Main menu:

Mina böcker

Sök på sidan

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Länkar

mars 2011
M T O T F L S
« feb   apr »
 123456
78910111213
14151617181920
21222324252627
28293031  

Kategorier

Intellektuell på låtsas

Det finns ett religiöst argument som jag är helt allergisk mot; att den som inte kan teologi inte bör kritisera religion. Nu senast används det av Ann Heberlein när hon resencerar två böcker av Karen Armstrong i en artikel i DN betitlad ”Därför behövs religionen”.

Svenska nyateister […] dras med samma skriande okunskap i teologi.

Det är ungefär som att hävda att man inte får kritisera homeopati utan att ha satt sig in i de exakta recepten för homeopatiska sockerpiller. Men problemet med religion ligger ju egentligen inte i läran om Gud, utan i religionen som princip. Vad har man för anledning att anta existensen av något övernaturligt överhuvudtaget? Om man nu tar sig förbi den tröskeln och lyckas uppbåda en tro på det övernaturliga, vilken teologi ska man då läsa? Kristendom? Islam? Hinduism? Shintoism? Kommer man inte förbi de här trösklarna känns det väldigt onödigt att läsa på om detaljerna i till exmepel den kristna tron. Det vi ”svenska nyateister” vill diskutera är därför inte teologi utan religionsfilosofi.

Eftersom argumentet förekommer så ofta har jag dock tagit mig tid att gå en kurs i den kristna teologins historia. Och till en början var det faktiskt rasande intressant! Hur gick det till när man hittade på kristendomen? Vad trodde egentligen de första kristna? När beslutade man sig för att det bara finns en Gud? När bestämde man att Jesus var Gud, fast människa också – samtidigt? När kom man fram till att Gud, Jesus och den Helige Ande är samma men olika, och varför?

Men sen började det spåra ur och kom att handla om mer och mer detaljerade petitesser.Ta till exempel schismen mellan de katolska och ortodoxa kyrkorna. Vad kom den sig av? Här är en del av förklaringen, som den är formulerad hos Wikipedia:

Filioque (latin ’och (av) Sonen’) är ett i den västliga kyrkan uppkommet tillägg i Nicaenska trosbekännelsens tredje artikel, som behandlar den Helige Ande.

Orden ”och Sonen” lades till efter orden att den Helige Ande utgår ”av Fadern”. Tillägget anses att ha spelat en avgörande roll vid schismen mellan väst- och östkyrkan 1054. Motsättningarna mellan kyrkorna i väst och öst hade även realpolitiska grunder som gick betydligt längre tillbaka än 1054.

Filioque anknyter till Augustinus treenighetslära, enligt vilken Anden är det kärlekens band som förenar Fadern och Sonen. Östkyrkorna förkastar alltjämt denna formulering, och den anses vara en stötesten för ekumeniken.

Det här är som att lyssna på skräddarna i sagan om Kejsarens nya kläder diskutera val av tyger. På vilket sätt skulle den här kunskapen främja min förståelse för religion? Problemen med religion finns ju på en mycket mer grundläggande nivå. Den känsla jag fick med mig efter avslutad kurs var bara en fascination att man kan bygga ett så intrikat tankebygge på en helt påhittad grund. Hur mycket tankemöda har inte ägnats åt detta ämne? Och så splittrar man sin organisation oförsonligt över ”och Sonen”? Obegripligt. Men det är konsekvent, för enligt Heberleins språkbruk är ”begriplig” och ”intellektuell” varandras antiteser:

Gud är varken god, mäktig eller intelligent i någon begriplig mening. Vi kan inte ens, skriver Armstrong, hävda att Gud ”exi­sterar” eftersom vår uppfattning av existensen är alltför begränsad. Den teologiska klåfingrighet som försett Gud med mänskliga egenskaper, som ägnat sig åt att definiera – alltså begränsa – Gud har banat väg för den barnens­bibelkristendom som i slutändan ger oss feel good-reklam och inte så mycket mer. Gud reduceras till en projektionsyta för våra föreställningar om oss själva, religiositet till något mysigt, kyrkan till klubblokal. I ivern att göra religion tillgänglig och begriplig för alla har vårt religiösa språk tömts på innehåll, mystiken rationaliserats bort och det intellektuella, prövande samtalet bannlysts.
[…]
Armstrong förordar medkänsla, principen som tillhör kärnan i alla religiösa, etiska och andliga traditioner, och utarbetar ett tolvstegsprogram till medkänsla. Ungefär där förlorar hon mig. Där ”För Guds skull” är intellektuellt utmanande, djuplodande och djärv är ”12 steg till ett liv i medkänsla” mest jolmig, uddlös och fluffig. Antagligen för att Armstrong där ägnar sig åt det hon anklagar de moderna religiösa uttolkarna för – nämligen att förklara så att alla kan begripa. Något går onekligen förlorat då.

Vad som går förlorat när man förklarar religion så att alla kan begripa? Trovärdighet.

Bookmark and Share

Kommentarer

Kommentar från Andreas Anundi
Tid: 17 mars 2011, 11:09

Jag kom att tänka på ett fint citat av Daniel Dennet: http://www.goodreads.com/quotes/show/174117

”One reader of an early draft of this chapter complained at this point, saying that by treating the hypothesis of God as just one more scientific hypothesis, to be evaluated by the standards of science in particular and rational thought in general, Dawkins and I are ignoring the very widespread claim by believers in God that their faith is quite beyond reason, not a matter to which such mundane methods of testing applies. It is not just unsympathetic, he claimed, but strictly unwarranted for me simply to assume that the scientific method continues to apply with full force in this domain of truth.

Very well, let’s consider the objection. I doubt that the defender of religion will find it attractive, once we explore it carefully.

The philosopher Ronaldo de Souza once memorably described philosophical theology as ”intellectual tennis without a net,” and I readily allow that I have indeed been assuming without comment or question up to now that the net of rational judgement was up. But we can lower it if you really want to.

It’s your serve.

Whatever you serve, suppose I return service rudely as follows: ”What you say implies that God is a ham sandwich wrapped in tin foil. That’s not much of a God to worship!”. If you then volley back, demanding to know how I can logically justify my claim that your serve has such a preposterous implication, I will reply: ”oh, do you want the net up for my returns, but not for your serves?

Either way the net stays up, or it stays down. If the net is down there are no rules and anybody can say anything, a mug’s game if there ever was one. I have been giving you the benefit of the assumption that you would not waste your own time or mine by playing with the net down.”

Kommentar från Patrik Lindenfors
Tid: 17 mars 2011, 11:11

Briljant citat! Tack Andreas.

Kommentar från Kimmo Eriksson
Tid: 17 mars 2011, 11:39

Som jag förstår Ann Heberlein efterlyser hon ”det intellektuella, prövande samtalet” om ”Gud”. Samtidigt verkar hon mena att man i detta samtal inte får framföra några idéer om hur ”Gud” är beskaffad (för det är att ”begränsa” och ”reducera” och det får man inte göra). Vad ska samtalet handla om då? Och varför ska man alls bry sig om något som begränsas och reduceras så fort man talar om det?

Jag skulle verkligen vilja begripa vad hon menar, för samma skribent kan ju skriva klartänkta saker i andra ämnen.

Pingback från En gud utan förklaring är ingen gud | Asebeia
Tid: 17 mars 2011, 13:43

[…] Lindenfors ger mig inspiration till ett klassiskt ateistiskt ämne – nämligen rätten att kritisera religioner och gudar och hur det ”ska” gå till. Något som delvis bygger på att man kommer överens om vad det är man diskuterar. Om Kalle diskterar äpplen och Nisse apelsiner och båda tror de diskuterar päron så får vi problem. […]

Kommentar från Camilla Grepe
Tid: 17 mars 2011, 19:23

Men du får väl ändå medge att Heberlein på sitt speciella sätt är ganska underhållande?

Kommentar från Patrik Lindenfors
Tid: 17 mars 2011, 19:50

Jo, hon är rätt underhållande på någon sorts skumt sätt. Men jag håller med Kimmo, det är märkligt att hon är så rörig i tanken när hon är så klartänkt i andra fall.

Kommentar från Irene
Tid: 22 mars 2011, 10:12

Jag är sedan flera år dödstrött på Ann Heberlein, ända sedan Filosofiska Rummet i P1. Hon får ta alldeles för mycket plats, i DN t ex. Ann Heberlein ångar fram i sin egen gräddfil där hon får stå rätt oemotsagd, enligt min uppfattning delvis därför att ”man slår inte på en som är sjuk”. Hon manövrerar skickligt fram en stor personlig sjukdomsvinst, som också är präglad av de ”mysterier” som hon anser vara av vikt här i livet.

Kommentar från Josefina Bergfast
Tid: 9 april 2011, 9:36

Det är ett intressant fenomen i sig, detta med människans behov av identifieringar och namngivningar av olika ”åsiktsföreträdare”. När någon ”ges ett epitetnamn”, så blir den ”identifierad”, ”Inringad” och ”hanterbar”.

När Mose frågar ”Den brinnande busken”, som har ”talat till honom”, om -” Vem skall jag säga har sänt mig?”, så svarar ”Gud”: – ”Säg att ”Den som skall bevisa sig vara Den som Är, har sänt dig”.

”Den som skall bevisa sig vara Den som Är”, är ju ett märkligt ”namn”?

I GT och inom judendomen ansågs ju ”Guds Namn” vara så heligt att det inte ens fick uttalas.

Förmodligen ligger det mycket i det.

Att det faktiskt ÄR fullkomligt omöjligt att egentligen uttala ”Guds Namn”, eftersom ”Gud” verkar vara ”Någon som ständigt är i vardande”….. och alltså INTE KAN ”ringas in”, och egentligen ”sättas namn på”……?

Ett ”namngivande” innebär en begränsning? En låsning och ett ”inringande”? Därav kan man förstå ”förbudet att uttala Guds Heliga namn”, därför att ”Gud” ju inte är ”inringningsbar”, och inte kan låta Sig ”begränsas”, för då är ”Han” ju inte ”Gud”.

Människans ”Jag” är en sida hos människan, som också egentligen inte är ”inringningsbar”?

Människan säger: ”JAG HAR en kropp”. Människans ”jag” är också ”någon som är i ett ständigt vardande”, ja, i stället för att identifiera sig som ”något”, säger hon om sig själv, ”någon”, jaget är en ”person”, en ”någon”.

Jaget ”i människan”, kan separera ”sig själv”, (teoretiskt), från ”kroppen”, den som går att se, känna, mäta och väga, och kan uttala ”jag har en kropp”. Jaget är ”någon” som inte egentligen går att se, mäta, väga och ta på, men som ändå är” (”i ett ständigt varande nu”), och som ”finns”. Det är ”någon som är”, i människan, och som identifierar sig som ”jag”.

Identifiering och namngivning av både personer och företeelser, verkar vara viktiga saker för människor? Det är så vi orienterar oss? Det är så vi ”identifierar” varandra? Men frågan är om det säger så mycket egentligen om ”vem” människan egentligen är?

”Människa, känn dig själv”, heter det, eller kanske också ”Människa, känn ditt jag”?

Och också heter det, ”Med sig själv, känner man andra”, eller kanske också, ”Med sitt eget jag, kan man förstå eller lära känna andras jag”?

Religionernas ”uppgift” är väl att ”odla”, dvs. att ”kultivera” människans ”jag-utrymme” och ”förankra” jaget i en identifiering till just ”oändlighetens” dimension, och vara tvärtemot den ”materialistiska åskådningen”? Den ”materialistiska” åskådningen som inte vill kännas vid denna grundläggande existentiella verklighet kring människans ”omätbara”, och ”oinringningsbara” jag?

Skriv en kommentar