Main menu:

Mina böcker

Gud finns nog inte
finns i tryck på svenska, engelska, tyska, spanska, italienska, danska, polska, holländska, persiska och som e-bok på engelska.

Prenumerera!

Sök på sidan

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Länkar

april 2017
M T O T F L S
« Mar    
 12
3456789
10111213141516
17181920212223
24252627282930

Kategorier

Om djurs tänkande

Nu finns min artikel om den nya forskningen om djurs tänkande publicerad och tillgänglig på nätet. Läs den som pdf i Vetenskap och Folkbildnings tidning Folkvett.

Inom forskningen pågår sedan länge en diskussion om ifall djur kan resonera och planera. Nu har en grupp svenska forskare presenterat forskning som kan bringa reda i diskussionen genom att förklara komplexa beteenden utifrån grundläggande inlärningsmekanismer. Men inte bara det – modellen har potential att förklara all inlärning och evolution av komplexa beteendesekvenser hos djur överhuvudtaget. Forskningen är dock inte populär i alla läger då den skjuter omkull en del omhuldade föreställningar om djurs intelligens.

Läs fortsättningen på artikeln i senaste Folkvett.

Bookmark and Share

Lite inspiration inför dagens March for Science – Neil deGrasse Tyson om ”Science in America”

Bookmark and Share

Dags för ”March for Science” – men glöm inte vad vetenskap är

Imorgon går March for Science av stapeln runt världen, så även i Stockholm. I Sverige blir det manifestationer i Stockholm, Göteborg, Luleå, Umeå och Uppsala. Orsaken är från början den tilltagande antivetenskapligheten i världen, inte minst i USA:s högsta ledning, men det hela har utvecklats till en generell manifestation för vetenskapen.

Vetenskap är att ställa frågor och testa dem. Det är att tänka logiskt, metodiskt, öppet och nyfiket. Detta gäller alla vetenskapsområden: natur-, ingenjörs- och samhällsvetenskap, teknik, medicin, humaniora och matematik.
Vetenskap är inte bara för forskare. Vetenskap är en viktig del i det som utvecklar vår värld och berör därför oss alla.
Genom historien har vetenskapliga framsteg ifrågasatts när de har utmanat rådande sanningar. Diskussionerna kring vetenskap är en viktig del av det demokratiska samtalet. I tider då faktaresistens, ”alternativa fakta” och falska nyheter alltmer konkurrerar med evidensbaserad kunskap och ett vetenskapligt förhållningssätt om uppmärksamheten är det dags att höja rösterna.
Vi tar ställning för forskningen och vill visa vad som gör vetenskapen unik som kunskapskälla, lyfta fram vikten av källkritik och acceptans för oliktänkande och ifrågasättande.

Flera har påpekat risken att en sådan här manifestation kapas för politiska ändamål och det har förekommit en del tecken på detta i USA. Desto viktigare att vi som kommer dit manifesterar just för vetenskapen och kommer ihåg vetenskapens gränser – vetenskap kan inte avgöra normativa frågor (däremot kan man förstås mäta effekter av normativa ställningstaganden, men det är något helt annat). Christian Azar har skrivit en oerhört bra artikel om detta i dagens DN. Här är ett utdrag, men läs för Guds (eller kanske främst för din egen) skull hela artikeln.

Vetenskaplig kunskap om klimatet ifrågasätts av allt fler ledande politiker och tjänstemän i USA. President Trumps påståenden att klimatförändringarna är en bluff och att de har hittats på av Kina är bara ett av många häpnadsväckande exempel.
Den här utvecklingen är allvarlig. Vi behöver vetenskaplig kunskap för att kunna fatta kloka beslut kring klimatet. Politiker och andra som medvetet ljuger eller skapar förvirring kring vad man vet och inte vet när det gäller klimatfrågan förtjänar all kritik och inget förtroende.
DN:s vetenskapsreporter Maria Gunther Axelsson har beskrivit det här väl i en krönika (26/12 2016). Men det finns ett påstående i artikeln som är problematiskt. Hon skriver att ”vi till varje pris måste komma ifrån att klimatet blivit en politisk fråga”. Rubriken till artikeln lyder: ”Låt vetenskapen gå före politiken”.
Den här typen av argumentation hörs ibland i klimatdebatten. Det sägs att ”vetenskapen kräver att vi minskar utsläppen” eller olika varianter på det temat. Det kanske oftast är politiker eller miljöengagerade medborgare som råkar uttrycka sig så, men det hörs ibland även från vetenskapsmän.
Här håller jag inte med. Vetenskapen kan nämligen inte säga vad vi bör göra åt klimatfrågan. Anledningen till att så är fallet är att vetenskap, den vetenskapliga metoden, erbjuder ett metodiskt sätt att få fram kunskap kring hur världen är beskaffad. Det handlar om att försöka ta reda på vad som är sant eller falskt.
Men vad vi bör göra åt världen är en normativ fråga, och om normativa frågor kan man tycka olika. Det finns alltså inga vetenskapliga objektiva svar på frågan om vad vi bör göra åt klimatet, lika lite som det finns några sådana svar vad vi borde göra åt Syrien, kärnkraft, flyktingkrisen och så vidare. För att svara på dessa frågor krävs värderingar och riskbedömningar.
Klimatfrågan är sålunda en fråga för både vetenskapen (för att förstå vilka konsekvenser våra utsläpp kan få) och politiken (för att bestämma mål och åtgärder). Vetenskapen behövs naturligtvis också för att uppskatta hur mycket koldioxid vi kan släppa ut för att nå ett givet temperaturmål. Men att klimatfrågan är en politisk fråga kan man alltså inte komma runt.
Det här är viktigt av flera skäl.
För det första. Vetenskap och kunskap är av stor betydelse i våra alltmer komplexa samhällen. Det är således viktigt att förtroendet för den vetenskapliga metoden att få kunskap upprätthålls. Men om vi hävdar att vetenskapen också kan bestämma vad vi bör göra åt svåra normativa frågor är risken att vi långsamt undergräver förtroendet för vetenskapen som kunskapskälla (eftersom vi då medvetet skulle överdriva vad vetenskapen verkligen kan svara på). Det vore olyckligt i dessa dagar då så många andra vill just relativisera fakta och vetenskaplig kunskap.

Läs resten av artikeln här. Kom och manifestera för vetenskapen.

Bookmark and Share

Debatten om konfessionella friskolor mår inte bra av att vulgariseras

Signum tar inte emot repliker, så jag replikerar på Thomas Idergards artikel om religiösa friskolor här istället.
______________________________

Thomas Idergard skriver indignerat i Signum om S-kongressens beslut att göra det omöjligt att ha konfessionell inriktning på skolor, eller som man också kan beskriva det, likabehandla friskolor och kommunala skolor vad gäller innehåll i både undervisning och utbildning. Idergard exemplifierar problemen detta skulle kunna medföra med en hypotetisk scen från den skola där jag tillbringade mina grundskoleår: S:t Eriks katolska skola i Enskede.

Det största regeringspartiet vill alltså att det ska bli förbjudet att hålla morgonbön och fira mässa i kapellet på S:t Eriks katolska skola i Stockholm. Att huvudmannen för skolan ställer ett kapell till förfogande och ordnar så att präster kommer för att fira gudstjänster måste ju vara ett sådant ”strukturellt inflytande” från huvudmannens sida, som tydligen ska uppfattas som en kränkning av elevernas mänskliga rättigheter – trots att elever frivilligt önskar delta i gudstjänsterna, och trots att ingen elev som inte önskar delta tvingas till det. Ett sådant förbud skulle vara ett flagrant ingrepp inte bara i religionsfriheten, utan också i yttrande- och mötesfriheten. För tänker sig S att polisen ska upprätta spärrar utanför kapellet? Ska prästen avvisas (får det förresten alls finnas en skolpräst)? Och ska de ordenssystrar som på huvudmannens initiativ ibland besöker skolan tvingas ta av sina ordensdräkter eller annars deporteras?

Det finns många saker att säga om denna passage, men inte verkar den tänkt att vara särskilt nyanserad, eller ens sanningsenlig. Lagstiftningen för skolor som redan nu bryter mot läroplanen, genom att exempelvis erbjuda ”frivillig” gemensam kontemplation av Maos lilla röda, fungerar så att man vid upprepade överträdelser helt enkelt mister sitt tillstånd att bedriva skola. Detta utan polisspärrar och deportation.

Vad gäller barns frihet att delta eller inte i skolgudstjänsterna är det uppenbart att Idergard inte själv gått i religiös friskola. För vilken 8-åring funderar självständigt över möjligheten att bryta mot gruppens underförstådda överenskommelse och väljer självständigt att ställa sig utanför en gemensam ritual? Vilken verklig frihet att välja har man som tonåring, när alla ens vänner och lärare går på mässan? Grupptryck och skolmiljö är starka faktorer som inte bör underskattas av den som på allvar vill debattera religiösa skolor. Jag hade som barn inte en chans att värja mig mot den typen av påverkan som fanns på S:t Eriks, trots att skolan på andra sätt var förträfflig.

Föräldrarnas självklara rätt att skola sina barn i enlighet med sin egen övertygelse måste dock skyddas. Det är här problemets kärna finns, i avvägningen mellan föräldrarnas rätt (enligt Europakonventionen) att agera i det de tror är barnens bästa intresse och barnens rätt (enligt Barnkonventionen) att få en rimlig möjlighet att själva välja livsåskådning. Lösningen ligger, tror vi i Humanisterna, i en allmän skola för alla, fri från religiös påverkan men full av saklig information om olika livsåskådningar, samt en lagstadgad rätt för föräldrar att utöver detta skola sina barn i sin egen ideologi eller livsåskådning. Det vill säga, samma regelsystem bör gälla för livsåskådningar som gäller för politiska ideologier.

Debatten om ideologisk och religiös påverkan på barn är för viktigt för att vulgariseras. Vi hoppas att Thomas Idergard vill fortsätta delta i den diskussionen, helst utan att hänfalla till överdrifter och rena osanningar. Detta särskilt som han nu är diakon hos en organisation som påstår sig agera i kärlekens och sanningens tjänst. Vi ser i så fall fram emot fortsatt meningsutbyte i ämnet.

Patrik Lindenfors
Elev vid S:t Eriks katolska skola 1970-1979

Bookmark and Share

Teologiska rummet: Varför finns religion?

I senaste Teologiska rummet diskuteras frågan Varför finns religion? utifrån boken med samma titel, redigerad av David Thurfjell. Jag har skrivit första kapitlet i boken, Evolutionsteoretiska svar, ett kapitel som de medverkande ägnar en ganska lång stund åt att diskutera. Det känns lite synd att jag inte var med själv, särskilt som Jesuitpatern Ulf Jonsson inte verkade ha läst kapitlet och påstod att det skulle handla om ofalisifierbara påståenden – en otroligt förolämpande anklagelse mot en naturvetare. All forskning jag refererar till är experimentellt testad eller testbar, och har gedigen evolutionsteoretisk grund. Det finns en del tvivelaktiga påståenden inom den evolutionsteoretiska forskningen på religion, men jag har verkligen lagt mig vinn om att inte citera dessa.

Det kan vara värt att klippa in de citat i min text som diskuteras i programmet. Vad kan det till exempel tänkas innebära att en egenskap har en lång evolutionär historia gemensam med människan utan att för den sakens skull vara del av människans natur? Så här skriver jag:

Inledningsvis är det värt att påpeka att egenskaper inte nödvändigtvis behöver ”tillhöra” människan för att ha evolverat tillsammans med oss. För att ta ett enkelt exempel så har alla människor förkylningar. Förkylningsviruset är något som evolverat tillsammans med människan utan att för den skull höra människan till (även om man med fog kan påstå att det hör till det mänskliga tillståndet att vara förkyld då och då). Religion kan på det sättet ha en evolutionär utvecklingshistoria intimt sammankopplad med människans evolutionära historia, utan att för den skull vara en nödvändig och integrerad del av vår ”natur”.

Sen handlar det om vidskeplighet, som det finns vissa inslag av inom olika religioner. Programledaren sammanfattar lite väl ytligt min text, som i sin helhet ser ut så här:

Ta till exempel vidskeplighet. En av de viktigaste tidiga skolbildningarna för studiet av mänskliga beteenden är behaviorismen. Forskningen inom denna tradition har fått dåligt rykte och förbises numera ofta eftersom de traditionella behavioristernas anspråk på att kunna förklara alla beteenden med hjälp av enkla och grundläggande inlärningsprocesser har visat sig otillräcklig. Det är dock olyckligt att avfärda denna forskning helt och hållet eftersom dess grundteori fortfarande fungerar alldeles utmärkt för att studera just inlärning.

Forskningsfältets grundare, den amerikanska psykologen B. F. Skinner, hade ett favoritexempel som han brukade använda på sina föreläsningar. Han experimenterade med djur i burar (”Skinnerboxar”) och experimenten gick ut på att se hur dessa (främst råttor och duvor) kunde lära sig olika typer av signaler och trycka på olika pedaler för att få en belöning när de lärt sig rätt. Djur, visade det sig, är duktiga på att lära sig vissa typer av signaler men inte andra. Skinner drog slutsatsen att de var ”förprogrammerade” till viss form av inlärning, men inte annan.

På sina föreläsningar brukade Skinner visa fenomenet med djurens ”förprogrammering” genom att ställa in en duva i en bur på katetern när föreläsningen började. Istället för att ge en signal när duvan tryckt på rätt pedal för att få mat, så riggade han apparaten så att belöningarna delades ut helt slumpmässigt. Försöksduvan upptäckte dock inte detta utan började istället associera det den precis gjort med belöningen. Den kanske viftade lite med ena vingen, eller vred på huvudet till höger, eller tog ett steg framåt.

Den slumpmässiga utdelningen av belöningar ledde alltså till att duvan associerade allehanda beteenden med belöningen och därför upprepade dessa fast än de inte hade någon reell effekt alls. I slutet av föreläsningen uppvisade duvan beteenden som bäst kan beskrivas som ”vidskepliga”. Den utförde närmast ritualiserade beteenden som den hade kopplat ihop med belöningen. Effekten fungerar lika bra på människor, något som har utnyttjats i populärvetenskapliga TV-program med stor komisk effekt.

Det finns förstås gott om exempel på vidskeplighet och religiösa ritualer som man skulle kunna koppla till den här inlärningsmekanismen, utan att ha några egentliga evidens för
detta mer än att det verkar logiskt. Att spotta tre gånger när en svart katt korsar gatan, inte gå under stegar, lägga en offergåva hos det lokala vägtemplet, utföra krångliga gemensamma ritualer, be för sjuka, göra korstecknet eller att inte svära i kyrkan kan höra hit. Dessa beteenden skulle alltså kunna bero på att människor, liksom andra djur, har en uppskruvad och inte helt perfekt benägenhet att lära sig orsakssamband. Det är lätt att förstå varför det blivit så, en överkänslig förmåga som gör att vi kan lära oss riktiga orsakssamband innebär samtidigt en risk för en viss överinlärning av felaktiga samband. En mindre uppskruvad benägenhet till sådan övergeneralisering hade dock kunnat leda till att vi missat verkligt existerande orsakssamband, något som hade kunnat vara kostsammare.

Det är förstås väldigt smickrande att få sin forskning diskuterad så ingående av så meriterade forskare i Teologiska rummet. Det här är forskning som verkligen borde få plats på ett svenskt universitet någonstans. För att få detta till stånd har jag sökt pengar för dessa projekt:

  • Avslag: För evolutionära förklaringar av religion 2013 hos Längmanska kulturfonden.
  • Avslag: För evolutionära förklaringar av religion 2013 hos Vetenskapsrådet.
  • Avslag: För evolutionära förklaringar av religion 2013 hos Marianne & Marcus Wallenbergs stiftelse (uppbackat från Stockholms universitet).
  • Avslag: För evolutionära förklaringar av religion 2013 hos Knut och Alice Wallenbergs stiftelse (uppbackat från Stockholms universitet) – tillsammans med Jonas Svensson, islamolog vid Linnéuniversitetet.
  • Avslag: För evolutionära förklaringar av religion 2014 hos Vetenskapsrådet – tillsammans med Jonas Svensson, islamolog vid Linnéuniversitetet.
  • Avslag: För evolutionära förklaringar av religion 2015 hos Marianne och Marcus Wallenbergs stiftelse (uppbackat från Stockholms universitet) – tillsammans med Jonas Svensson, islamolog vid Linnéuniversitetet.
  • Avslag: För religioners placeboeffekter 2015 hos Vetenskapsrådet.
  • Avslag: För religioners placeboeffekter 2016 hos Forte.
  • Avslag: För religioners placeboeffekter 2016 hos Vetenskapsrådet.
  • Avslag: För religioners placeboeffekter 2017 hos Riksbankens jubileumsfond.
Jag har förutom dessa ansökningar om religion varit delaktig i en mängd andra ansökningar om andra ämnen – det är så forskartillvaron ser ut, att man ansöker om anslag nästan mer än vad man forskar. Det är ett helt idiotiskt system. Men det är inte det jag vill illustrera med min lista, utan problemen att få finansiering för just den här typen av projekt. Är det för att jag är aktiv i Humanisterna? Kanske. För att jag är biolog och vill studera något kulturellt? Kanske. För att projektplanerna suger? Kanske, men det tror jag faktiskt inte – så dålig är jag inte på att bedöma kvalitet på vetenskapliga frågor. Jag tror att den främsta förklaringen istället handlar om ovana hos de som bedömer ansökningarna – det här är inte den typen av frågor man ställer inom religionsvetenskap/psykologi/evolutionsbiologi.
I vilket fall. Eftersom jag satsat så hårt med mina ansökningar på just de här misslyckade projektansökningarna har jag trillat ur systemet och arbetar för närvarande som vikarierande gymnasielärare i naturkunskap på Fryshusets gymnasium. Ett hedervärt arbete, tveklöst, och meningsfullt på ett helt annat plan än att forska. Men det är ändå forska jag vill göra, så jag söker anslag för att ta mig tillbaka, dock ej längre på religion. Vilket förstås är tråkigt. Knappt fyra miljoner över tre år skulle något av projekten gå på, om någon vill sponsra.
Bookmark and Share

Jesus and Mo förklarar längfredagsbudskapet

Bookmark and Share

Min sämsta intervju någonsin?

Häromdagen fick jag äran att bli intervjuad av Fredrik Hillerborg som har podcasten Lära från lärda om min bok Samarbete (nu ute på engelska som For Whose Benefit? The Biological and Cultural Evolution of Human Cooperation).

Tyvärr var tiden vi enades om inte helt optimal. Först hade jag undervisning hela dagen, följt av seminarium för Humanisterna. Först efter detta, på kvällen, kom Fredrik hem till mig för att utföra intervjun. Det här resulterade i en rätt svamlig intervju, från min sida. Som tur är visade sig Fredrik besitta någon slags voodoo-kunskaper om klippning, för slutresultatet fick mig i alla fall inte att framstå som en komplett idiot. (Förutom för biologer, möjligtvis, som kommer att märka en märklig lucka i resonemanget i diskussionen om bin – den beror på ett olyckligt klipp. Alla andra missar är mina.) I vilket fall så var Fredrik en väldigt trevlig samtalspartner. Så om ni inte vill lyssna på mina misstag så gör er i alla fall tjänsten att lyssna på något annat avsnitt.

Bookmark and Share

Ingen demokrati utan kvinnors rättigheter

Idag publicerar vi en studie med evolutionära analyser av demokratins evolution som kastar nytt ljus över vad som gick fel under den arabiska våren. Här är pressmeddelandet.
________________________________________

Att den arabiska våren misslyckades och endast Tunisien lyckades landa i någon form av demokratiskt styrelseskick kan delvis förklaras med bristen på kvinnors rättigheter. Det visar tvärvetenskaplig forskning vid Göteborgs universitet.

En ny studie som nyligen publicerades i ”European Journal of Political Research” belyser betydelsen av kvinnors rättigheter i demokratiseringsprocesser. Studien bygger på data från V-Dem-institutet (V-Dem), ett forskningsinstitut som drivs av Göteborgs universitet och Notre Dame University i USA. Datan inkluderar graden av demokrati i 177 länder mellan åren 1900 och 2012.

Studien pekar på att demokratisk utveckling efterhand förutsätter allt fler politiska och sociala rättigheter för kvinnor, och att det krävs ett visst mått av sådana rättigheter för att länder ska bli helt demokratiska. Något som illustreras av länderna som ingick i den arabiska våren, där misslyckandet att främja kvinnors rättigheter tydligt försvårade försök till demokratisk utveckling i området.

Resultatet är viktigt eftersom det visar att demokratisk utveckling inte är könsblind. Länder som går från att vara auktoritära regimer behöver kvinnor för att utveckla fungerande demokratiska regeringar, säger Staffan Lindberg, professor i statsvetenskap och föreståndare för V-Dem.

Karakteristiskt mönster
Studien visar på ett genomgående mönster för alla framgångrika demokratiseringsprocesser. I länder där det lyckats kan forskarna se att medborgerliga rättigheter, det vill säga rätten att äga egendom, yttrandefrihet och rörelsefrihet, liksom frihet från tvångsarbete – för både män och kvinnor – låg på en hög nivå innan konstitutionella rättigheter implementerades. Detta kan observeras i nästan alla de 177 länder som undersökts.

Våra resultat visar tydligt på vikten av kvinnors medborgerliga rättigheter eftersom det gör auktoritärt förtryck kostsammare och gör det möjligt för kvinnor att organisera sig i demokratiska rörelser. Utan grundläggande rättigheter för kvinnor har inget land lyckats bli helt demokratiskt, säger Yi-ting Wang, forskare på V-Dem och artikelns huvudförfattare.Det enda land som skiljer sig från de andra i sammanhanget är Tunisien, vars progressiva president Habib Bourguiba lagstiftade om rättigheter för kvinnor redan när landet blev självständigt på 1950-talet. Det är därför det enda land som lyckades med sin demokratiseringsprocess under den arabiska våren.

Inspirerade av evolutionsbiologi
Forskargruppen använde sig av metoder från evolutionsbiologi på ett tidigare oprövat sätt inom statsvetenskapen.− Vi tror starkt på metoder som inspirerats av naturvetenskapen, och att tvärvetenskapliga strategier som denna kommer att hjälpa oss statsvetare att förstå demokratiska övergångar och andra fenomen bättre i framtiden, säger Staffan Lindberg, professor vid V-Deminstitutet.Kontakt

Staffan I. Lindberg, professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet, tel. 031-786 1226, e-post: sil@v-dem.net, xlista@gu.se.

Forskningsartikeln”Women’s rights in democratic transitions: A global sequence analysis, 1900–2012. European Journal of Political Research” går att läsa här: http://onlinelibrary.wiley.com/doi/10.1111/1475-6765.12201/abstract

Den internationella gruppen bakom studien består av Staffan I. Lindberg och Aksel Sundström (Göteborgs universitet), Patrik Lindenfors och Fredrik Jansson (Stockholms universitet), Yi-ting Wang (National Cheng Kung University) samt Pamela Paxton (University of Texas).

Grafen visar utvecklingen av ett sammanvägt mått på kvinnors medborgerliga rättigheter i de åtta arab-länder som brukar inkluderas när man diskuterar den arabiska våren. Enbart Tunisien är uppe i de nivåer som världens demokratier når upp till.

Fakta om V-Dem
V-Dem drivs av statsvetenskapliga institutionen vid Göteborgs universitet och Kellogg Institute vid Notre Dame University i USA. V-Dems databas består av 16 miljoner data från 173 länder och 116 år och är därmed den största i sitt slag. V-Dems data möjliggör detaljerad och nyanserad analys av praktiskt taget alla aspekter av demokrati. Den består av 350 unika indikatorer för vad demokrati är eller borde vara samt 5 olika index för demokrati såväl som 37 delindex för olika delar av demokratin.

Bookmark and Share

”Humanism är demoniskt” och andra argument mot sekulära ceremonier

Bookmark and Share

Förespråkare för religiösa friskolor talar med kluvna tungor

Vad är poängen med religiösa friskolor – är det att ge särskild, religiös utbildning eller att erbjuda samma undervisning som i vilken annan skola som helst, fast med en religiös organisation som anordnare?

Problemet för företrädare för religiösa skolor att svara på den frågan är att religiös undervisning är förbjuden i skollagen – av samma skäl som politisk indoktrinering är förbjuden – samtidigt som man måste hålla fram sin religiösa profil för att det ska finnas någon logik alls i att man vill driva skolor. Därför säger religiösa företrädare emot sig själva oupphörligen i friskolediskussionen. Här är några exempel från en debattartikel i dagens Svenska Dagbladet av två företrädare för Livets Ords kristna skolor:

  • Europas historia har gjort det skrämmande klart att ett demokratiskt och pluralistiskt samhälle med nödvändighet måste organiseras med största respekt för medborgarnas åsikts- och religionsfrihet och detta gäller även utbildning.
    Detta är smärtsamt sant, på ett väldigt självklart sätt – det är just för att säkerställa barns religionsfrihet som religiös eller politisk indoktrinering i skolan inte kan vara tillåten. Livets Ord vill skydda föräldrarnas religionsfrihet på bekostnad av barnens, men det är faktiskt barnens rättigheter som är skolans uppgift och vårt gemensamma ansvar – särskilt nu när barnkonventionen ska skrivas in i svensk lag.
  • Kristna skolor lyder under samma lagar som alla andra svenska skolor och vi arbetar utifrån samma läroplaner och styrdokument med bred undervisning, behöriga lärare och stor kompetens i alla ämnen.
    Om kristna skolor gör samma sak som andra skolor behövs de inte. Men det är ju inte sant, de är specifikt kristna. Här försöker man mörka. Gå inte på det.
  • Kärnan i den kristna etiken är den gyllene regeln ”Allt vad ni vill att människor ska göra mot er ska ni göra mot dem”. För den som följer debatten om svensk skola, så blir ju frågan uppenbar. Är det verkligen en etisk diskussion som tar sin utgångspunkt i de kristna värderingarna som format vårt land under tusen år som är problemet?
    1. Den gyllene regeln är inte specifikt kristen utan har kommit till uttryck väldigt många av världens livsåskådningar, så att claima den åt kristendomen är både förvånande okunnigt och förbluffande otillständigt.
    2. Kärnan i kristendomen är istället att Jesus dog och återuppstod för våra synders skull – en väldigt specifikt kristen trosuppfattning som ingen utanför kristendomen ser som särskilt rimlig.
    3. Många traditioner har format Sverige, inte bara kristendomen. Dessutom, de delar som kristendomen har format är inte enbart positiva.
  • De liberala kvinnorna verkar vilja tvinga på alla skolor en sekulär värdegrund.
    Sekularism är ingen värdegrund. Slår man upp ordet, något som skolföreträdare borde bemöda sig om, skulle man vilja bli tagna på allvar, skriver NE så här (om man undantar alternativa betydelser som har med sekel att göra): ”världslig, i motsats till andlig eller kyrklig. I romersk-katolska sammanhang används ordet om personer eller institutioner som inte är knutna till någon religiös orden.” Om man ska utveckla det här innebär det att en sekulär skola – liksom en sekulär stat – inte tillhör någon trosinriktning. Den tillhör inte Livets Ord eller Katolska kyrkan, men heller inte Humanisterna eller ateismen. Skolan ska helt enkelt vara neutral inför religioner.

Varför är det här då viktigt? Som Livets Ords debattartikel illustrerar spelar man inte riktigt med öppna kort. Man vill indoktrinera barnen med religiösa värderingar, men håller i offentligheten bara fram sådana som hela världen kan enas omkring. Tystare är det om de kontroversiella frågorna, som om kvinnors rätt till sin egen kropp, skapelsetro/vetenskaplighet och homosexualitet.

Men framförallt – barn måste själva få en möjlighet att välja sin livsåskådning, på exakt samma sätt som de har full rätt att själva forma sig sin egen politiska uppfattning. Vill föräldrar fostra sina barn i sina egen tradition finns alla möjligheter att göra detta utanför skolan, som söndagsskolor, koranskolor, politiska ungdomsläger eller humanistiska livssynsläger. I skolan måste alla få mötas och lära sig om varandras traditioner och lära sig tolerera och kanske till och med uppskatta varandras olikheter.

Skolan kommer aldrig att kunna vara fri från livsåskådningar. Låt den då istället vara en mötesplats.

Bookmark and Share

Auktoritarism

Bookmark and Share

Jesus & Mo om dagens faktafixering

Bookmark and Share

”The ethical dilemma of designer babies”

Bookmark and Share

Daniel Dennett: ”From Bacteria to Bach and Back: The Evolution of Minds”

Daniel Dennett har släppt en ny bok ”From Bacteria to Bach and Back: The Evolution of Minds” (som jag inte har läst – den kommer från Amazon om några veckor först) där han försöker förklara evolutionen av sinnen (”minds” – någon som har en bättre översättning?). Här presenterar han de centrala argumenten i boken hos Google. Synnerligen intressant, om ni frågar mig. Men varför göra det? Se presentationen själv istället. En väl investerad timme.

Bookmark and Share

Vaccinationsteorin mot faktaresistens

Bookmark and Share

“Queen of Shitty Robots” Simone Giertz visar sitt lab för Wired

Bookmark and Share

Glad alla hjärtans dag – här får ni en kortfilm om djurvärldens mest kinky parningsritualer

Bookmark and Share

Andreas Andris Fågelviskare Hansen

Bookmark and Share

Fredagsinfo från BBC: Lemurer drogar sig med hjälp av tusenfotingar

Bookmark and Share

”This is how adults should behave!”

Bookmark and Share

Måndagmorgon i februari? Kom ihåg – hela universum finns att läsa i en enda kopp kaffe

Bookmark and Share

Sam Harris with Bill Maher: Winning the War of Ideas

Bookmark and Share

Ricky Gervais debatterar guds existens med Stephen Colbert på the Late Show

Bookmark and Share

Alternativ ceremoni för dagens presidentinsvärning

Bookmark and Share

Feministen som tänkte att vafan

Det finns numera en tråd om mig på Facebook som handlar om min sexism och hur mitt beteende är av typen som avskräcker kvinnor från att engagera sig i Humanisterna och skeptikerrörelsen. Som övertygad feminist sedan tonåren finner jag förstås det här beklagligt och en stämpel jag inte skulle vilja önska någon annan människa. Men det är till en del min egen förskyllan att jag hamnat där. Det kan vara värt att berätta vad som hände, ur min synvinkel, så kan ni också döma mig sen.

Det hela började med att jag läste en artikel av Padma Schrewelius: Sjukt att reklambilden på kvinnan som tar ett bad ses som ”könsdiskriminering” där hon skrev om bilden till höger att ”Man kan tro att Sverige inte är ett av de länder där naken hud på en kvinnas armar och ben anses vara något som väcker så mycket anstöt att hon behöver täckas.
Med då har man tyvärr fel.
Ännu en gång har den censurbenägna Reklamombudsmannen fällt en annons där en kvinna är ”fel” klädd för könsdiskriminering.
” Det  här är något jag håller med Padma om. Jag är av åsikten att den könsdiskriminering och objektifiering som existerar inom reklamen (det finns mycket) ska bekämpas genom mer varierad nakenhet, både vad gäller kroppsform och könsuttryck. Det är, enligt mig, fel väg att gå att ta bort nakenheten i det offentliga rummet. Dränk sexismen i icke-sexistisk nakenhet istället.

Nu gjorde jag två fel när jag delade artikeln. Först skrev jag i affekt och valde därför följande inte särskilt utforskande text till mitt inlägg: Talibaner? Nej, reklamombudsmannen. Någon borde informera dem om skillnaden mellan sexism och moralism. Det andra problemet är att jag delade artikeln via den FB-vän jag hittat den hos: Carl Rehbinder; schaman, piratpartist, sexrådgivare – en kontroversiell (och allmänt intressant) person. Hans var ännu mer konfrontativ och inledde med ”Reklamombudsmannen slår nya rekord i människofientlig prussiluskighet och utpräglad tramsighet” och benämnde Kvinnolobbyn ”Kvinnolobotomin” [höhö].

Diskussionen tog snabbt fart. Jag upptäckte efter några kommentarer att Carls status också kommit med, men tänkte att vafan, lite provokation har väl aldrig skadat någon. (För sociala medier är så förlåtande och nyanserade…) Trots min något bristande ämnesintroduktion blev det ändå faktiskt en väldigt bra diskussion. Jag fick snabbt klart för mig att mitt drag att kalla Reklamombudsmannen för Talibaner var lite missriktat. Helt klart kan man se reklambilden olika, inte sällan beroende på egna erfarenheter. Flera (men inte alla) kvinnor upplevde bilden som sexistisk medan flera (men inte alla) män såg den som oproblematisk. Ni vet, sådär identitetspolitiskt. Men – och det här är viktigt – upplevelser är del av problembilden och kan inte avfärdas. Om ingen upplevde bilden som sexistisk skulle det inte finnas något problem, men nu gör vissa det. Det finns inget objektivt mått på när en bild blir sexistisk eller objektifierande, utan det handlar om gränsdragningsproblematik. Jag hade därför varit för snabb att döma.

(Som liten parentes visade det sig att bilden var listigare än jag förstått, för den är en parafras på en scen ur American Beauty.)

Så här kunde en klok invändning till exempel låta:

Min åsikt är att du tolkar bilden från ditt privilegierade perspektiv – det är lite vardagstrevligt med objektifierade kvinnor, om de valt det själva. Som kvinna är mitt perspektiv ett helt annat. Jag lever med den här objektifieringen varenda dag, oavsett jag vill det eller ej, därför är det oerhört provocerade att någon, som säger sig stå för humanism, försvarar en sån här bild och misslyckas med att se helheten i motivet.

Japp. Mea culpa. Men ändå: So far so good. Jag hade postat något ogenomtänkt och blivit uppläxad för det. Jag hade lärt mig något. Ingen skada skedd. Allt det här skedde medan jag flög fram och tillbaka til Bryssel via Frankfurt, en idiotisk resbokning som dock gav fördelen att jag aktivt kunde delta i diskussionerna på olika flygplatser och under diverse väntperioder. (Och diskussioner blev det: i skrivande stund har inlägget 654 kommentarer.)

Men sen kom de: skitstormen och de dåliga argumenten. Eller vad tycker ni om det här bidraget?

Patrik Lindenfors : varför vägrar du konsekvent att svara på frågan vad du tycker om de epitet som dina meningsfränder svänger sig med?
Jag kan kopiera in dem här.
Moralhets, kristet trams, puritaner, tråkigt du har problem med din självbild, högtravande trams, moralism, kannibalism, ömtåade, sluta leta saker att bli kränkta av, terapi till människor som mår dåligt av att se sexiga kroppar, frihet för kvinnor att objektifiera sig, klåfingriga, det låter skitdumt, ingen verklighetsförankring, Gudrun Schyman, genuskretsar.

För att börja från början så vet jag fortfarande inte vad jag vägrat svara på eftersom jag inte hittar någon tidigare kommentar. Men framförallt, vad är det för konstigt sätt att döma ut en diskussion på? Inget sammanhang alls, utan lösryckta ord? Lite som att döma ut bibeln genom att lista orden ”mörda”, ”korsfäst”, ”mörda”, ”bränn”, ”osanning”. Fast visst, det fanns en del upprörda kommentarer – vi diskuterade ju sexism och då bland annat med människor som inte tyckte sexism var något problem. Vem annars ska man försöka övertyga om att sexism är ett problem om man nu tycker det? Ska man bara samtala med de som redan har ”rätt” åsikt? Herre Gud, så meningslöst.

Det här sättet att kräva rättning i ledet i en diskussion stör mig oerhört. Det är ett obehagligt sätt att upprätthålla konsensus – att kräva att vissa åsikter inte ska förekomma i diskussionen alls, utan bara ”rätt” åsikt ska uttryckas. Samma metod används på en annan, brunare del av internet, i de kretsar där islamkritik är det överskuggande viktigaste. Nåde den som där försöker problematisera genom att påpeka att ”inte alla muslimer…” eller ”koranen tolkas olika…

I kombination med trötthet av resandet gjorde det här att jag fick ett tangentbordsutbrott och skrev att ”Alltså, det har varit en vild och bra diskussion. Sabba inte.” Samt lite senare ”Fuck, vad du är diskussionsförstörande. Man kan använda hårda ord i en diskussion utan att det behöver göra att det ska suddas och skärpas till sig.” (Här kan läsaren med fördel anamma åsikten att det kanske var lite inkonsekvent att bli arg på just denna kommentar och inte någon av de tidigare. Men att sexister skriver sexistiska saker, är det så märkligt egentligen? Låt den som har kontroll över sina triggers skriva första tweetet.) Så det blev lite rage-kommenterande från min sida. Vilket gav upphov till fler kommentarer:

Frågan är om det verkligen är snubbar som skall sitta och bestämma vilka bilder på nakna kvinnor som är sexism och inte?

I don’t even… särartslagstiftning?

Det är klart att vilket bemötande man får präglar en människa i en debatt. Här har jag tex fått mina ståndpunkter bortviftade på allehanda nedlåtande sätt innan jag ens yttrat mig. Hur tror du det formar en människa?

Att ha viftat bort åsikter innan de ens yttrats visste jag inte att jag var kapabel till.

Klart som faen det blir lågt när du postar skit från början. Och abortfrågan?! Ja! Det hade varit bättre om män hållit sig borta från den diskussionen.

Identitetspolitik när den är som mest destruktiv. Det är ju solidaritet och medkänsla vi vill ha, inte ensam är stark.

Sexuell frigörelse är bra men inga snorrar i ansiktet på alla morske män, plz. Jätteskrämmande. För mycket testosteron, man kan gå sönder.

Så jag är homofob också, trots att jag tråden igenom förespråkat just fler nakna män och mer variation på de nakna kropparna i reklamen? Jag stör mig verkligen på insinuanta kommentarer utan sakargument. (Trots att jag använder dem själv.)

Nog hade jag väl i alla fall lite rätt att surna till?

Men för rättvisans skull, det fortsatte även komma tänkvärda kommentarer:

Jag lever med den här objektifieringen varenda dag, oavsett jag vill det eller ej, därför är det oerhört provocerade att någon, som säger sig stå för humanism, försvarar en sån här bild och misslyckas med att se helheten i motivet.

Japp. Ett misslyckande. Mea Culpa som sagt. Jag har av diskussionen lärt mig att det finns fler sätt att läsa reklambilder på och att det som kan verka vara moralism för en bara är en ok reaktion på upplevd sexism för en annan, en upplevelse jag inte delar eftersom jag inte har levt upplevelsen. Det här visste jag i och för sig redan innan, på ett intellektuellt plan, men nu sitter det lite bättre. (Jag tycker dock fortfarande receptet för att komma tillrätta med sexismen inom reklamen stavas mer varierad nakenhet, men så länge världen inte ser ut så är det möjligen rätt att reagera negativt på den typen av bilder diskussionen gällde.) Och det var jag som satte det dåliga tonläget redan från början. Jag.

Nu över till nästa fråga. Jag använde i den här diskussionen hårda ord och argument mot de som inte höll med mig. Inget konstigt med det, kan man tycka. Det händer väl alla som debatterar på nätet? Det här sättet att debattera på har redan tidigare resulterat i trådar om min person, om hur jag möjliggör islams maktövertagande i Sverige och är blind som inte ser smygislamiseringen som pågår runt omkring oss.

Den här gången resulterade det i en tråd om min person som handlar om min sexism och hur mitt beteende är av typen som avskräcker kvinnor från att engagera sig i Humanisterna och skeptikerrörelsen. (Tur att internet är så förlåtande, för det här är väl snabbt glömt… as if.) Att islamkritiker använder debattknepet att stämpla ut människor med epitet istället för argument vet jag sedan gammalt. Detsamma gäller för övrigt många religiösa – de bara älskar att spela offerkortet. Men kvinnliga feminister? (Får man inte vara mansplainande, manspreadande buffel i det här landet längre?)

Eller annorlunda formulerat. Bör man formulera sig mjukare när man debatterar med kvinnor? Det är ju allt som oftast rådet till oss män. Ta ett kliv tillbaka och ge plats. Ett råd jag gör mitt bästa att lyssna till. Samtidigt är det väl i alla fall lite märkligt att bete sig olika mot människor beroende på kön, för feminismens skull?

I vilket fall – efter en sådan här holmgång måste min uppmaning i alla fall bli att samtala med människor ni inte håller med. Är du feminist? Prata med sexisterna. Annars blir det ingen ändring på nåt. Är du antirasist? Prata med rasisterna. Annars får de ju aldrig reda på varför de har fel. Är du religionskritiker? Ge dig in i religiösa sammanhang och diskutera. Det här innebär dock att du får vara beredd på att det dyker upp argument i dina trådar som du inte håller med. Det är en del av poängen, att alla får dela med sig av sina åsikter. Att ha andra argument i dina trådar än dina egna är inget klandervärt – det är något positivt! Diskutera sedan städat (jaja, jag ska bättra mig) och ge argument för din åsikt. Stämpla inte bara dina diskussionspartners med etiketter – det är inget argument att göra så, faktiskt.

Själv? Jag lovar att försöka bättra mig.

Patrik Lindenfors
Religionshatande, islamkramande, flummig vetenskapsfundamentalist
… samt numera tydligen sexist

P.S. Ni som inte tycker man ska få uttrycka vissa åsikter i en debatt, vare sig ni står till vänster eller höger. Se klippet här nedanför. Så här blir det.

Bookmark and Share