Patrik Lindenfors blogg

Medborgarskap räcker för att bli svensk men inte för att betraktas som svensk. Svenskheten är en känsla som kräver ömsesidighet och bekräftelse. Det är hög tid för ett nytt kontrakt.
[…]
Inspirerad av ”Jakten på svenskheten” föreslår jag fem kriterier för emotionell svenskhet, alla testade mot Qaisar Mahmoods öppna mc-gemenskap (eller valfri översättning till annan likartad gemenskap). Upp­fylls kriterierna finns sedan inget prut eller prat om pursvensk, etnisk svensk eller svenne. De går successivt in i forntidens dimmor. Variationerna inom gemenskapen betraktas som just variationer och inte som högre eller lägre grad av svenskhet. För den som så önskar går det utmärkt att nöja sig med medborgarskapet. Då är man enligt kontraktet teknisk svensk men inte emotionell svensk.
1. Man tillägnar sig referenser till sådant som är i omlopp i det svenska offentliga samtalet och vardagslivet, även bakåt i tiden. Referenserna bör inte betraktas enbart på distans, ett visst mått av berördhet behövs. (I mc-gemenskapen blir man inte delaktig om man föraktar och känner sig främmande inför allt som har med mc att göra).
2. Sveriges territorium upplevs som minst lika mycket hemma som någon annan plats. (Att låna en hoj över veckoslutet räcker inte för att räknas till den emotionella mc-gemenskapen.)
3. Man talar eller förstår svenska. (Man kan mc-termerna och är ett med gasreglaget.)
4. Man vill vara svensk. (Man kör själv, sitter inte på bönpallen.)
5. Man signalerar ovanstående till omvärlden. (Motorcykeln står inte i garaget, putsad men okänd för andra.)

Alltså: man föds inte till svensk. Man blir det. Om man vill.