Sådant intryck kunde Birgitta göra i diskussioner att det finns en berättelse om hur hon lyckades få en tillfällig meningsmotståndare – Paul Harvey, professor i zoologi vid University of Oxford – att svimma genom att bara komma in i samma rum på en konferens de båda var på. Det hela var förstås en tillfällighet (eller?) men berättelsen lever kvar. [RÄTTELSE: Efter att ha lyssnat till Christer Wiklund vet jag nu att händelsen inträffade när Harvey var inbjuden talare på zoologen och att han fick känningar av en sjukdom och var tvungen att avbryta – han svimmade inte.]

Sent kommer jag att glömma ett möte hon tog med mig på, till genusvetarna på Stockholms universitet. De hade arrangerat något de kallade ”Dialog med biologin” dit de bjudit in biologer som var intresserade av kön och könsroller. Birgitta öppnade med att beskriva ett misslyckat experiment från en israelisk kibbutz, där man uppfostrat män och kvinnor lika men där barnen ändå anammat traditionella könsroller när de växte upp. Detta, menade Birgitta, var i alla fall lite evidens för att könsroller delvis var medfödda – ett av få verkliga experiment som var utförda på frågan. Som diskussionsöppnare misslyckades detta spektakulärt. Det visade sig att ”dialog” inte var något genusvetarna haft i åtanke, utan de satte istället igång med en utskällning av Birgitta över att hon överhuvudtaget kunde tänka tanken att något i våra könsroller var medfött. Biologi, fick vi veta, hade inget förklaringsvärde inom genusvetenskapen. (Lite märkligt för mig att höra, som just höll på att doktorera på evolutionen av könsskillnader.)

Mitt eget agerande i denna situation är inget jag är stolt över, för jag blev närmast rädd över ilskan vi mötte – nästan chockad. Men Birgitta lät dem hållas och ledde dem – sokratiskt – in i motsägelse efter motsägelse. Visst är könsroller till stor del socialt konstruerade, men helt och hållet? Nej, evidensen håller inte för att hävda något sådant. Feminism, menade Birgitta, ligger inte nödvändigtvis i att utplåna könsroller, utan i att dessa inte ska spela någon roll för hur vi behandlas i samhället.

Eller när Birgitta hamnade på samma konferens som Phillip Rushton, den amerikanske psykolog som på 80- och 90-talet drev tanken att IQ skiljer sig mellan raser (forskning som inte har tålt närmare granskning något vidare). Ingen ville sitta bredvid Rushton på middagen – han hade av förståeliga skäl ett förfärligt rykte – utom Birgitta. ”Man måste ju höra vad han har att säga!” När jag lite förskräckt undrade hur det hade gått konstaterade hon lakoniskt: ”Han var verkligen rasist.” No shit. Men hon levde enligt devisen att man måste sätta sig in i vad människor har att säga och inte bara avfärda dem ryktesvägen, även när det är genuint obekvämt.

Visst hade vi vissa vilda diskussioner under de år vi arbetade tillsammans. Inte minst när hon 1994 släppte boken ”Naturlig etik”, samförfattad med sin man, Jan Tullberg. Jag hade svårt att sticka hål på resonemanget då och fick i princip författa en egen bok för att reda ut varför jag inte håller med dem – i förlängningen var det så min bok om samarbete kom till.

Det här är några av mina minnesbilder av Birgitta från vår gemensamma tid på zoologen, en institution som på den tiden kokade av intellektuell nyfikenhet. Andra minnesbilder är av henne på fest, hennes naturintresse, hennes vurm för insekter, för varningsfärger i naturen, och så vidare. Men det jag framförallt tänker hålla fast vid av allt jag lärt mig av henne är värdet att alltid lyssna på andra – även människor med genuint knäppa åsikter. Detta för att det finns ett egenvärde i att själv kunna tänka sig fram till och formulera varför de har fel – en egenskap som behövs nu mer än någonsin i Sverige, där samtal med oliktänkande ibland nästan ses ned på.

Av allt jag lärt mig av Birgitta är nog det därför den enstaka lärdom jag håller högst. Människor som tycker annorlunda gör det av en anledning: ta reda på den. Först efter det kan du bestämma dig för om du håller med eller inte. Innan dess baserar du din åsikt enbart på dina egna fördomar.

Jag kommer att minnas Birgitta med värme och beundran. En verkligt nyfiken tänkare och sann intellektuell har lämnat oss.

Bookmark and Share

xkcd: Logik

Bookmark and Share

Jesus and Mo om hur olika rättigheter ibland krockar

Bookmark and Share

Klara Prowiser, 92, om hur hon lyckades fly på vägen till Auschwitz

Bookmark and Share

Upplysning nu – Steven Pinker om sin kommande bok

Bookmark and Share

CRISPR – teknologin som kommer att ändra allt, för alltid

Bookmark and Share

Jesus & Mo om religiösa friskolor

Bookmark and Share

Trendbrott inför kyrkovalet?

Bookmark and Share

Hasse Alfredson 1931-2017

Hasse Alfredson är död. Han lämnar efter sig ett stort tomrum i svenskt kulturliv. Hans Alfredson visade på ett oförglömligt sätt att det går att förena humor och samhällskritik med ett humanistiskt patos. För detta fick han 2003 Hedeniuspriset av Humanisterna. En stor humanist har lämnat oss.

Här nedan en berömd sketch från revyn Gröna Hund 1962: Ringaren, högaktuell så här i kyrkovalstider. DN:s Lars Linder beskriver den så här:

”Varför kommer ni aldrig när jag ringer?” Hans Alfredsons monolog ”Ringaren” på bred västgötska ur revyn ”Gröna hund” 1962 var en fulländad satir över den svenska mellanmjölkskyrkans mjäkighet inför tidens sekularisering. Bilden av den hycklande pastor Jansson med sina platta metaforer var pinsamt välbekant: ”Livet kan vara som en påse, tomt och innehållslöst om man inte fyller det med nåt.” Det kan inte ha varit lätt för svenska präster att hålla en predikan de följande femton åren, risken för hörbara fniss i församlingen måste ha varit överhängande. Och orden ”han är en värdig representant för den svenska statskyrkan, han har inga bestämda åsikter om nånting” har ju visst bett än i dag.

Bookmark and Share

Einsteins vittnen

Bookmark and Share

Samtidigt i Göteborg…

…pratar man om existentiell risk. ”Alla civilisationer som klarar sig liknar varandra, varje misslyckad civilisation är misslyckad på sitt eget vis” skulle man kunna sammanfatta det som. Eller i alla fall på tolv vis.

Det är Olle Häggström som dragit igång ett tvåmånaders gästforskarprogram som invigs idag med ett föredrag av Anders Sandberg. Detta följs av ett två-dagars symposium på torsdag och fredag, som låter hur intressant som helst. Men nej, jag måste jobba i Stockholm…

Om ni undrar vad det hela handlar om hade DN en stort uppslagen artikel på söndagen: Vi vet för lite om det som hotar vår existens. Ni kan också titta på nedanstående filmsnutt med Max Tegmark, om ett av de tänkbara hoten mot mänsklighetens existens. Filmsnutten har gjorts med sponsring av the Future of Humanity Institute at University of Oxford, där tidigare nämnde Sandberg forskar. Slutligen har Olle Häggström skrivit vad som förmodligen är det nuvarande standardverket inom fältet – köp, läs och lär.

Bookmark and Share

How boredom can lead to your most brilliant ideas

Bookmark and Share

Vad gör teknologin med oss?

I april hade Sam Harris Googles före detta designetiker Tristan Harris som gäst på sin podcast. De pratade om hur dagens teknologi är designad för att dra till sig vår uppmärksamhet på ett sätt som vi inte alltid har personlig kontroll över. Det är ett fantastiskt pod-avsnitt som jag varmt rekommenderar – det blev viralt under sommaren. Tristan Harris har även gjort ett TED-talk som ni kan se här nedanför. Det kan vara värt att fundera lite över (jag vet att jag gör det) – spenderar du verkligen din tid på det sätt du skulle välja att spendera din tid, om du tänkte efter? Ni kan läsa mer om Tristans nuvarande arbete på hemsidan www.timewellspent.io.

Bookmark and Share

Den perfekta etiken

Bookmark and Share

H: vetenskap i romanform

Recension: H av Åsa Nilsonne.

Nutida forskningslitteratur beskriver hur hjärnan fungerar enligt någon slags majoritetsbeslut. Hjärnans olika delar signalerar vid olika tillstånd/händelser och den del som ”skriker högst” (med allt vad det innebär) får ”bestämma” (med allt vad det innebär). Impulser bubblar upp från det ”undermedvetna” (lite slitet uttryck) som undertrycks, eller inte, av kortex, vars sena mognad är förklaringen till att tonåringar har så svårt med sin impulskontroll. Signaler om rädsla och ilska kan i starka doser helt slå ut andra funktioner. Hormoner och neurotransmittorer dränker hjärnan i känslor. Det hela är komplicerat på ett sätt som gör det lätt att förstå varje enskild påverkansväg, men svårt att memorera allt som händer för att på så sätt kunna få en sammansatt helhetsbild.

Välkommet, därför, med en bok som i romanform (!) skildrar några av processerna. I boken är det hippocampus synvinkel som gäller: H, som hen kallas i romanen (svårt att sätta kön på en hjärndel, även om bäraren av hjärnan i romanen är en han). Det är ett unikt grepp som skulle kunna falla pladask i överpedagogisk nitiskhet, men författaren – Åsa Nilssonne – hanterar författarhantverket till fulländning. (Fast det krävs nog en grundläggande acceptans för fantasivärldar för att kunna acceptera berättargreppet.)

Boken smyger igång försiktigt, med grundläggande funktioner skildrade igenom mer vardagliga situationer, för att sluta i ett crescendo av känslor, skildrade genom en stormande förälskelse (det står på baksidan av boken, så jag spoilar inte).

Eftersom jag har så dåligt lokalsinne har jag ett lite personligt förhållande till min hippocampus – som är den delen av hjärnan som bestämmer vad vi bör komma ihåg och glömma, samt sköter stora delar av långtidsminnet i övrigt. På något sätt hoppas jag att de delar som hanterar lokalsinnet fått någon annan viktig funktion. Hur det än är med den saken tror jag min hippocampus kommer att sortera in bokens budskap i mitt långtidsminne på grund av dess unika blandning av att vara faktabok och känslodriven roman. Ett bok som ger en unik insikt i hjärnans funktioner och som dessutom är rolig att läsa – vad mer kan man begära?

Bookmark and Share

Darwin’s Bark Spider

Bookmark and Share

Varför finns det något och inte bara inget? Max Tegmark plockar isär frågan

Bookmark and Share

Varför finns det något och inte bara inget? Sean Carroll plockar isär frågan

Bookmark and Share

Varför finns det något och inte bara inget? AC Grayling plockar isär frågan

Bookmark and Share

Låt den som är utan undermedveten synd kasta första domen

Anders Borg har uppträtt olämpligt på en fest. Såpass olämpligt att det kan handla om lagbrott. Detta bör förstås prövas, i en normal rättsprocess. Så långt inga konstigheter. Men vad kan vi dra för slutsatser om Borgs ”egentliga” personlighet utifrån detta? Ingen alls, menar jag.

Jag har sett åsikten framföras i sociala medier att ingen gör den här typen av misogyna handlingar utan att ”egentligen” vara sexist. När hämningar släpper, menar man, visar sig en persons ”egentliga” personlighet. Är man inte sexist så gör man inte sexistiska saker, ens när man är berusad och självkontrollen är satt ur spel.

Det här stämmer helt enkelt inte. Vi har alla otrevliga impulser som bubblar under ytan hela tiden, många som vi inte ens är medvetna om, som kontrolleras av delar av hjärnan som har till uppgift att just hålla impulser under kontroll. Det kan handla om allt från ”Gud vilken tråkig fest, jag går och lägger mig på soffan därborta och sover en stund” till ”Vilken läcker tonårsson värdparet har, undrar om man skulle flörta lite.”

Att vi alla har olyckliga impulser har visats i experiment som exempelvis The Implicit Association Test, en test som experimentellt visar hur i princip alla människor har rasistiska impulser (även de flesta i ett så uttalat icke-rasistiskt land som Sverige – som t.ex. Soran Ismail, som har tagit testen på TV). Dels är vi biologiskt konstruerade för att snabbt dela upp världen i ”oss” och ”dem”, dels har vi matats av populärkultur och nyhetsmedia med bilder av våldsamma ”andra”, ofta lite mer mörkhyade, och ordningssamma ”vanliga”, ofta lite mer ljushyade. I kombination gör detta att vi reagerar impulsivt rasistiskt – om vi inte får tid att tänka efter. Samma mönster finns vad gäller sexism.

Men det är det som är själva poängen med att uppföra sig civiliserat utifrån en inlärd värdegrund – att man kan ställa sig över sådana inre impulser, att man trots biologi och betingad rasism och sexism förstår att impulserna måste bemästras och att man sedan också gör det.

Så varför ska Borgs hela personlighet bedömas utifrån just ett tillfälle då han tappar kontrollen, då en viktig del av hans personlighet är utslagen – den kontrollerande delen. Det borde rimligtvis vara tvärtom, att en persons personlighet bedöms utifrån personens hela personlighetsregister. På exakt samma sätt som vi inte bedömer Soran Ismail eller mig eller de flesta andra som rasister för att vi reagerar betingat rasistiskt på The Implicit Association Test

Därför är det olyckligt och felaktigt att jämföra Anders Borgs uppförande med den medvetna och utstuderade sexism som existerar i exempelvis Iran, Saudiarabien eller Vatikanen. I de senare fallen handlar det om utstuderad, genomtänkt sexism, inte en stund av bristande självkontroll. Sexism per medveten design är vedervärdig på ett helt annat plan, på samma sätt som att det är en fundamental skillnad mellan regelrätt apartheidspolitik och en bristande förmåga att undertrycka betingade rasistiska impulser i experimentella test.

Med detta sagt bör inte Anders Borg komma undan rättsliga konsekvenser för att han var berusad. Det är ett ogiltigt argument när man är rattfull och det bör likaledes vara ett ogiltigt argument när man är fyllesexist. Självkontrollen borde ha kickat in i ett tidigare stadium, men det gjorde den inte.

______________________________________

Vill ni veta mer om vetenskapen bakom omedvetna impulser och undertryckandet av dessa så bör ni läsa Robert Sapolskys nya bok, Behave: The Biology of Humans at Our Best and Worst. En fantastisk bok, med enorma mängder information. Har ni inte riktigt den tiden kan jag rekommendera ett pod-inslag från Radiolab där Sapolsky kommer in på slutet. http://www.radiolab.org/story/revising-fault-line/

Bookmark and Share

Bill Maher intervjuar Maajid Nawaz

Bookmark and Share

Ateism som asylskäl? Omar Makram har fått uppehållstillstånd

I onsdags fick Omar Makram äntligen uppehållstillstånd i Sverige, efter tre års kamp. Omar har haft speciella bekymmer med den svenska asyllagstiftningen eftersom han är ateist och blivit hotad i sitt födelseland Egypten för detta. Det här räknades dock inte som tillräckliga skäl – kunde inte Omar bara vara tyst om sin övertygelse? Så han fick avslag. För att bevisa att han verkligen var ateist spottade Omar på Koranen och la ut filmen på YouTube, en handling som gjort det definitivt omöjligt för honom att flytta tillbaka. Han följde sedan upp detta med en video där han välartikulerat förklarar varför han lämnade islam, en film ni kan se här nedanför.

Omars livsresa uppmärksammas i dag i DN av Niklas Orrenius i en läsvärd artikel med titeln Måste finnas plats även för islamkritiker som Omar. Uppehållstillståndet innebär inte att historien har slutat lyckligt – även i Sverige får Omar motta hot.

Hoten han får från svenska muslimska extremister gör honom än mer beslutsam att fortsätta med sin antireligiösa opinionsbildning. Han visar dödshot och detaljerade beskrivningar om hur han ska misshandlas, blandat med fantasifulla förolämpningar. Omar är ”son till tusen grisar”, en ”hundfitta” och ”grisknullare” som ska ”brinna i helvetets eldar”.
”Jag visste faktiskt inte att det fanns så många muslimska extremister i Sverige”, säger Omar.

Många ex-muslimer vittnar om liknande behandling. Det är få som är så modiga som Omar Makram och vågar framträda offentligt.

”Jag har bott i Sverige i hela mitt liv”, skriver en ung kvinna, ”men det är så svårt att vara en ex-muslim här”. Kvinnan berättar att hennes familj förväntar sig att hon ska be, fasta under ramadan och gifta sig med en muslimsk man. ”Jag känner mig kvävd.”
På nätet får Omar den här typen av meddelanden hela tiden. ”Hej, jag är en ex-muslim som låtsas vara muslim…”. ”Hej Omar, jag lämnade islam för två veckor sedan, tog av mig slöjan och allt. Jag älskar friheten men mina vänner hatar mig nu.” ”Hey Omar, I’m an ex-muslim from Finland, good job”.
Omar svarar så gott han kan. ”Hur kom du över din skräck för helvetet?”, undrar en nybliven ex-muslim. ”Genom att inte tro att det existerar”, svarar Omar. På kort tid har han blivit en symbol, en frontfigur för en växande rörelse av människor som lämnat eller vill lämna islam.

Det är välkommet att Migrationsverket äntligen insett att religiös förföljelse även drabbar människor utan religiös övertygelse. Nu är det allas vår skyldighet att motarbeta att denna förföljelse fortsätter i Sverige. Omar har samma rätt att vara ateist och kritisera den tro han föddes in i som vi andra. Det får inte hot och trakasserier sätta stopp för.

En annan som behandlat ämnet är Sam Harris. I sin podcast från den 9:e juni intervjuar han Sarah Haider, en av grundarna av Ex-Muslims of North America. Väl värt att lyssna på. Tyvärr har extrema muslimer väldigt svårt att acceptera ex-muslimer, något som gjort att de amerikanska ex-muslimerna får hålla sina möten i hemlighet på grund av hot-situationen.

Bookmark and Share

Ringcykeln – slutomdöme

Till slut gick så gudavärlden under och sanningen stod uppenbarad: Richard Wagner var en demon och Nina Stemme är en fornnordisk gudinna i hans tjänst, nedstigen till jorden för att frälsa oss. Någon annan rimlig förklaring finns inte för det utomjordiska framförande av Ringcykeln vi utsattes för på Kungliga operan. Det enda som grämer mig är att jag inte kan se alltihop en andra gång.

Rent generellt så var det världsklass på framförandet rakt igenom. Inte så att jag inte retade mig på något. Att sätta ringcykeln på 1800-talet kanske var bra på idé-stadiet, men Nordiska gudar i hög hatt och Valkyrior i ryttardress? Det blir fjantigt. Och är det något man ska akta sig noga för på operan är det att framställa saker som fjantiga. Det är svårt nog att gå med på själva grundsituationen: en berättandeform där huvudpersonerna står på upphöjd träplattform och vrålsjunger teatralt. Att då lägga på en nivå till av konstighet blev lite mycket. Men i sista operan, Ragnarök, fungerade det. Och till stor del i Sigfried.

Sen slarvade dirigenten bort några av de instrumentala partierna. Det kändes lite som om han var så fokuserad på att sköta orkestern under sången att han vilade ut när sången upphörde. När han behöll fokus blev det dock väldigt bra, som i Siegfrieds sorgmarsch.

Men det här är detaljer i det stora hela. För rakt igenom var det högsta klass på hela tillställningen, med några höjdpunkter som lyfte upplevelsen från vanlig världsklass till det översinnliga. Här är topparna, enligt mitt förmenande:

  • Första akten i Valkyrian, där Cornelia Beskow briljerade i rollen som Sieglinde.
  • Sista akten av Siegfried, där Nina Stemme som Brünnhilde fick första chansen att verkligen visa vad hon är kapabel till, i kärleksscenen med Siegfried.
  • De två sista akterna av Ragnarök, med remarkabla insatser av Lars Cleveman som Siegfried, Falk Struckmann som Hagen och framförallt Nina Stemme, med själva undergången som någon slags frälsningsögonblick på slutet.

Det är svårt att finna ord för hur bra detta var. Jag vet inte riktigt hur Wagner bär sig åt för ta kontroll över publikens känslor. Handlar det ändå om ledmotiven? Under Ragnarök var jag tidvis väldigt nöjd, när orkestern brände iväg långa sekvenser av ledmotiv och jag förstod vad de spelade om, eller när skeenden på scenen kommenterades av musiken på ett sätt som förklarade sammanhang och betydelse.

Men det är intellektuell tillfredsställelse i detta. Wagners musik spelar framförallt på känslosträngarna. Fast det handlar om gudar och världens undergång är det ögonblick som första akten i Valkyrian – som utspelar sig mellan tre människor runt ett köksbord – som griper tag som mest. Eller sista akten i Siegfried, som är en kärleksduett.

Gottfried Wagner, Richard Wagners sonsonson, lär till och med ha tagit avstånd från Wagners musik för att den i sig själv är för förförisk ­– och därmed farlig. Vad är det man sitter och jublar åt egentligen? Så här formulerar David Baas det i Expressen:

Det är lättare för den som förlorat allt, inte minst tron på kärleken, att störta hela världen i fördärvet. Kvar finns ett hopp om en pånyttfödelse bortom den gamla ordningen och de gamla gudarna. En minst sagt revolutionär tanke.

Minst sagt. Bara ingen hade tagit det på allvar. Som påminnelse av de historiska belastning vi har att förhålla oss till spelade dramaturgen Stefan Johansson på försnacket upp en inspelning från Bayreuth-festivalen 1942. En remarkabelt bra inspelning gjord av den tyska militären. Plötsligt var man bänkgranne med Hitler. (Bildligt talat – han var inte där 1942, jag var tvungen att Googla.) Man kommer inte undan politiken med Wagner.

Fast jag känner inte mer för att invadera Polen nu än jag gjorde innan jag blev offer för Ringcykeln. Jag känner bara att jag måste få uppleva detta igen. Det är ren magi det handlar om – en sant andlig upplevelse.

(Till sist – hur i helvete kunde våra förfäder byta ut den myllrande rika nordiska gudavärlden mot Jesusmyten? Vilket otroligt nedköp.)

Bookmark and Share