Main menu:

Mina böcker

Sök på sidan

Recent Posts

Recent Comments

Länkar

August 2009
M T W T F S S
 12
3456789
10111213141516
17181920212223
24252627282930
31  

Kategorier

Gardell önskar sig en egen Gud

Här är min recension av Jonas Gardells “Om Jesus”. Recensionen publiceras i senaste numret av Humanisten.

I SIN NYA BOK AVFÄRDAR Jonas Gardell den mest centrala av alla kristna dogmer. Han förkastar tron på syndabocksdöden och förklarar samtidigt krig mot en patriarkal och fördömande gud. Om Jesus är ett sympatiskt men oärligt projekt, skriver Patrik Lindenfors.

I SIN NYA BOK OM JESUS har Jonas Gardell gjort en lärd genomgång av Jesusmyten och de historiska fakta vi har att förhålla oss till. Han har försökt skildra en tänkt ”faktisk” Jesus så nära som möjligt, vilket förstås upprört allehanda kristna runtom i landet. Det är dock ingen slump att det är Gardell och inte Ulf Ekman som har ett hedersdoktorat i teologi; Gardell har mer av historievetenskapen på sin sida. Boken är mycket läsvärd, den både informerar och berör.

Men Gardell har också en agenda – en mycket uttalad sådan – som läsaren tvingas förhålla sig till. Han skildrar sin egen önskegud, vilket är en väldigt sympatisk Jesus, någon som man nästan själv hade velat tro på. Men vill man hålla sig kvar inom kristendomen kan man faktiskt inte önska sig vilken gud som helst. Vill man ha sin egen gud får man hitta på sin egen religion. Annars blir det som att försöka spela handboll på en fotbollsplan – bara ett brott mot överenskomna regler.

EFTER SIN SUCCÉBOK OM GUD har Jonas Gardell nu alltså gett sig ut på jakt efter den ”verklige” Jesus. Vem var han egentligen, den där Jesus, om man rensar bort allt som skrivits om honom av människor som trodde han var frälsaren?

Gardell är förstås inte den förste att söka efter den historiske Jesus. Som alla kristna som ger sig in i den uppgiften slås han snabbt av den totala bristen på oberoende källor. Om man undantar det som skrivits om Jesus av människor som trodde han var frälsaren så får man kvar totalt 1 (en!) någorlunda samtida referens till Jesus, den judiske historikern Josefus.

Inte ens Josefus var dock helt samtida med Jesus och inte ens hans referenser är helt pålitliga. De innehåller nämligen påståendet att Jesus var Messias. Nu var Josefus jude, och om han hade trott att Jesus var Messias hade han i stället varit kristen, något som Josefus aldrig blev. Det är därför uppenbart att en senare övernitisk kristen textförmedlare har kryddat Josefus rapportering med några extra detaljer.

Sedan är det slut på de icke-kristna källorna. Vid den här punkten brukar kristna börja flacka oroligt med blicken. Här kommer Gud själv ner på jorden för att dela människors öde och låta sig plågas och dö för våra synders skull och så märker nästan ingen någonting. Vafalls? Det måste finnas någon annan källa? Väl?

GARDELLS LÖSNING PÅ problemet med bristen på oberoende källor är något oväntat – statistik! Även om vi inte kan veta någonting säkert om en enskild människa som levde för 2 000 år sedan, som inte skrev själv och som ingen skrev någonting om, så kan vi genom arkeologiska utgrävningar få veta saker om människor i genomsnitt. I alla fall om dem som blev begravda på ett sådant sätt att vi nu kan finna lämningar efter dem. Enligt denna statistik var Jesus förmodligen kort, tandlös och undernärd.

Felet med det här sättet att resonera är förstås att man måste anta att Jesus var en genomsnittlig person. De flesta som kallar sig kristna skulle nog vilja hävda motsatsen – han var ju Gud själv! Gardell kan ju också betänka sitt eget öde om en arkeolog om 2 000 år skulle gräva upp honom och med en till visshet gränsande sannolikhet hävda att han var heterosexuell när han levde. ”De flesta är ju det.”

DET GÅR HELT ENKELT INTE att dra slutsatser om enskilda människor utifrån statistiska data. Om Gardell skulle följa det här resonemanget hela vägen i mål skulle han inte kunna påstå att Jesus var någon speciell person alls och säkerligen inte att han blev korsfäst och uppstod från de döda – för hur många råkar ut för ett sådant livsöde?

Efter att man uttömt de oberoende källorna – som alltså i sin helhet består av en icke-kristen historiker och statistik grundad på arkeologiska fynd – så återstår bara Nya testamentet. Men då får man en annan typ av problem att handskas med: källkritik.

De som skrev Nya testamentet trodde ju att Jesus var en stor moralisk lärare eller Gud själv, vilket la vissa begränsningar på vad de skrev. De försökte definitivt inte beskriva Jesus som han ”verkligen” var; de försökte ju beskriva en gud som kommit ner till jorden. Så för att göra ”historia” av Nya testamentet måste man rensa bort det mytologiska från det ”verkliga”. Men hur gör man det?

DET FINNS EN DEL som måste strykas på en gång. Till exempel förhåller sig Gardell skeptisk till de delar av evangelierna där Jesus framstår som allra mest gudalik, med järnkoll på allt som händer runt omkring och full vetskap om sitt öde. Här låter han sig utan att knota spikas upp på sitt kors och dör relativt oberörd av de smärtor han borde ha känt. Dessa avsnitt beskriver mest någon sorts supervarelse som inte delade människans villkor. Definitivt inte den bild av Jesus som Gardell vill ha.

De synoptiska evangelierna (så kallade för att de verkar beskriva samma historia, ett minimikrav på historisk autencitet, kan man tycka) möter huvudsakligen ett bättre öde än Johannesevangeliet. Det finns dock även där delar som ”måste” rensas bort för att de så uppenbart verkar skrivna för att uppfylla profetior från Gamla testamentet (ett kriterium som ingen kan använda som faktiskt tror att profetiorna är profetior).

Vidare ”måste” övernaturliga händelser försvinna, i alla fall vissa. I ett långt kapitel om Jesus mirakel försöker Gardell både behålla kakan och äta den.

Jesus trodde själv på mirakel. Han trodde på andevärlden. … Även om [Jesus] eventuellt var Gud, eller blev upphöjd till Gud, var han – när han levde – ett barn av sin tid, och ibland med de gränser för sitt tänkande som hans kultur satte. (s. 128)

NI MÄRKER FÖRMODLIGEN vart det här är på väg. Gardell gallrar och rensar i texten i syfte att mejsla fram en alldeles egen version av Jesus. Så innan vi går vidare kan det vara på sin plats att fråga sig vilken sorts Gud Gardell egentligen vill ha. Eller vilken Gud han anser behövs.

Gardell beskriver delar av sin egen uppväxt som mycket hård. Han blev mobbad i skolan och kom underfund med sin homosexualitet med allt vad det innebär. Han råkade speciellt illa ut en gång i livet med någon som gjorde honom riktigt, riktigt illa.

Där, i de stunderna då man känner total ensamhet, isolering och utsatthet, där behövs väl en Gud som tröst och sällskap? Någon som stöttar i de svåraste av stunder. Någon som alltid är på de svagas och utsattas sida. Någon som till exempel inte fördömer homosexualitet utan är kärleksfull, välkomnande och förstående.

Min Gud är de utsattas Gud, kvinnornas Gud, de homosexuellas Gud. Min Gud är de mobbades Gud, de lidandes Gud, de maktlösas Gud. Jag förklarar krig mot den andra guden. (s. 114)

JAG SYMPATISERAR OERHÖRT med den här önskan. För alla har inte ynnesten att ha välvilliga medmänniskor som stöd eller en någorlunda anständig uppväxt. Alla människor borde väl i de stunderna ha en Gud på sin sida? Den Gud Gardell visar oss genom att plocka russinen ur bibeltexterna.

Men vad säger det om Guds moral om han ”är där” men inte lyfter ett finger till hjälp? Hade man inte hellre önskat sig att Bamse funnits i de stunderna, redo att komma till alla svagas undsättning? Eller, om man nu får önska sig vad man vill, varför inte önska att ingen någonsin skulle behöva vara utsatt för våld, olyckor, mobbing, förtryck, sjukdomar eller död överhuvud taget?

Men det är till ”Gud som sällskap i svåra stunder” som Gardell vill ta oss. Det han därför behåller av den gängse Jesusbilden är att Jesus faktiskt blev korsfäst. Jesus delade människors villkor på riktigt och led med oss. Fast enligt Gardell gjorde han det inte för våra synders skull, för att vi skulle bli förlåtna. Det är bara en parallell till en gammal judisk syndabockstradition, så det är inte ”sant”.

Jag bekänner inte att Jesus dog för mina synder. Men jag bekänner att Jesus är Herre. (s. 350)

Det här är förstås en rejäl historie-omskrivning. Inte så att Jesus ”faktiskt” dog för våra synder. Men enligt den andre grundaren av kristendomen – Paulus – var ju den där syndabocksdöden hela poängen. Nu skriver Gardell sitt eget ”Paulusbrev” som alternativ. Intressant, men går det då fortfarande att kalla Gardell kristen?

Det är som om Gardell hade försökt kalla sig marxist utan att gå med på att klasskampen är en drivande kraft i historien, eller nyliberal utan att köpa konceptet med en fri marknad, eller muslim som tror på flera gudar. Det är få, både på insidan och på utsidan av dessa rörelser, som kan gå med på sådana omskrivningar. Någonstans passerar man en gräns för vad som ryms inom varje definition.

Genom att plocka bort syndabocks-döden har Gardell avfärdat en alltför central del i den kristna berättelsen. Kvar blir utsagan att ”Jesus dog i onödan”, något som gör berättelsen om Guds självmord på jorden om möjligt än mer obegriplig än i den officiella versionen.

Man kan lätt sympatisera med Gardells ambition att ställa sig upp mot 2 000 år av auktoritär bibeltolkning. Men man kan också lätt sympatisera med dem som tycker att han då fjärmar sig för mycket från själva meningen i historien om Jesus.

Jonas Gardell hittar på sin egen Gud – en ganska sympatisk sådan (om än inte sympatisk nog) – och försöker sedan rensa bort alla bibelstycken som inte passar in i den gudsbilden. Det är texttroget, men selektivt. Det är sympatiskt, men oärligt. Det är intressant, men onödigt. Boken är läsvärd, men den är inte sann.

Bookmark and Share

Kommentarer

Kommentar från Terra
Tid: 21 August 2009, 14:10

Bra recension!

Kommentar från JR
Tid: 22 August 2009, 13:15

Känner du till hur bred kristendomen var under de första århundradena? Med allt ifrån gnostisk mysticism till de judekristna.

De olika inriktningarna var oense i många viktiga saker, t ex antalet gudar. Tänker man på det är jag mer än villig att låta Gardell räknas som kristen.

Kommentar från Björn Nilsson
Tid: 22 August 2009, 14:31

Postmodern tolkning: det är ju sant för Gardell och då gäller det åminstone för honom!

Men är det inte det som jänkarna kallar “cherry picking” som han håller på med enligt din beskrivning? Alltså att han, som de flesta andra som tillhör bokreligionerna plockar ut det som passar ur den heliga skriften och struntar i resten? De kan larma om att “Bibeln är sann och jag tror på vartenda ord” men inte fasen följer de vartenda konstigt påbud till punkt och pricka. Vill man ha en hyvens gud plockar man lämpliga bibelord om det, och vill man ha en galen psyko-gud väljer man andra bibelord, krångligare är det väl inte?

Kommentar från Patrik Lindenfors
Tid: 23 August 2009, 22:10

JR,
Jag känner till den mångfacetterade starten för kristendomen. Hade Gardell verkat då så hade han förstås varit kristen. Nu verkar han 2000 år senare, och då finns det en tradition att hålla sig till eller bryta emot.

Björn,
Postmodern teologi tillåter vilken tro som helst. Dock vill inte Gardell, enligt min läsning ;-), göra en postmodern tolkning, utan hans syfte är att komma fram till den “verklige” Jesus, men utan att göra avkall på att han är “Herre”. Det funkar liksom inte.

Kommentar från Lennart W
Tid: 27 August 2009, 13:51

Hej Patrik!
Även om att inte spela fotboll inte är ett sorts bollspel (“ateism är inte en sorts tro”), hindrar det tydligen inte ett stort intresse från läktarplats.

Har inte läst Gardells bok själv, så din recension kan jag inte säga så mycket om som sådan.

Från ett ateistiskt perspektiv finns det mycket i evangelierna som bara kan verka absurt. Varför måste Jesus torteras ihjäl på detta omänskliga sätt om Gud är allsmäktig? (Tänker på filmen Passion of Christ. Rysningar.) Men nästan ännu konstigare är i så fall varför så oerhört många människor tror på det här. Hur kan kristendomen vara världens största religion? Vad tror du? Korståg och inkvisition osv är säkert en delförklaring, liksom att barn har lärt sig och tagit efter sina föräldrar. Men många låter sig ju faktiskt frälsas helt frivilligt också. Hur förklarar man denna attraktionskraft?

Så här med facit i handen, så här långt i alla fall, var korsfästelsen en ren smash hit för att sprida läran. Var kanske det som var meningen? Guds vägar är outgrundliga och så.

Betr. begreppet kristen tolkar jag det som en person som kan läsa trosbekännelsen (t.ex. den niceanska), och mena vad han säger.

Kommentar från Patrik Lindenfors
Tid: 27 August 2009, 17:56

Hej Lennart!
Välkommen till min personliga blogg. Du har rätt om läktarsektionen, vi är många fascinerade åskådare. Jag älskar religioner och kan inte låta bli att se på.

Jag tror kristendomen hade en historisk fördel av att vara en av de första missionerande monoteistiska religionerna. Monoteismen förstör ju andra religioner eftersom den inte tillåter människor att ha andra gudar. Själva läran tror jag är helt sekundär, inklusive korsfästelsen. Men korset är ju förstås en stark symbol, så det kanske hjälpte till en del på det psykologiska planet.

Kommentar från Lennart W
Tid: 30 August 2009, 2:48

Tack Patrik!
Visst är det en möjlighet. Intolerans mot andra gudar skulle vara styrkan. Men i så fall tycker jag det är lite konstigt att utveckligen snarare mot ökad tolerans på andra områden. Enväldiga kungar hör historien till, medan en enväldig Gud skulle vara ett framgångskoncept. Tycker iaf det finns rimliga tvivel om att det skulle vara huvudförklaringen.

Slår mig f.ö. hur Lurthersk din ateism är, med sina krav renlärighet till Skriften. Sola Scriptura! Är ju rent evangelikanskt. Notera att för karolikerna är den s.k. Traditionen lika viktig som skriften.

Kommentar från Patrik Lindenfors
Tid: 30 August 2009, 10:32

Framgångarna för kristendomen är mest historiska, så jag tycker förklaringen fortfarande håller. Nu håller dock läran på att förändras, och jag tro det är början till slutet. Inte för religioner som sådana, utan för kristendomen specifikt.

Vad gäller min eventuella Lutherskhet så håller jag inte med dig. Det är just traditionen Gardell står upp mot. Jesus har många skepnader i Bibeln och enigheten var inte särskilt stor om vem han egentligen var i början (som också påpekats här ovanför). Men nu finns en dogm att bryta med. Det gör Gardell.

Skriv en kommentar