Main menu:

Mina böcker

Sök på sidan

Recent Posts

Recent Comments

Länkar

January 2012
M T W T F S S
 1
2345678
9101112131415
16171819202122
23242526272829
3031  

Kategorier

Årets första klapp på huvudet

En irriterande sak med religiösa är deras “heligare-än-dig” inställning och absoluta övertygelse om att de sitter inne med en sanning som vi ateister bara inte fattar. Västerländska samhällen fungerar nu bättre än någonsin i mänsklighetens historia: det mänskliga lidandet är mindre, välståndet högre, risken att dö av våld minimal, människors självrapporterade lycka hög och kärlek av alla sorter bejakas istället för förtrycks, då är det ändå något vi missat, något vi inte förstått, något som vi saknar i våra liv – ett hålrum som vi försöker fylla med mening. Men det går ju inte utan Gud.

Bitte Assarmo formulerar det här på ett sällsynt tydligt och ärligt sätt i en krönika i Världen Idag – Längtan efter Gud finns hos oss alla. Tydligheten får man förstås vara tacksam för, men det gör också att krönikan lämnar efter sig ett lätt illamående. Ser Assarmo verkligen världen på det här överlägsna sättet? Att vi alla som inte hittat hem till Kristus är på ständig jakt efter just hennes “sanning”?

[A]ndligheten är en trygghet i en otrygg värld. Ateisterna får gärna kalla det vidskepelse, inbillning eller vad de nu kan hitta på, för vi vet bättre och kan le åt så okunniga påståenden. För lika lite som vi kan bevisa för en ateist att Gud finns, lika lite kan ateisterna bevisa att Gud inte finns. Och det är egentligen allt vi behöver veta.

Hoppsan, där försvarade hon visst tron på Shiva och Krishna i hastigheten. Men det blir värre.

I kopimisternas strävan efter att få status som ett samfund finns också, om än omedvetet, en längtan efter något djupare och större. De må identifiera det som internets fildelningsmöjligheter men den mänskliga själen ropar efter en tydligare förening med det där stora, ogripbara som vi inte kan se utan bara känna. Redan själva ordet trossamfund har en djupare klang än ord som förbund, organisation och förening. Och plötsligt står det klart att det inte är en slump att även förbundet Humanisterna år efter år ansöker om samma sak.

Det är en hisnande tanke att det hos ateisterna i förbundet Humanisterna finns en längtan efter Gud. Själva skulle de förmodligen skratta högt och avfärda det som rena tramset. Men deras strävan efter att bli godkända som ett trossamfund kan helt enkelt inte förklaras på annat sätt.

Så att Humanisterna söker statsbidrag för att kunna utöka verksamheten är egentligen ett tecken på längtan efter Gud? Så tydligt har jag aldrig sett en kristen göra kopplingen mellan jakten på pengar och Gud, men ok. Som George Carlin formulerat det:

[God] loves you, and He needs money! He always needs money! He’s all-powerful, all-perfect, all-knowing, and all-wise, somehow just can’t handle money! Religion takes in billions of dollars, they [får statsbirdag}, and they always need a little more.

Men jag tycker faktiskt inte det här ovanifrån-perspektivet på sina medmänniskor är så särdeles roligt, egentligen. Här försöker vi ha en diskussion om rimligheten i olika verklighetsutsagor och vad vi kan veta om eventuella gudars vilja, så blottläggs en sådan arrogans och övertygelse om sin egen förträfflighet. Makalöst.

Det enda rimliga svaret ges av Bertrand Russell:

A habit of basing convictions upon evidence, and of giving to them only that degree or certainty which the evidence warrants, would, if it became general, cure most of the ills from which the world suffers.

I valet mellan Assarmos säkerhet och Humanisternas osäkerhet är jag med Russell hela vägen. Att så bombsäkert tro att man sitter inne på sanningen att man hävdar att ens meningsmotståndare egentligen har samma längtan som en själv? Frågan är om religionens hybris sammanfattas bättre.

Sekulär humanism grundas i Russells metod. Det finns många som påstått kunskap om övernaturliga ting. Eftersom det inte finns något sätt att avgöra vems utsaga som är rätt, eller om någon har rätt överhuvudtaget, så bör vi agera som om vi inte vet. Vi människor får helt enkelt uppföra oss som vuxna och ta hand om våra egna problem. Att själva ta ansvar har visat sig leda till mindre lidande och ökat välstånd för fler människor än att överlämna makten till de som påstår sig sitta inne med den gudomliga sanningen.

Minskat lidande i det här livet alltså. Om en eventuell Gud sedan straffar oss i livet efter detta för att vi ansåg minskat lidande vara viktigare än att prisa Honom så är han inte mycket till moraliskt föredöme i alla fall.

Bookmark and Share

Kommentarer

Kommentar från Kim Bergström
Tid: 10 January 2012, 9:12

En intressant fråga i det här sammanhanget (appropå din kommentar ovan) är vad Bitte Assarmo exempelvis säger om tron på Shiva och Krishna? Jag kan se en ganska tydlig skiljelinje mellan att vara “troende” och att hävda att du ska inga andra gudar hava. Jag tror att debatten tjänar på att nyanseras eftersom jag är rätt säker på att bevekelsegrunderna för tro är rätt olika människor emellan.

Kommentar från Olle Häggström
Tid: 10 January 2012, 15:55

“Det är en hisnande tanke att det hos ateisterna i förbundet Humanisterna finns en längtan efter Gud. Själva skulle de förmodligen skratta högt och avfärda det som rena tramset. Men deras strävan efter att bli godkända som ett trossamfund kan helt enkelt inte förklaras på annat sätt.”

Jisses, jag tror nästan jag svimmar över Assarmos närmast totala brist på slutledningsförmåga. Att hon inte ens kommer på tanken att ta oss (Humanisterna) på orden när vi motiverar ansökningarna – åtminstone som en tänkbar förklaring.

Se t.ex. http://humanistbloggen.blogspot.com/2011/11/humanisterna-ar-inget-trossamfund.html

Kommentar från CB
Tid: 11 January 2012, 12:59

Jag är själv troende, o kristen; o tycker kritiken mot Assamo är klart befogad. O jag har länge ansett att Humanisterna skall registreras som ett tros-/livsåskådnings samfund. För, även om vi har olika bekännelse, så är vi i samma “bransch” om man säger så.

Ett moment av att tillhöra en bok/uppenbarelse religion är att till en viss eller stor grad vara övertygad om dess sanningshallt. Däremot är det förmätet att tro att alla vill “ha” just min “sanning” om livet. Borde en journalist nog lärt sig…
Riktigt olustigt blir det när folk ska tvingas hålla med om den egna läran. Det har vi haft nog av i världen.

Det är klokt att vara ödmjuk i mötet med människor inför frågor som inte definitivt kan bevisas.

Skriv en kommentar