Main menu:

Mina böcker

Sök på sidan

Recent Posts

Recent Comments

Länkar

July 2010
M T W T F S S
 1234
567891011
12131415161718
19202122232425
262728293031  

Kategorier

Bibeltolkning av vetenskap

Jag har länge forskat på evolutionen av könsskillnader. Mitt specialintresse har varit skillnader i socialitet, hos primater – den ordning däggdjur vi själva tillhör. Vad driver dessa skillnader i gruppliv mellan hanar och honor, och vad har de skillnaderna för konsekvenser? Nyckelinslaget i den här forskningen har varit att jämföra olika arter vars könsskillnader skiljer sig. Hos en del arter, babianer till exempel, är könsskillnaderna enorma. Hos andra, gibboner till exempel, är de i det närmaste obefintliga.

Könsskillnader skiljer sig mellan olika arter. Kom ihåg det.

Det finns förstås många som undrar över hur sådan här forskning spiller över på människan. Vad kan man dra för slutsatser om vad som är naturligt för oss? Svaret är… det beror på. Vill du dra slutsatser om könsskillnader utifrån generella evolutionära mönster och sedan försöka placera in människan någonstans längs skalan “inga könsskillnader” till “helt bizarra könsskillnader” så varsågod. Det går att göra med lite fingertoppskänsla och en stor dos evolutionär bakgrundsinformation.

Men vill du dra slutsatser av typen “babianer är polygyna – alltså är det naturligt för män att ha många partners” eller “hos arter med sociala honor är neocortex större än hos andra arter – alltså är det naturligt för kvinnor att vara mer sociala än män” så går du snett. I det första fallet: människor är inte babianer. Alla arter har sina egna anpassningar så det går inte att dra slutsatser om människor utifrån att studera enstaka andra arter (jo, många gör det ändå – men det är fel).

I det andra fallet: det återstår att visa att en skillnad mellan arter (riktigt resultat: socialitet hos honor har drivit evolutionen av neocortex) återspeglas i en skillnad mellan könen (ogiltig slutledning: socialitet hos honor har drivit evolutionen av en könsskillnad i neocortex). Det är mycket möjligt att så är fallet hos primater (vi jobbar på det…) men för närvarande har vi ingen aning. Men viktigast av allt: det finns än så länge ingen anledning att tro att den här könsskillnaden existerar hos människan. Ingen sådan skillnad har påvisats i människohjärnor. Den kan eventuellt finnas hos vissa andra primater, men alla arter har sina egna anpassningar.

Könsskillnader skiljer sig mellan olika arter. Kom ihåg det.

Med det sagt så har jag just upptäckt att min forskning blivit misstolkad i en familjerådgivningsspalt. Det rör the Guardian där “Sarah” har skrivit in för att fråga om råd med ett problem hon har: hon pratar för mycket:

I talk more than him and can’t seem to stop myself, especially when I’m excited or happy, when he’s just trying to quietly enjoy the moment.

Hur applicerar min forskning nu på det här problemet? Ja inte vet jag, men i min forskning har jag funnit att evolutionen av primaters socialitet drivs av honorna, och att honors socialitet i sin tur drivit evolutionen av den stora neocortex som är något av primaters signum.

Var hamnar människan i det här? Det verkar inte bättre än att de här båda förklaringarna inte räcker till för att förklara människans socialitet och stora hjärna – vi lever i så osannolikt stora grupper och har så bizarrt stor hjärna att förklaringen måste sökas någon annanstans, till exempel i evolutionen av språklig och kulturell förmåga. Vi människor är ett undantag. Alla arter är undantag på något sätt – alla arter har sina egna specialanpassningar – det här är människans specialanpassning.

Men det hindrar inte the Guardians familjerådgivare det minsta. Eftersom språkcentra sitter i neocortex drar hon följande slutsats:

All of this research indicates that you, Sarah, and your ancestors have evolved to be chatty, babbling females. When primates become excited their vocalisations increase and you are no different. When you are in the company of like-minded female friends that isn’t a problem. You can talk as much as you want, jump backwards and forwards between themes and sub-themes, and concurrently narrate multiple storylines. Your friends will happily reciprocate and no one will lose the plot. But your hard-wired chattiness annoys the men in your life – men not hard-wired for empathic chattiness.

Det här är fel på så många plan att jag får ont i huvudet av att tänka på det. Primaters läten är inte jämförbara med språk, utan snarare med mänskliga läten (t.ex. skratt). Evolutionen av en stor neocortex hos primater har inget med evolutionen av språkcentra hos människan att göra – det är två separata evolutionära processer. Vad något av det här har med könsskillnader i empatiskt småprat att göra kan jag inte ens drömma ihop.

Guardians familjerådgivare, Carol Jahme, har en magistersexamen i något som kallas evolutionärpsykologi. Det är oerhört viktigt att förstå den evolutionära bakgrunden till våra beteenden, men för närvarande verkar evolutionärpsykologi mest ha blivit synonymt med “uttryckande av egna åsikter genom att söka stöd i naturen eller ett selektivt val av forskningsresultat”. En sorts bibeltolkning gjord på vetenskapliga resultat, helt enkelt. Med en sådan metod går det att, liksom inom bibeltolkningen, komma fram till precis vad som helst.

Bookmark and Share

Kommentarer

Pingback från Lindenfors blogg » Söndagsföreläsning: Cebus economicus
Tid: 8 August 2010, 8:02

[…] jag vet att jag tjatat om att man inte ska jämföra människor med enstaka andra arter. Men i det här föredraget är hela poängen att “Wow, de är precis som vi!” och inte […]

Skriv en kommentar