Main menu:

Mina böcker

Sök på sidan

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Länkar

februari 2015
M T O T F L S
« jan   mar »
 1
2345678
9101112131415
16171819202122
232425262728  

Kategorier

”Därför behöver vi häda”

Idag har jag en debattartikel på Dala-Demokratens kultursidor om varför det är så viktigt med hädelse.

Människors onda handlingar i religionens namn löper som ett blodrött spår rakt genom historien.Det är för att mörkret existerar i de religiösa traditionerna som det är så viktigt – livsviktigt! – att satiriker inte visar Jesus och Muhammed någon överdriven respekt.
[…]
Varifrån kommer det allvar med vilket terrorister kan kliva in på en redaktion till en satirisk tidning och resolut avrätta alla de finner där? Även om nutida religionskännare inte tar religion på blodigt allvar så gör andra det, uppenbarligen. Och att människor som har irrationella trosföreställningar agerar irrationellt är inget vi bör förvånas över.
För det andra, om det bara hade handlat om böcker som är signifikanta för att de är gamla och metaforiskt vackra så borde deras huvudpersoner inte ha någon annan status än Ra och Oden; själva böckerna borde inte vara viktigare än Odyssén och Gilgamesheposet.
Ingen reagerar med vansinnesdåd på en skämtteckning av Zeus, eller nickar förstående åt att människor blir sårade in i bara själen av en nidbild av Horus.
Så varför visar icke-troende ändå viss respekt för andras föreställningar, varför visar (fredliga) religiösa särskild hänsyn till varandras religion? Förmodligen bottnar det i vetskapen att en del människor faktiskt inte alls ser sin religion metaforiskt, utan som något mer.
En historiskt nedärvd litteraturkanon som inte får ifrågasättas? Mer ändå: en kanon som inte bara består av litteratur utan också trosföreställningar, ritualer och traditioner – en helig kanon.
Problemet med den här heligheten är att religiösa läror inte sällan innehåller delar som otvetydigt hade fördömts om de uppkommit idag.

Läs resten på Dala-Demokratens hemsida.
Bookmark and Share

Kommentarer

Kommentar från Pär Engström
Tid: 5 mars 2015, 16:13

Som jag har skrivit på ”Häggström hävdar” tror jag att vi bör skilja på några saker och se hädelsens gränser.

Att häda innebär att gå emot något som anses vara heligt. Livet anser vi människor vara heligt, oavsett åskådning (även om människor har dödat varandra i alla tider och av allehanda orsaker). Om livet är heligt så kanske det inte är så irrationellt att ha döden också som heligt.

I de flesta kulturer finns eller har det funnits en ritual för t.ex. döden, t.ex. med begravning som en slutlig handling. Det tycks som vi i ett sekulariserat samhälle som Sverige vill ha kvar det här med en grav, ett exempel är konflikterna som uppstod efter Estoniakatastrofen.

Vi till och med förväntas att inte häda när vi går förbi en begravningsplats. De som får för sig att välta gravstenar, eller på annat sätt visa att de inte tror på korset brukar straffas av ett sekulärt samhälle. Trots att både domaren och förövaren kan vara överens om att de inte tror på något så irrationellt som ett liv efter döden.

Visst kan vi uppmanas att häda men vad hädelsens gränser går bör vi nog uppmärksamma. Om vi inte längre anser att något är heligt, inte ens människolivet, är det försent att gå tillbaka.

Skriv en kommentar