Main menu:

Mina böcker

Sök på sidan

Recent Posts

Recent Comments

Länkar

November 2014
M T W T F S S
 12
3456789
10111213141516
17181920212223
24252627282930

Kategorier

“Nobelkommittén gjorde inte hemläxan inför medicinpriset”

Min kollega och vän Johan Lind hade igår en artikel på SvD Brännpunkt där han kritiserar Nobelkommitténs motivering gällande Nobelpriset i fysiologi eller medicin. Kritiken gäller alltså inte själva priset, som handlar om upptäckter av celler som utgör ett positioneringssystem i hjärnan, utan Nobelkommitténs motivering.

Den kognitiva kartan var länge psykologins heliga graal. Om den fanns skulle den nämligen utgöra bevis för att djur inte bara lär sig genom betingning, deras inlärning kunde kanske vara friare och mer lik mänskligt tänkande, alltså utgöra en ”högre kognitiv funktion”. Edward Tolman studerade råttor i labyrinter och myntade 1948 begreppet kognitiv karta som just ett exempel på inlärning som något mer likt tänkande än betingning.
Men existerar Tolmans kognitiva karta hos råttor? Efter nästan hundra års experimenterande ser det mörkt ut. De fåtal lovande resultat som framkommit drunknar bland studier som istället pekar på att råttor lär sig hitta vägen genom inlärning som mer liknar det Tolmans kritiker föreslog. Modern forskning om djurs inlärning visar också att råttors navigation kan förklaras utan att man behöver tillskriva råttor ”högre kognitiva funktioner”. Detta innebär inte att råttor har fått svårt att hitta vägen, nej, men att man förkastat idén att råttor navigerar med hjälp av tänkandelika processer.
Som Nobelkommittén skriver så visste inte Tolman var i råtthjärnan den föreslagna kognitiva kartan skulle finnas. Men kommittén påstår att uppfinnandet av metoder för att mäta hjärncellers aktivitet skulle kunna lösa frågan om den kognitiva kartans existens. Men det går inte att påvisa den kognitiva kartans existens enbart genom att titta på hjärnceller, åtminstone inte idag. Frågan kräver beteendeexperiment där råttans erfarenheter kan kontrolleras så att man kan ta reda på vilka problem de kan lösa. Detta är ett måste för att utesluta andra inlärningsmekanismer, det vill säga för att utesluta alternativa förklaringar.
Mosers studier testar inte heller om råttor kan använda sig av en kognitiv karta i Tolmans mening, de undersöker vilka delar av hjärnan som är aktiva när råttan promenerar omkring i en välkänd miljö. Då råttorna i deras experiment inte utför någon uppgift som kräver ”högre kognitiva funktioner” kan man alltså inte i efterhand påstå att råttan använt sig av dessa tänkandelika mekanismer. Att man hittar något i hjärnan är spännande, men då ett djur beter sig måste det så klart ske något i hjärnan.
[…]
[T]rots att råttor är ena hejare på att hitta vägen, säger inte forskningen att råttor navigerar med hjälp av så kallade högre kognitiva funktioner.

Råttor känner igen sig när de går i en bekant miljö och har en slags av nervceller som aktiveras när de går där –  ”rutnätsceller”, där rumslig information sparas – men kan de tänka sig vägen innan de går? Det vet vi inte ännu.

Läs hela artikeln här.
Bookmark and Share

Skriv en kommentar