Main menu:

Mina böcker

Sök på sidan

Recent Posts

Recent Comments

Länkar

June 2011
M T W T F S S
« May   Jul »
 12345
6789101112
13141516171819
20212223242526
27282930  

Kategorier

Birro virrar vidare

Så kom då Marcus Birros slutreplik i abortdebatten, och jag vet inte, men jag blir uppriktigt upprörd av hans sätt att argumentera. Han håller sig så nära känslorna och så långt ifrån fakta att varje försök att gå i svaromål blir som att örfila någon som gråter. Vad gör man med en sådan här passage?

Jag minns den där decemberdagen 2005 när vi upptäckte ett plus på stickan för första gången. Jag har nämligen, liksom alla andra i Sverige, blivit lärd att gå i Irvings fantasilösa fotsteg. Jag var inte beredd på kraften i kärleken. Jag hade fått lära mig att det som växer i magen bara är en cellklump, knappt ens ett liv, och nu satt vi där i den där soffan, yra men lyckliga över att ha en son eller en dotter med ett hjärta som slog.

Jag anser mig fortfarande ha rätten att definiera när ett liv blir ett liv. Dessutom spelar det ingen roll vad någon annan säger. Ingenting kunde kväsa denna nya, oväntade faderskärlek. Om en läkare, med underbyggd fakta och ett snett leende, sagt till mig:

– Stackars lilla känslosamme poet. Det där är inget barn ni väntar. Det är ännu bara en livsoduglig liten cellklump och skulle vi sticka en spruta i denna cellklump och stilla det skulle vi kunna plocka ut det som livmoderinnehåll och kasta det i en väl förseglad plastpåse…

… skulle det inte ändra någonting. Jag skulle fortfarande älska mitt barn.

Vem skulle inte det? Jag minns också när jag för första gången fick reda på att vi väntade barn. Hur lycklig jag blev! Vi ville ju ha barn – det gör hela skillnaden mellan lycka och tragedi i ett sådant plus på en sticka. Men notera verbet: vi väntade barn. Det fanns ännu  inget barn. I livmodern låg ett embryo – med mänsklig potential, ännu ej förverkligad. Eller två embryon faktiskt, i vårt fall. Två cellklumpar, om man så vill. Vi har alla varit cellklumpar. Och? Det är inget motsatsförhållande mellan att vara överlycklig över något förväntat och att detta förväntade ännu inte finns. Inte ens om man är poet.

Det är ett så fruktansvärt oärligt sätt att debattera på, att hålla ifrån sig fakta som “kalla” och “hårda” och definiera sig själv som “känslosam” och kärleksfull. Hur går man i svaromål mot något sådant? Birro talar inte ens om vad han vill. Orkar ni mer?

Jag minns särskilt när vi drabbades av sent missfall. Jag höll henne i en handflata. Hon var väldigt liten, väldigt fridfull. Två saker slog mig då, som en blixt genom tårarna. Varför är det ingen som berättat att det känns så hårt hela vägen in i hjärtat detta när hon bara är knappt 20 veckor gammal?

Och varför envisas läkarna med att kalla henne ett sent missfall…

När hon är vår dotter.

Varför blir man besviken när inte förväntningar infrias? Det är ingen (livs)magi inblandad, självklart blir man besviken över missfall! Men att måla upp denna bild för de som ser sig nödsakade att ansöka hos myndigheterna för att göra sen abort är … nej, jag vill inte ens skriva det. Ni kan själva läsa statistiken över de anledningar som ges vid ansökningarna och försöka sätta er in i vad de faniljerna eller ensamma kvinnorna känner när de läser Birros text.

Som att örfila någon som gråter.
(För att låna ett litterärt grepp som Birro verkar gilla – halva känslosamma meningar som eget stycke. Eller blev det för mycket fakta nu igen?)

Bookmark and Share

Kommentarer

Kommentar från Ankie
Tid: 7 June 2011, 20:57

Håller SÅ med dig och jag orkade inte läsa mer än hälften av vad Birro skrev då jag känner mig påhoppad om att inte också jag kan ligga väldigt nära mina känslor och bli lika glad som honom när graviditetstestet bytte färg och allt detta. Han förstår ju inte att han låter oerhört egotrippad och inte alls nära några känslor som kan sträcka sig även till andra som gått igenom samma sak som han har gjort och sen behövt ta beslut om abort ändå. Ärligt talat så känner jag mig örfilad av honom och vi känner inte ens varandra över huvudtaget. Undrar om någon vågar sig på att berätta för honom hur det känns att läsa det han nu har skrivit? Jag tror inte det för då får den nog känna på hans känsloläge s.a.s förmodligen.:-/

Kommentar från Andreas Holmberg
Tid: 9 June 2011, 9:37

Och när övergår man från att vara “potentiell” till “verklig”? När man är så stor att man självklart överlever även om man med våld tas från sin naturliga och/eller livsbefrämjande omgivning?

Men så stor blir man ju aldrig. Även Patrik Lindenfors och jag dör om vi dränks eller dumpas från ett rymdskepp. Det nutida livsduglighetsbegreppet är nonsens. Det är ju just för att de embryon/fostren vi aborterar förmodligen är livsdugliga som vi anser oss “tvungna” att avliva dem – annars kunde man ju räkna med att de skulle spontanaborteras.

Pingback från Ett getöga mot samtiden « En ond plats
Tid: 9 June 2011, 22:24

[…] bättre än han själv? Vilket får till följd att varje argument mot Marcus Birro blir som att örfila någon som redan gråter. Det är kladdigt, obehagligt, och ingen vet riktigt vad fan det handlade om. Men alla är arga och […]

Kommentar från Irene
Tid: 13 June 2011, 12:26

Jag vill bara säga Hurra! och Tack, och Tack igen för vår fria abortlagstiftning. Måtte ingen någonsin röra den! Jag som är född på fyrtiotalet vet vad det innebar att som ung med isande fasa misstänka en oönskad graviditet. Ett barn ska vara önskat, och välkommet.

Skriv en kommentar