Main menu:

Mina böcker

Sök på sidan

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Länkar

juli 2011
M T O T F L S
« jun   aug »
 123
45678910
11121314151617
18192021222324
25262728293031

Kategorier

Självkritik

Torbjörn Tännsjö skriver på dagens DN Debatt om problemet med yttrandefrihetens gränser: ”Ett öppet samhälle kräver ansvar för det egna ordet”. Han berör i artikeln något som vi Humanister har stor anledning att fundera över. ”Rätten att provocera är självklar i ett öppet samhälle, men oskyldiga människor kan bli offer för illgärningar som andra oavsiktligt kan ha uppmuntrat.” Läs hela artikeln – den är mycket läsvärd. Här är den centrala passagen i artikeln för oss att fundera över.

Jag har tyckt att svaret är enkelt och självklart: nej. Den enskilde individen får själv avgöra vad slags risk hon vill ta, men rätten att provocera är självklar. Och provokationen är en del i ett långsiktigt upplysningsprojekt. Några få modiga må välja Brunos väg, då den provocerade slår tillbaka, andra Galileos (se fotnot). Det är ändå rätt att utmana!

Frågan har emellertid kommit i ett annat läge nu. Om jag vet att en högerextremist lurar bakom min axel, med fingret på avtryckaren, beredd att angripa både muslimer och alla som anses ”mjuka” mot islam, känns det inte lika självklart rätt att satirisera islam. Ja, till och med en saklig kritik mot religiösa föreställningar kan nu kännas problematisk.

I vårt land är kristendomskritiken oproblematisk, från denna utgångspunkt. Det kan vara farligt att utmana kristen fundamentalism, det vet vi nu, men de kristna i vårt land utgör inte som grupp något mål för terrorhot. Vi behöver inte dalta med kristendomen för de kristnas skull. Men saken ställer sig onekligen annorlunda med islam. Företeelser som islamofobi är, det vet vi nu, en realitet och det är inte helt långsökt att tänka att också saklig kritik av islam, liksom satir riktad mot den, kan underblåsa sådana stämningar.

Det är lätt att tänka fel och överdrivet principfast här. Jag tar bara ansvar för mina resonemang, min konst, kan man frestas säga. Om någon missuppfattar min kritik eller min satir som stöd för våldsam aktion mot muslimer, så är det inte min sak. Jag har bara velat blottlägga islams irrationella, smaklösa och vidskepliga karaktär, egenskaper islam delar med kristendom och judendom. Men minns att även om terroristen är fullt ut ansvarig för sina dåd, så kan jag också ha ett medansvar. Jag är rimligen ansvarig, inte bara för vad jag tänker och säger, utan också för hur det kan tänkas uppfattas och utnyttjas av andra.

Detta är ett paradoxalt och obehagligt ansvar att bära. Om jag ålägger mig självcensur, om jag blir försiktig, för att inte ge ideologisk näring åt personer som Breivik, så har det öppna samhället fått stryka på foten. Om jag framhärdar och utnyttjar det öppna samhällets alla möjligheter för att säga min mening och utveckla min konst, kan oskyldiga människor bli offer för illgärningar, som jag visserligen inte har någon direkt del i, men som jag oavsiktligt kan ha uppmuntrat.

Jag vet sannerligen inte vad jag ska tänka om detta.

Detta är verkligen ingen enkel fråga att reda ut. Det första man måste konstatera är att det inte finns ett rätt svar på frågan – det här är inte den typen av fråga. Istället är det en snårig balansgång.

När till exempel Humanisterna idkar islamkritik, gynnar vi då samtidigt islamofobin – den irrationella rädslan för islam? Jo, tyvärr är det nog till en viss del på det sättet. Det finns till exempel en del kommentatorer som dragits till Humanistbloggen av den anledningen. Därför försöker vi hela tiden balansera islamkritiken med kritik av till exempel Sverigedemokraterna och genom att belysa förtryck i andra religioners namn så det blir klart vad det är för grund vi står för: alla människors lika rätt och lika värde.

Men om vi istället helt skulle låta bli islamkritiken och inte stå upp för individuella människors rättigheter i alla situationer, skulle vi då inte bli amoraliska åskådare till förtryck och övergrepp? Jo, definitivt. Debattörer som Helle Klein eller Anders Wejrud verkar tro att det enbart handlar om att sätta ner foten gentemot islamofobin. De gör sig skyldiga till precis det sistnämnda. Humanisterna riskerar genom vår islamkritik att våra argument används av främlingsfientliga krafter i samhället – trots att vi står för motsatsen. Klein och Wejrud riskerar å sin sida att deras argument används av islamistiska kvinnoförtryckare och homofober – trots att de egentligen står för motsatsen. Är man aktiv debattör är att vara tyst åskådare också en åsiktsmarkering. Det vore klädsamt med lite självkritik från våra motdebattörer på den punkten.

Det är den lätta sidan av frågan. Att uppmärksamma förtryck kan (väl?) aldrig vara fel, oavsett förövarens etnicitet och religion. Men provokationer som Lars Vilks rondellhund och Jyllandspostens Muhammed-karikatyrer då? Här måste jag hålla med Tännsjö: ”Om jag vet att en högerextremist lurar bakom min axel, med fingret på avtryckaren, beredd att angripa både muslimer och alla som anses ”mjuka” mot islam, känns det inte lika självklart rätt att satirisera islam.”

Dags för lite besinning på den fronten? Eller vad tycker ni, kära läsekrets? Debattera på Humanistbloggen.

Bookmark and Share

Kommentarer

Kommentar från Erik Birath
Tid: 2 augusti 2011, 21:46

Jag antar att du med Wejrud menar Wejryd?

Pingback från Lindenfors blogg » Är det rimligt att kalla Anders Behring Breivik en “kristen terrorist”?
Tid: 17 augusti 2011, 8:37

[…] har som ni kanske kommer ihåg haft anledning till självrannsakan. Läs till exempel mitt eget bidrag med anledning av en debattartikel av Torbjörn […]

Skriv en kommentar