Main menu:

Mina böcker

Sök på sidan

Recent Posts

Recent Comments

Länkar

August 2009
M T W T F S S
 12
3456789
10111213141516
17181920212223
24252627282930
31  

Kategorier

Känsla och oförnuft är inte samma sak

Under rubriken “Se upp för herr Spock” kritiserar Niklas Ekdal Humanisternas religionskritik. Hans huvudargument är två:
1. Rationalister är känslokalla (“herr Spock” från rubriken är ett exempel).

Vad blir kvar av människan om vi börjar tänka fullkomligt logiskt? Detta framstår som upplysningens knepigaste stötesten, eftersom svaret förmodligen är: en freak, ett monster.

2. Problemet är inte religion i sig, utan fanatism.

Det är alltså inte Gud som är fienden, utan fanatismen och intoleransen. Dessa fenomen dyker ständigt upp i olika skepnader, såväl sekulära som religiösa.

Punkt ett är ett vanligt missförstånd. Argumenterar man för förnuft framför oförnuft så tolkar en del det som att man argumenterar för förnuft framför känslor. Men oförnuft och känslor är inte samma sak. Det är en heltigenom felaktig jämförelse. Att många ändå har köpt jämförelsen visar på hur bra de religiösas propagandaapparat fungerar. Även en uttalad ateist som Niklas Ekdal köper argumentet, trots att han förmodligen inte betraktar sig själv som särskilt känslokall för det.

Personligen håller jag med Ekdal i det att det förstås är fanatismen som är huvudfienden, i alla dess skepnader. Men jag ser ändå en funktion att ständigt argumentera för upplysning. Det är en folkbildningsgärning att kritisera religion.

Luddigt tänkande orsakar problem i alla miljöer. Varför ska just religion få utgöra ett tankereservat där andra regler gäller än inom till exempel politik. Någon som påstår uppenbara dumheter på politikens område blir uthängd av Ekdal på ledarsidan på nolltid. Varför visar han inte samma tolerans mot dumheter i politiken som mot dumheter i livsåskådningsfrågor?

Bookmark and Share

Skriv en kommentar