Main menu:

Mina böcker

Sök på sidan

Recent Posts

Recent Comments

Länkar

November 2008
M T W T F S S
 12
3456789
10111213141516
17181920212223
24252627282930

Kategorier

Skam över Claphaminstitutet

I januari i år bildades Claphminstitutet. Enligt deras egen hemsida så är institutet “en tankesmedja och ett forskningsinstitut som forskar, skriver, och publicerar material i form av rapporter, artiklar och böcker.” Som Humanist blir man förstås glad över ett sådant institut. En ny intressant motpart! Så blev också den andra artikeln som institutet skrev under på en samproduktion med Christer Sturmark. Lite medial draghjälp skadar förstås inte.

Så här långt är det lite oklart exakt vad forskningen ska gå ut på, men institutet har publicerat en rad debattartiklar i dagspressen. Dessa har mest handlat om äktenskapet (bevara), men också om homosexualitet (mot), ansvarigt sexuellt beteende (dvs avhållsamhet – för), och kristendom (för), bara för att nämna några. Allt är som sig bör, med andra ord.

Men så har det nu kommit en artikel om Eva Dahlgren i Norrbottenskuriren med anledning av att Dahlgren blev intervjuad förförra numret av Humanisten om sin väg till ateismen. Vägen var lång och krokig, med mycket själssökande och tankemöda. Allt detta kom fram i intervjun i Humanisten. Här är ett avsnitt som exempel:

Eva Dahlgren (ED): Det var under en lång vistelse i Grekland, på en liten ö som heter Patmos. Ön dominerades av ett kloster. Man bodde i en vik omgiven av två berg: högst upp på det ena låg klostret och på det andra hade munkarna sin trädgård, med ett gigantiskt neonkors som tändes på kvällarna. Jag var verkligen öppen och sökande, som jag alltid varit. Jag kände en enorm frid där, och jag förknippade den med prästerna på ön och kände att nu kommer jag att bli jättereligiös – vad härligt! Men det blev återigen så att jag insåg kyrkans hela förljugenhet: prästerna kunde vattna sin trädgård, prästerna hade mikrovågsugn, prästerna hade bilar, prästerna bestämde allting. Så när jag åkte därifrån efter tre veckor började jag ifrågasätta precis allt. Jag tänkte att om gud verkligen finns så kan han inte ha dessa representanter som sina utvalda. Det var svårt att få ihop tanken på den kraftfulle guden och hans oerhört dåliga omdöme när det gällde bundsförvanter.

Efter den vistelsen la jag tanken på gud på hyllan och levde som en typisk garderingstroende. Som att det är bra att ha en gud till hands om en katastrof skulle inträffa. Och som de flesta människor har jag inte behövt ta reda på vad jag tror eller inte tror på – tills för ett halvår sen.

Christer Sturmark (CS): Vad hände då?

ED: Jag blev kontaktad av Svenska kyrkan som ville att jag skulle skriva texten till ett nytt Requiem. De hade insett att de verk som finns inte är direkt tröstande för dem som söker sig till kyrkan i katastrofsituationer. Texterna bygger väldigt mycket på att man har dragit olycka över sig själv. Nu ville de skapa ett nytt verk och kompositören Jan Sandström skulle skriva musiken. Jag blev smickrad, även om jag kände att jag var ett politiskt korrekt val.

Jag hade möte med en kille som har något slags musikroll i kyrkan. Vi sitter och pratar om hur det ska vara, han visar mig texter till befintliga Requiem, och jag känner verkligen att jag skulle kunna skriva en tröstande text för människor i en sådan situation. Men så kommer frågan: ”Tror du på Gud?”. Och jag kan bara svara: ”Jag vet inte.” ”Men det är ju rätt viktigt att du kan definiera din tro”, fortsätter han. ”Jag får väl ta reda på det då!”, säger jag. ”Okej”, svarar han. ”Jag återkommer om tre veckor!”

CS: Oj, hur gjorde du då?

ED: Först tänkte jag att det är ju omöjligt att ta reda på! Samtidigt kände jag att detta var en stor ynnest. Det flesta människor lever hela sina liv utan att bry sig om det, eller behöver kanske inte utforska det. Men nu skulle alltså jag – på tre veckor – ta reda på om Gud fanns eller inte!

I tre veckor promenerade jag runt Riddarfjärden. Jag tänkte igenom mitt liv, allt som hade hänt. Jag tänkte över det rimliga, tänkte över mitt behov. Jag talade med Gud och sa: ”Kom igen nu då! Visa dig för mig! Här har du en helt normal artist som är villig att bli din tjänare.” Men det var helt tyst. Och ju mer jag trängde in i frågan, desto tydligare såg jag det absurda. Och framför allt kände jag, att jag vill inte tro på Gud. Jag kände att det låg ett slags omänsklighet i gudstron, som jag inte tyckte om. Jag ville tro på oss som är här. Att vi måste ta vårt ansvar. Så egentligen lämnade jag frågan med: ”Jag skiter i om Gud finns eller inte, men för mig så är han inte här.” Med påföljd att jag inte heller tog uppdraget som textförfattare. De frågade om jag inte kunde vara agnostiker, men jag sa ”nej, tyvärr!”.

CS: Det är intressant att du använder ordet omänsklighet! Det kan ju låta konstigt att det skulle vara omänskligt att tro på Gud, men det är precis vad det är – att överlämna ansvaret för människans moral och handlingar till någon annan, eller något annat än oss själva.

ED: Ja, det kändes verkligen absurt. Och att jag är 47 år gammal och inte tidigare har tagit ställning till någonting som är så otroligt viktigt.

Det här är del av en längre intervju, men ni förstår andemeningen. Det var inte direkt ett lättvindligt beslut för Dahlgren att bli ateist.

Vad lyfter Claphaminstitutet fram ur det här? Jo, det här citatet: “Jag skiter i om Gud finns eller inte.” Sen bygger de en hel debattartikel på hur lättvindligt Eva Dahlgren har kommit fram till sin ateism:

Eva Dahlgren har haft hela 17 år på sig att fundera över vem som tänder stjärnorna. Och till slut avfärdar hon frågan med förklaringen att hon helt enkelt inte vill att Gud ska finnas, så därför struntar hon i vilket. Onekligen en anmärkningsvärd motivering för en fråga med sådan dignitet.

Nej, som vi just kunde läsa så var det inte på det sättet.

Av särkskilt intresse är att en av artikelförfattarna, Per Ewert, dessutom skrivit en bok med namnet “Vem tänder stjärnorna?” – precis som Eva Dahlgrens låttitel. Men inte nog med att han stulit hennes låttitel titel till sin bok, han har dessutom mage att förenkla och förfalska hennes långa väg till ateismen.

Den här formen av oärligt debatterande har inte förekommit särskilt frekvent i Sverige tidigare, men det finns gott om exempel från USA. Här gäller uppenbarligen inte att argumentera för kristendomen genom att vara någon sorts moraliskt exempel, utan att genom lögner eller andra (alla?) till buds stående medel “värva själar till Jesus”.

Om jag fortfarande hade varit kristen hade jag skämts över att någon hade mage att agera på det här sättet i min religions namn. Nu tycker jag bara det är tragiskt.

Men nog bör de skämmas för sin oärlighet, författarna till den där artikeln. Skämmas ordentligt.

Bookmark and Share

Kommentarer

Kommentar från Per Ewert
Tid: 17 November 2008, 20:47

Det var en anmärkningsvärt aggressiv ton i ditt inlägg, men jag ska ändå försöka svara så sakligt som möjligt.

Vår artikel lyfte fram en högst relevant fråga – vad som egentligen ligger till grund för den nutida sekuärhumanismen. Är det främst en fråga om argument eller om smak? Oavsett vad vi läser in i Christer Sturmarks intervju med Eva Dahlgren kommer vi inte ifrån att en av huvudmotiveringarna till hennes nyfunna ateism är att hon inte vill tro på Gud.

Sedan anför hon även andra skäl, som att Gud verkar ha valt dåliga bundsförvanter. Men detta är inte ett giltigt argument för att förkasta gudstron, precis lika lite som ateisters illdåd är tillräckliga skäl för att avfärda ateismen som världsbild.

Även i övrigt verkar skälen för ateismen lysa med sin frånvaro i intervjun. Men å andra sidan skriver vi att vi kanske hellre bör betrakta Eva Dahlgren som ett föredöme när hon uttalar att hon väljer ateismen främst på grund av att hon inte vill tro på Gud.

Eftersom Humanisterna väljer att lyfta fram Dahlgren som galjonsfigur finns det också all anledning att ställa frågan om vad som egentligen ligger till grund för den nutida humanismen. Svaret från Sturmark & Dahlgren har hittills låtit vänta på sig. Och så länge de, du eller andra inte lägger fram goda argument till varför ateismen skulle ge mer trovärdiga svar på människans stora frågor än den kristna världsbilden vill vi fortsatt förkunna vår övertygelse att det mest trovärdiga svaret på frågan “Vem tänder stjärnorna?” lyder: “Gud”.

Om du läser hela vår debattartikel ser du att vi understryker att vi vill föra ett sakligt samtal i ödmjuk och god ton. Ett hetsigt tonläge där vi anklagas för lögner och förfalskningar och uppmanas att “skämmas ordentligt” för att vi ställer en saklig och berättigad fråga tyder ofta på en inre osäkerhet hos skribenten bakom de hårda orden. Vi önskar gärna fortsätta samtalet, men då gärna i en lugnare och mer saklig ton. Finns det några goda skäl till att vi bör tro att det rimligaste svaret på frågan om vem som tänder stjärnorna lyder: “Ingen”?

Kommentar från Patrik Lindenfors
Tid: 18 November 2008, 2:16

Per Ewert,
Du har valt att att citera Eva Dahlgren ur sitt sammanhang och förenkla hennes resonemang bortom all igenkännlighet. Orsaken att jag klippt in stora delar ur intervjun var för att det sklle bli uppenbart på vilket sätt ni gått tillväga.

Nu när jag lite upprört påpekat att det inte var ett särskilt snyggt sätt att argumentera på så undrar du varför jag är så upprörd och inte vill diskutera sakfrågan.

Skämtar du?

Det var ju ni som valde att gå på person genom att rycka citat av Dahlgren ur sitt sammanhang på det där sättet. Det var därför jag blev upprörd.

Istället för att be om ursäkt så tar du nu till ett annat debatt-trick när du frågar “Varför så upprörd?” med låtsad indignation och ber om att få diskutera sakfrågan istället. Du underskattar både oss och alla dina läsare om du tror att du kan använda sådana trick utan att bli avslöjad.

Sen efterfrågar du “vad som egentligen ligger till grund för den nutida humanismen. Svaret från Sturmark & Dahlgren har hittills låtit vänta på sig.” Var har du varit de senaste åren? Christer Sturmark gör inget annat än att förklarara och försvara humanismen i media.

Vill du diskutera sakfrågan får du öppna med att presentera exakt vilken sakfråga du vill diskutera istället för att gå på person. Är det frågan om vem som tänt sjärnorna som du undrar över så kanske det kan vara av intresse att veta att de kärnreaktioner som sker i stjärnor är fullständigt naturliga.

Kommentar från David
Tid: 19 November 2008, 13:42

Jag citerar Patriks citation av Eva Dahlgren:
“Så egentligen lämnade jag frågan med: ‘Jag skiter i om Gud finns eller inte, men för mig så är han inte här.’ ”

Är inte detta samma sak som att säga att “Jag vill inte tro på Gud”? Jag förstår uppriktigt sagt inte.

Kommentar från Patrik Lindenfors
Tid: 19 November 2008, 13:51

Hej David,
Visst är det samma sak. Problemet med att lyfta ut meningen är att Eva Dahlgren sa en massa saker innan och efter som visar vad hon menar. Citatet handlar om att de moraliska besluten alltid är upp till människan och inte kan tas för givna ifrån något utomvärldsligt väsen. Så även om Gud skulle finnas har vi ingen användning av honom. Efter att ha tagit det steget så är det ett kort steg till att komma fram till att Gud faktiskt inte finns. Men många håller fast vid en gudstro i någon sorts “Han måste finnas, annars finns det ju ingen stadga i världen.” Är det skälet att man tror på Gud så är Eva Dahlgrens motivering av sin ateism fullkomligt logisk.

Jag kan tillägga att min egen väg till ateismen gick genom vetenskapen och inte via moralen. Men det finns många vägar att vandra.

Kommentar från 2009 years and counting
Tid: 12 January 2009, 15:35

*Gäsp* Preach on, brother!

Skriv en kommentar