Main menu:

Mina böcker

Sök på sidan

Recent Posts

Recent Comments

Länkar

September 2013
M T W T F S S
 1
2345678
9101112131415
16171819202122
23242526272829
30  

Kategorier

Med Ann Heberlein in i tankelättjan

Ann Heberlein, författare och teolog, svarar idag i DN på Lena Anderssons artikel “Med Gud in i tankelättjan.” Det är en rätt upprörd artikel där inte allt blir riktigt rätt. Eller vad tycks om denna passage:

Ateister föreställer sig att kristna är vetenskapsfientliga, kvinnoförtryckande homofober. Det tycker ateisterna är dumt och ägnar därför tid och energi åt att bekämpa dessa idéer. När då ateisten träffar en kristen som varken är homofob, kvinnoförtryckare eller vetenskapsfientlig blir de jättearga för att deras fördomar kommer på skam, varpå de dömer ut den liberala kristne som otillräckligt kristen.

Lena Anderssons kritik var just inte kritik av fundamentalistisk kristendom, utan precis tvärtom, kritik av flumteologin – det Andesson kallade dunbolsterteologi. Ett lite oärligt grepp av Heberlein, kan man tycka, att påstå att Andersson påstår motsatsen mot det hon skriver. Tolkande teologi applicerad på dagstidningstext? Det blir lite för avslöjande. Särskilt ironiskt blir stycket i ljuset av denna kommentar:

Lena Anderssons debatteknik är lika försåtlig som ohederlig: I en text som är fylld av anklagelser om ditt och datt anges inte ett enda namn på en företrädare för dessa slappa tankar. Det är helt enkelt en slapp text som saknar empiri.

Saknar empiri? Heberlein har en enda datapunkt att förhålla sig till – Anderssons text – och lyckas få läsningen av denna helt fel. Jo tjena, kasta sten i glashus kallas det visst för. Dessutom är Anderssons text uttryckligen en kommentar på makthavarna i Svenska kyrkan – det är därför krönikan avslutas med ärkebiskopens valspråk, något som Heberlein dessutom kommenterar i sin egen text, så hon har uppenbarligen läst det. Heberlein kanske texttolkade sin egen text medan hon författade den?

Men Heberlein skriver annat också. Så här försöker man stämpla ut någon annans argument utan att bemöta dem – så här påstår man att någon är korkad utan att skriva det. Heberlein är skicklig författare, gudbevars.

När jag var ung och dum och nyfrälst önskade jag mig kompromisslösa svar, svart och vitt, ordning och reda.
Jag har haft mina duster med Svenska kyrkan. Jag har anklagat Svenska kyrkan för att vara publikfriande och mesig, och har, liksom Lena Andersson krävt entydiga svar. Med stigande ålder och större ödmjukhet [sic!] både inför Gud och människan uppskattar jag alltmer Svenska kyrkans öppenhet och inkluderande hållning.
Vem är jag att hävda att jag har svar på Guds vilja? Meningen? Planen? Vi kan sträva efter att upptäcka mening och sanning, men vi måste vara ödmjuka i insikten att Sanningen, den når vi aldrig. Och tur är väl det. Människor som hävdar att de har tillgång till gudomliga sanningar är farliga. Gud är alltid större än våra föreställningar.

Det låter djupt det där, men är bara ytterligare exempel på det tomma fromma fluff som nutida svenska teologer verkar gilla att omge sig med – precis det som Lena Andersson kritiserade. Märk hur hon yttrar sig om sig själv fast det syftar på Lena Andersson. Märk hur hon försöker komma undan med att kalla sig själv ödmjuk (!). Märk hur hon skriver “vi måste vara ödmjuka”, att “Sanningen når vi aldrig” och att “människor som hävdar att de har tillgång till gudomliga sanningar är farliga” samtidigt som hon tvärsäkert påstår att “Sanningen når vi aldrig” och att “Gud är alltid större än våra föreställningar”, precis som om hon visste Sanningen och hade tillgång till gudomliga sanningar.

Nej, Heberleins är inte ett svar som imponerar. Med Gud in i tankelättjan, del två.

Bookmark and Share

Skriv en kommentar