Main menu:

Mina böcker

Sök på sidan

Recent Posts

Recent Comments

Länkar

February 2010
M T W T F S S
1234567
891011121314
15161718192021
22232425262728

Kategorier

Gud finns nog inte i atomerna heller

Under titeln “Kan man hitta Gud i atomerna?” skriver fysikprofessor emeritus Bengt E. Y. Svensson om förhållandet mellan teologi och naturvetenskap. Först avfärdar han dock något som liknar Humanisternas och Richard Dawkins tankar om samma ämne.

Har förbundet Humanisterna rätt när de hävdar att Gud inte finns?

Nej, hade Humanisterna hävdat det så hade de förstås haft fel. Istället heter kampanjen Gud finns nog inte – en central skillnad som inte Svensson låtsas om. Han gör en liknande felrepresentation av Dawkins.

I den här aktuella boken har han en relativt enkel uppgift med att vederlägga bland annat Dawkins rätt svepande domslut över religionen. Han närmast fnyser åt Dawkins grunda teologiska kunskaper.

Som om Dawkins bok handlade om teologi? Den handlar ju om religionsfilosofi! Inom vissa intellektuella kretsar verkar det vara ett tecken på tankemässig förfining att ignorera den här distinktionen, men det börjar bli anligen tröttsamt. För att inte tala om pinsamt.

Så betyder det att Svensson inte kan läsa? Nej, vad det verkar behandlar han resten av det han läst med större noggranhet. Artikeln är trots allt faktiskt läsvärd och informativ.

Ett särskilt ambitiöst projekt har varit The Divine Action Project, DAP, som under ett tiotal år drivits av Vatikan- observatoriet i samarbete med Centrum för teologi och naturvetenskap i Berkeley, Kalifornien (ingen formell anknytning till Californiauniversitetet). Genom en serie konferenser med deltagande av en rad framstående teologer inom området, plus en och annan mera neutral naturvetare, har man sökt belysa olika aspekter på hur Guds eventuella handling skulle kunna manifesteras på ett sätt som är förenligt med dagens naturvetenskapliga kunskap.

Intressant nog kommer Svensson fram till slutsatser som är exakt samma som Humanisternas slutsatser om förhållandet mellan teologi och naturvetenskap.

Ibland ger faktiskt DAP-artiklarna en känsla av déjà vu: försöken att använda de senaste rönen inom fysiken, eller natur-vetenskapen över huvud, för att legitimera religiösa–eller för den delen andra andliga trosföreställningar–har prövats flera gånger tidigare genom historien och alltid måst överges.
[…]
Hur man än vänt på alla möjligheter så har man inte blivit ense om något enda skeende där Guds handling ovedersägligen ger sig tillkänna. Man tycker då att slutsatsen bör vara: ”Nå, då verkar väl inte Gud på det sätt som vi trodde.” Men nej, utgångsförutsättningen, att Gud fortlöpande handlar i världen, går inte att rucka på. Det är en metodisk inställning som en naturvetare har mycket svårt att förstå. Om man prövar en förutsättning och trots upprepade försök inte lyckas visa att den leder till de resultat man väntat sig, finns bara alternativet att istället anta att utgångsförutsättningen måste ändras.
[…]
Som utomstående är jag fortfarande förvirrad, möjligen på ett högre plan. Förvirrad, på gränsen till frustrerad, därför att jag inte kan förstå vad teologi i grunden sysslar med. Teologi som studier av religionens yttringar är självfallet OK. Men konfessionell teologi som försvar för en (kristen) tro: Nej! Jag har som utomstående agnostiker helt enkelt ingen referensram där jag kan placera Gud. Kan man till exempel ens vara säker på att det är samma Gud som olika personer inom en och samma trosriktning åsyftar?

Så var går Humanisterna och Svensson skilda vägar? I vilken åsikt bränner det till? Vi får vänta till allra sista stycket för att få en aning – och inte ens då skrivs det ut:

Ingenting av detta talar naturligtvis mot att det skulle finnas en Gud, och andra aspekter får betydelse när intellektet skjuts i bakgrunden och religion istället blir en personlig upplevelse, en högst mänsklig aktivitet med förankring i den mänskliga erfarenheten och för vilken mänskliga känslor, attityder, värden och ideal sätts före apologetik, dogmatik och retorik. Även om jag inte är delaktig i en sådan tro respekterar jag den i hög grad.

Personlig respekt för personlig tro alltså. Sådan respekt har Humanisterna också för personlig tro. Men när tro går ut över grundläggande mänskliga rättigheter säger de stopp.

Att tala om religion som “personlig” är att ignorera en central aspekt av det som utgör religion – att helt och hållet bortse från problemet. Hade religion varit personlig hade inte kristendomen existerat. Vem skulle då ha lärt ut alla trossatser? I vilka lokaler hade Guds ord predikats? Vem hade då öst en förmögenhet på att försöka hitta ett tecken – ett enda naturvetenskapligt godtagbart tecken! – på att försöka belägga den kristne gudens existens? Vem hade då fördömt sina medmänniskor på grund av vem de älskade?

Professor Svensson har nog haft tur och sluppit drabbas av de opersonliga aspekterna av religion.

Bookmark and Share

Skriv en kommentar