Main menu:

Mina böcker

Sök på sidan

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Länkar

mars 2011
M T O T F L S
« feb   apr »
 123456
78910111213
14151617181920
21222324252627
28293031  

Kategorier

Du duger som du är!

Jag har precis läst ett intressant reflektion på Bengt Malmgrens blogg där han jämför två texter om kärlek.

Det känns som mera än en slump att Lena Anderssons kolumn om Kärlek och parliv i DN råkar sammanfalla i tiden med att p Raniero Cantalamessas första fastepredikan för det påvliga hushållet publiceras. Hans predikan handlar också om kärlek: Kärlekens två ansikten, Eros och Agape.

Det är intressant att jämföra dessa två texter, eftersom det tydliggör skillnaden mellan två olika perspektiv på kärleken: Ett sekulärt perspektiv representerat av Anderssons text där kärleken är rent biologisk, känslor, begärande,något vi drabbas av och inte kan styra över, och ett kristet andligt perspektiv, representerat av Cantalamessas text där den erotiska kärleken, lusten innefattas i ett större sammanhang och fullkomnas av den självutgivande kärleken, agape, som ser den andre och vill den andres bästa.

Känner vi sekulära humanister ingen självutlämnande kärlek? Ser vi inte den andre och vill den andres bästa? Givetvis gör vi det, det är en nidbild Malmgren målar upp. Det finns fler ”trick” av liknande natur som används som liknande skenmanövrar. Det står förstås Malmgren fritt, vi gör gärna detsamma med katolska kyrkan för att illustrera diverse poänger. Det är inte det som är det intrssanta med Malmgrens artikel. Det rör istället begreppet han använder: Agape – vad är det?

Agape är en teologisk term för kärlek. Men inte vilken kärlek som helst. Så här skriver Wikipedia:

Agápe (αγάπη) är ett grekiskt ord som används i både modern och klassisk grekiska, och förekommer även i Nya Testamentets grundtext i Bibeln. Agape betyder kärlek och i klassisk grekiska innebär det att älska människor oförbehållsamt, eller kärlek till/från Gud. I grekiskan finns flera ord för kärlek, med olika innebörder men endast agape och filia (φιλία) (ung. broderlig, vänskaplig kärlek) återfinns i Nya Testamentet. Utöver dessa två återfinns eros (έρως) (lat. amor), som ofta rör begär eller åtrå, och storge (στοργή) som nästan uteslutande berör relationerna inom familjen. Till skillnad från ordet éros har ordet agape ingen sexuell underton. I Nya Testamentet och den kristna traditionen står agape också för Guds kärlek till människor, och hur människor ska älska Gud och varandra. Den latinska motsvarigheten är caritas; den oegennyttiga kärleken uttryckt i handling.

Oegennyttig kärlek. Att älska oförbehållsamt. Kärlek till Gud. Guds kärlek till människan. Inga småsaker, utan nu pratar vi om den perfekta kärleken. Kärlek som bara kan beskrivas – kärlek som inte kan levas.

Med ett litet enkelt begrepp har så teologerna skapat ett ouppnåeligt ideal. Ett ideal för människor att sträva emot? Kanske det. Men också ett mått på verklig kärlek som aldrig går att uppnå. Man har konstruerat ett ideal för människor att jämföra sig mot som säkerställer att alla människor alltid är i underläge. Vi är alltid odugliga. Vi är aldrig tillräckliga.

Men kyrkan har lösningen! För hur ska man kunna komma närmare det ouppnåeliga idealet? Det är här prästerskapet kommer in. De vet vad verklig kärlek vill säga. Det vet det till och med bättre för att de lever i celibat och således har avsagt sig eros (begär och åtrå) och enbart söker agape.

Din odugliga människa. Du tror att du lever i kärlek, men du har ingen aning om vad det egentligen är! Och lär du dig sanningen om verklig kärlek så lär du dig samtidigt att du aldrig kan älska så! Böj ditt huvud i skam – endast genom att ge dig hän till Gud kan du komma närmare verklig kärlek. Det här är den ultimata Hollywooddefinitionen på kärleken, bara än mer idealiserad, än mer falsk.

Känner ni igen metoden? Läran om synd fungerar likadant. Ingen kan leva ett syndfritt liv. Man till och med föds syndig tack vare Evas nyfikenhet och kunskapsstörst. Endast genom att vädja till Gud om nåd kan man finna rättfärdighet inför hans blick. För ingen kan förtjäna Hans nåd.

Vilket förminskande av människans värde! Du föds i skuld och vädjar livet igenom – helst på dina bara knän – om nåd. Det enda du kan veta är att du aldrig kan vara säker, för vem kan med säkerhet säga om du gjort tillräckligt för att blidka Den Store Despoten, Han som ska döma dig.

Finns det ett Humanistiskt kärleksbudskap är det istället detta: Du duger som du är. Vi är alla otillräckliga i jämförelse med alla tänkbara ideal, men det gör inget – vi får göra vårt bästa. Älskar du lite ljumt? Gör det bästa av den kärlek du har! Älskar du någon av samma kön? Det gör inget, din kärlek är lika verklig som alla andras! Vill du kämpa vidare i ett slentrianmässigt eller stormigt äktenskap? Hoppas det går vägen, vi förstår att det inte är lätt alla gånger! Klarar du inte mer, har kärleken tagit slut? Känner du att du måste lämna den som du tidigare älskade? Vi är ledsna, men vi förstår. Det är inte ett lätt beslut att ta och man behöver definitivt inte skuldbeläggas för den skull – det är svårt nog ändå.

Livet är på riktigt. Lev det.

Bookmark and Share

Kommentarer

Kommentar från Camilla Grepe
Tid: 28 mars 2011, 10:46

Ett av dina bättre inlägg, Patrik.

Kommentar från Thomas Svensson
Tid: 29 mars 2011, 9:08

Mycket bra skrivet, bättre än Lena Anderssons kolumn, tycker jag!

Skriv en kommentar