Main menu:

Mina böcker

Sök på sidan

Recent Posts

Recent Comments

Länkar

September 2010
M T W T F S S
 12345
6789101112
13141516171819
20212223242526
27282930  

Kategorier

Teologin i Sverige allt mer ifrågasatt

Hur står det egentligen till med teologin vid de svenska universiteten? Som jag tidigare berättat visade en rapport från högskoleverket 2009 att den kristna teologin blivit alltmer konfessionell. Till exempel infördes 2005 prästutbildning vid Uppsala universitet där studenterna får högskolepoäng för att lära sig döpa och viga! Fakultetens dekan Mikael Stenmark besvarade kritiken med att säga “det är helt irrelevant” och menade att prästubildning går att förena med högskoleförordningen och god vetenskap.

Verkligen? Högskoleverket var i alla fall av en annan åsikt och skrev så här i sin utvärdering.

Kurserna är klart konfessionella i den bemärkelse att de förutsätter en tro. De är också konfessionella i den bemärkelse att flera av de praktiska övningarna ingår i Svenska kyrkans ritual.
[…]
Mot bakgrund av Svenska kyrkans skiljande från staten år 2000 och mot bakgrund av kursernas klart konfessionella karaktär anser Högskoleverket att det är olämpligt att statliga utbildningsanordnare inom det ordinarie kursutbudet ger en utbildning för ett specifikt trossamfunds ledare.

Vore det inte bättre om kyrkan tog hand om sin egen läroproduktion genom att skapa eget teologiskt seminarium/högskola? Katolikerna har just gjort något liknande och startat Newmaninstitutet, välsignat av Påven och allt. Är det något ställe är det är lämpligt att skilja det religiösa från det verkliga så är det väl i universitetsvärlden? Där ett universitet står för ett förutsättningslöst sökande efter sanning och kunskap, var den än må finnas, har teologin redan utgångspunkten klar för sig. Så här formulerar sig till exempel Philip Geister, jesuit och rektor för Newmaninstitutet.

Gud är absolut kunskap, Gud är alltings ursprung. Vårt upplysande är en väg till Guds ljus.

Så vet ni det. Newmaninstitutet är en fristående högskola, så de får grunda sin kunskap hos snömannen om de vill. Men hur reagerar de svenska teologerna på kritiken som riktas mot dem? Genom att skjuta budbäraren förstås. En av högskoleverkets granskare, Madeleine Sultan Sjöqvist, arbetade på teologiska institutionen i Uppsala. Hon fick helt enkelt sparken, på enligt högskoleverket och ett flertal professorer, oskäliga grunder. Detta är helt motsatt det normala sättet ett universitet förväntas fungera på, där forskare hela tiden kritiskt ska granska varandra. Hur kan en sådan hantering tillåtas på ett svenskt universitet?

Uppsala Nya Tidning har nyligen haft en serie artiklar som behandlar just hanteringen av oliktänkande på teologen i Uppsala. De skriver bland annat så här:

Ledningen för teologiska fakulteten har i 15 års tid negligerat missförhållanden på arbetsplatsen. Detta trots återkommande signaler från läkare, studenter, anställda, och flera arbetsmiljöundersökningar. Det har handlat om grova kränkningar av enskilda och grupper, och om organisatoriska och administrativa brister som gått ut över studenters och anställdas arbetssituation. Därtill har fakulteten dragits med alarmerande sjukskrivningstal i flera år, särskilt för kvinnor.

Peter Schalk, professor i religionshistoria vid fakulteten, är en av de som uttalar sig kritiskt. “Stämningen på teologen liknar mest en sekt. Det är hemskt att vistas här, men jag måste för pensionens skull. Många som är utsatta vågar inte slå tillbaka, men det kan jag göra eftersom jag sitter säkert genom min professur som är grundad på regeringsbeslut. Jag ser inga utsikter att det ska bli bättre, säger han.

En religiös institution där stämningen är som en sekt? Det är kanske inte så förvånande, ändå. Men hur svarar ledningen på den massiva kritiken från högskoleverk, utvärderare, anställda och professorer? Med en axelryckning. Så här säger institutionens chef, Eva Hellman. “Jag tycker inte att rapportens bild stämmer och jag tycker inte att den är bra gjord. Den är selektiv och innehåller felaktigheter.”

Men vems fel är då alla problem? De utsattas så klart!

– Det är ju samma personer det handlar om, ett par stycken, och man måste värdera dem som lämnat informationen.
Det är alltså något fel på de personerna?

– Nej, men alla kan inte vara nöjda.

Det som upprör är att denna typ av pseudovetenskaplig sektliknande institution får husera fritt på ett offentligt finansierat universitet. Alkemi avskaffades som universitetsämne när det inte visade sig fungera. Astrologi försvann när bristen på verklighetsförankring blev för uppenbar. Är det inte dags att skicka teologin – “läran om Gud” – samma väg? Allt av värde (som till exempel humanistiskt och samhällsvetenskapliga studier av religion såsom religionssociologi, religionshistoria och religionskunskap, för att nämna några) hör bättre hemma på andra institutioner. Själva dogmatiken, bibeltolkningen och prästutbildningen bör självklart skötas av kyrkorna.

Befria teologin från statlig inblandning nu! Skilj staten från kyrkan. Förlös den akademiska religionsfriheten!

Bookmark and Share

Kommentarer

Kommentar från Christopher Aqurette
Tid: 13 September 2010, 9:16

Om man förlöser den akademiska religionsfriheten så måste man acceptera att somliga kommer fram till slutsatser som liknar Philip Geisters.

Hursomhelst är det inte så enkelt som du beskriver. Jag ser två problem som är minst lika stora. Ett är att religionsstudier i Sverige nästan alltid betyder kristendomsstudier. Alla studier som rör exempelvis islam och judendom förpassas till islamologin och judaistiken. Religion antas annars alltid vara kristendom.

Ett annat problem vid universiteten är att de humanistiska institutionerna är ateistiska. Jag menar då inte sekulära, utan just ateistiska. Den religionsintresserade hänvisas alltid till de teologiska institutionerna, vilket bidrar till isoleringen. Detta skadar naturligtvis båda lägren. Att studera samhälle och filosofi utan kunskap om religion ger inget bra resultat. Det gör inte heller religionsstudier utan kunskap om filosofi och samhällsvetenskap.

Kommentar från Kristian Grönqvist
Tid: 13 September 2010, 18:06

Hej Christopher

Du är ofta inne på att det skulle vara någon skillnad på Judendom, Katolicism eller Kristendom. I det här sammanhanget är det egentligen inte alls det.
Sagor som sagor.
Att tro på dem är inte vetenskap.
Att studera dem utan egen tro är vetenskap.

Kommentar från Christopher Aqurette
Tid: 20 September 2010, 1:59

Det roliga är att när sekulära filosofer som R M Hare tvingas ta till “ärkeänglar” för att försvara sina etiska teorier så kallas det vetenskap av samma humanister som förkastar alla teorier om gud. Om jag kallar gud för X så är jag välkommen, om jag påpekar att X fyller samma funktion som Gud gör Bibeln så är jag plötsligt irrationell.

Kommentar från Patrik Lindenfors
Tid: 20 September 2010, 10:54

Vem har kallat ärkeänglar för vetenskap? Låter fel på något sätt.

Kommentar från Christopher Aqurette
Tid: 20 September 2010, 18:23

R M Hare är en av de mest uppburna utilitaristerna. Ingick i kretsen kring Peter Singer och är respekterad av många sekulära filosofer som menar att den analytiska filosofin är vetenskap. Hare ingår grundkursen i praktisk filosofi vid alla svenska universitet.

Det finns i praktiken ingen skillnad mellan religionen och filosofin. Alla människor som håller något för sant tror på sina sagor. Ateismen är inte annorlunda andra religiösa teorier med anspråk på objektiv sanning.

Kommentar från Patrik Lindenfors
Tid: 20 September 2010, 19:40

אבנר,
Du använder ett auktoritetsargument, ett av de klassiska argumentationsfelen. Det kanske inte räcker med den grundkurs i filosofi du refererar till? Religion och filosofi är verkligen inte samma sak. Om du tror det skulle jag verkligen rekommendera några fortsättningskurser.

Men se upp. Filosofi går ut på att granska sina egna antaganden och slutledningar. Det finns inga som helst garantier att en sådan granskning låter dig behålla din tro.

Kommentar från Christopher Aqurette
Tid: 20 September 2010, 23:24

Det vore ett auktoritetsargument om jag hävdat att Hare har rätt. Det gör jag inte. Det enda jag försökte visa var att det inte går att dra någon skarp gräns mellan ateistisk och religiös filosofi. Hare är bara ett av många exempel på sekulära filosofer som tvingas använda religiöst språk för att försvara sina teorier.

Det har förekommit några klassisk argumentationsfel i vår ordväxling. Din senaste kommentar handlar exempelvis enbart om att beskriva mig som obildad person som motiveras av irrationell tro på sagor. Dessa halmgubbar och personangrepp har naturligtvis ingenting med sakfrågan att göra. Syftet är att triumfera i diskussion. Men den bild du målar upp har ingenting med mig att göra. Det är din saga. Tro på den om du vill.

Kommentar från Patrik Lindenfors
Tid: 20 September 2010, 23:37

Låt oss då ponera att du rekommenderar Hare för att han har fel. Nej, det blir för dumt. Låt oss ponera att du rekommenderar honom för att han är en sekulär filosof som använder övernaturliga inslag i sina resonemang. Nej, det blir också för dumt.

Kvar blir möjligheten att han – vilket är det du skriver – använder ett religiöst *språk*. Men då säger du egentligen ingenting, för det gör många människor utan att det likställer ateism och religion, eller filosofi och religion. Det gäller både inom och utom filosofin.

Min dissning av din pålästhet kom sig av din referens tilll “grundkursen i praktisk filosofi vid alla svenska universitet”, “respekterad av många sekulära filosofer”, “en av de mest uppburna utilitaristerna” och så vidare. . Jag besvarade den passningen. Om att du låter bli auktoritetsargument så låter jag bli att framställa dig som obildad.

Här är var jag tycker ditt resonemang går fel. Du menar att det “inte går att dra någon skarp gräns mellan ateistisk och religiös filosofi”. Det är förstås sant, filosofi är filosofi. Men sen hävdar du att “det finns i praktiken ingen skillnad mellan religionen och filosofin” vilket är en helt annan sak och totalt felaktigt. Det verkar inte bättre än att du försöker blanda bort korten.

Kommentar från Christopher Aqurette
Tid: 21 September 2010, 0:38

Vi är oense i detta. När jag läser den judiska bibeln så ser jag människors försök att forma ett samhälle, skapa ett folks identitet och etablera en gemensam etik. Detta är inte annorlunda vad jag ser när jag läser stora verk inom den sekulära moral- och samhällsfilosofin.

Med det kristna nya testamentet kommer anspråken på en allomfattande etik. Det handlar inte längre om ett folk och dess lagar utan om hur alla människor ska dela tro. Idéer om universella mänskliga rättigheter kommer ur detta. Borta är den relativism som var kännetecknande för Romarriket.

Som sagt, jag menar att religion och filosofi är samma sak. Båda handlar om kultur och systematiserade trossystem. Att avfärda religionen som irrationell är att göra det enkelt för sig. Det man kan säga är att tron på övernaturlighet är irrationell, liksom exempelvis tron på bönens helande kraft och liknande. Detta är påståenden som går att undersöka. Men även filosofin har sina irrationella inslag och sina ogrundade påståenden.

För att avsluta så tycker jag att det vore en poäng om religionsstudier bedrevs tillsammans med närliggande sekulära studier. Uppdelningen på universiteten borde ses över och institutionerna bli färre. Teologin – som ju i Sverige handlar om kristendom och prästutbildning – borde olika samfund få sköta själva.

I sak tror jag att vi är ganska överens om vad som bör göras på universiteten. Men vi har olika syn på vad religion är.

Kommentar från Patrik Lindenfors
Tid: 21 September 2010, 10:32

Jag går med på din sista mening. I min världsbild är religion och filosofi lika skilda som luft och vatten. Beståndsdelarna är till viss del samma i båda, men de är ändå fundamentalt skilda åt. I detta har jag också stöd av andra, exempelvis uppslagsverk, universitet och forskare, medan din “egna” definition är – ja, din egen.

Kommentar från Christopher Aqurette
Tid: 21 September 2010, 13:49

Det är min definition och jag delar den med stora delar av den progressiva judendom som jag bekänner mig till. Min tro är inte en tro på en övernaturlig Gud utan en tro på det judiska folket, judisk kultur och judisk etik.

Uppslagsverken har svårt att fånga vad religion är och reducerar den ofta till dyrkan av gudar och tron på övernaturliga fenomen.

Kommentar från Patrik Lindenfors
Tid: 21 September 2010, 14:08

Så du tror inte på Gud?

Uppslagsverken svävar på målet eftersom religion är så variablet. Här är NEs definition:
religion (lat. reli´gio, här ‘vördnad för det heliga’, ‘gudsdyrkan’, ett ord av omdiskuterat ursprung), en kulturyttring som inte låter sig infångas under någon generellt accepterad, heltäckande definition. Otaliga försök har gjorts att i en allmängiltig formel fånga de olika religionernas väsen. Alltsedan upplysningstidens föreställningar om en “naturlig religion” förekommer formelartade karakteristiker, t.ex. “allvarlig och till gemenskap syftande inriktning hos individer eller kollektiv gentemot de makter som enligt deras uppfattning har den yttersta kontrollen över deras intressen och öden” (J.B. Pratt, “The Religious Consciousness”, 1920). Enligt Schleiermacher, som var präglad av romantiken, är religion “en känsla av absolut beroende”. Inspirerade av 100-årsminnet av dennes grundläggande arbete “Reden” (1799) och av nykantianismen uppfattade både Nathan Söderblom och Rudolf Otto, oberoende av varandra, heligheten som religionens särmärke. Söderblom utgick bl.a. från en definition av ordet religio från det hedniska Rom: “den obestämda rysning och bävan, som människan känner inför det hemlighetsfulla”, och han menar att “religiös eller from är den, för vilken något är heligt”. Otto talar om det numinösa (av lat. numen ‘gudamakt’), som både injagar bävan och fascinerar. Mircea Eliade bygger på Otto; han tillerkänner det heliga, som är motsatsen till det profana, en överhistorisk realitet, men dess manifestationer i historien studerar han empiriskt. Därmed tar han liksom flertalet kulturantropologer sin utgångspunkt i den religiösa människans verklighetsuppfattning och avvisar, trots inflytandet från C.G. Jung, både en psykologisk och en sociologisk reduktionism.

Det är svårt att förena religiös insikt med vetenskaplig empiri och att söka urskilja gemensamma grunddrag i religionerna samtidigt som man hävdar det unika i var och en av dem. Under hänsynstagande till olika teorier om religionens ursprung och utveckling kan man på ett rent deskriptiv-statistiskt vis säga att alla religioner hos folk med primitivare livsvillkor uppvisar animistiska och magiska element, mytbildning och religiös symbolik i skulptur, byggnader och målarkonst, men endast ett fåtal uppvisar en utbildad teologi. I alla utförs riter under dans och sång, och överallt finns schamaner eller präster. Polyteism och ren monoteism förekommer endast sporadiskt, medan både tron på ett högsta väsen, en höggud eller en makt har en vidsträckt (men inte universell) spridning.

De s.k. högreligionerna vill ge svar på frågan om livets mening, vad som är gott eller ont, varför människan måste lida och vad som kommer efter döden. Men de är vida mer än livsåskådningar. De räknar alla med en översinnlig verklighet och med utommänskliga gudomliga makter. Dessa träder i förbindelse med människorna i det som med kristet språkbruk kallas gudstjänst, genom sina utkorade redskap eller i särskilda uppenbarelser. Hela tillvaron står för den religiöse under gudomligt skydd. Samtidigt ställer de översinnliga makterna krav på människorna, som har plikter mot både gudar och medmänniskor. Kulter och riter, en gudomligt given moral och en lära om gudarna, om människan och om världen kännetecknar alltså religionerna. Deras språk är ofta myten, som i detta sammanhang är liktydig med den yttersta sanningen.
Upp

De moderna icke-religiösa och antireligiösa samhällsideologierna har av historiefilosoferna kallats för de nya socialreligionerna. Psykologiskt och sociologiskt sett tillfredsställer dessa väsentliga mänskliga behov och uttrycker sig ofta religiöst färgat, även om allt översinnligt är konsekvent utmönstrat. I stället åberopar man sig på vetenskapen. Praktiskt företräder de ofta samma medmänsklighet som religionerna. Också individuell skönhets- och naturdyrkan samt sexual- och idolkult har något gemensamt med motsvarande religiösa företeelser.

Kommentar från Christopher Aqurette
Tid: 21 September 2010, 19:09

Nationalencyklopedin har sina brister precis som andra uppslagsverk. Jag gissar att artikeln är skriven av en kristen person.

Jag tror inte på en övernaturlig Gud av det enkla skälet att det är omöjligt för oss att veta något om det som eventuellt finns utanför naturen. Tron på en sådan gud är förvisso vanlig, men den definierar inte religion. Jag är varken teist eller deist, men jag tror att Gud är nödvändig för en objektiv etik som omfattar alla judar.

Kommentar från Patrik Lindenfors
Tid: 21 September 2010, 19:51

Så du har en bättre – “sannare” – definition än NE? Intressant. Problemet med att själv definiera om ord är bara att inge förstår vad man pratar om. Bättre då att försöka uttrycka sig med gängse språkbruk. Då kan språket tjäna som det kommunikationsmedel det faktiskt är.

Vad gäller din egen tro så får jag inte ihop vad du egentligen tror på. din tro har följande komponenter:
1. Ingen övernaturlig Gud.
2. Gud är nödvändig.

Vad är då Gud i din världsbild. Naturlig? I så fall skulle jag gärna träffa Honom. Eller är han bara ett användbart begrepp? Då är Han en bluff. Kan du reda ut det här?

Kommentar från Christopher Aqurette
Tid: 21 September 2010, 20:29

Det tänker jag inte göra. Du vill ställa mig inför rätta och jag har ingen lust att ägna mig åt självförsvar. Jag försökte bara förklara hur jag och flera moderna judiska filosofer ser på religion och gudsbegreppet.

Kommentar från Patrik Lindenfors
Tid: 21 September 2010, 20:40

Jag vill förstå, inte ställa inför rätta. Just nu har du inget gudsbegrepp. Det är konstigt.

Skriv en kommentar