Ogenomtänkta svar på Rothsteins debattartikel
Bo Rothstein hade som bekant en debattartikel i DN häromdagen där han undersökte frågan “Stämmer det att vi får ett bättre samhälle om fler människor utövar och praktiserar religion, så som de stora religiösa samfunden påstår?” Eftersom korrelationen mellan graden av religiositet och samhällets funktionalitet istället är negativ kunde Rothstein avfärda hypotesen som falsk.
______________
Edit: Det har nu kommit två svar till – kul med religionsdebatt, onekligen!Den fjärde svarsartikeln är författad av Stefan Gustavsson, generalsekreterare på Svenska evangeliska alliansen och går ut på att det är meningslöst att kritisera religion i allmänhet då religioner skiljer sig så mycket från varandra (gissa vilken han tycker är bäst?). Det här är den kritik som förmodligen är mest relevant och det vore mycket intressant att se en jämförelse mellan osekulariserade kristna länder och mer sekulariserade kristna länder. Mina fördomar säger mig en sak, men analysen är ännu inte gjord, såvitt jag vet. Gustavsson har ytterligare en invändning i det att han menar att “Rothstein bortser från de positiva saker som religion kan bidra med.” Men det gör Rothstein inte alls – han ställer bara frågan om religiositet i genomsnitt är något bra för samhällen (och kommer fram till att nej, det finns inga data som stöder detta).
Den femte svarsartikeln är skriven av docenten i praktisk filosofi Marcus Agnafors som liksom Gustavsson menar att “olika typer av religiösa inriktningar ger olika effekter i olika kontexter.” Självklart är detta sant. Men man kan inte med enskilda observationer avfärda statistiska samband. “Män är längre än kvinnor.” “Nähä – titta där vilken lång kvinna!” Agnaforss vurm för den svenska protestantismen låter för övrigt inte ens som en anekdot utan mer som nationalromantiskt önskedrömmande: “[S]amhälleligt välmående och ett gemensamt etos grundläggs över generationer. Om ett sådant perspektiv anläggs så finner man att den lutheranska kristendomen starkt bidrar till att lägga grunden för den svenska välfärden och många av de dygder och drag som vanligen tillskrivs det svenska folket.” Och han klagar på dålig empirisk uppbackning med sin stickprovsstorlek på 1?(Jag tänker inte nämna SD. Skit också, jag misslyckades.)
Publicerad: 3 March, 2015 i Politik, Religion.
Etiketter: Politik, Religion
Kommentarer
Kommentar från Pär Engström
Tid: 3 March 2015, 19:22
Hej igen!
Samhällsvetenskapernas tillkomst kan väl sägas bygga på en kopiering av naturvetenskaperna. Begreppet “kausalitet” är ett tecken på detta. Samtidigt har samhällsvetenskaper och humanistiska vetenskaper försökt att argumentera för att människor inte är samma studieobjekt som stenar, planeter, vätskor, träd eller möss. Människan ansågs vara rationell och ekonomins rationella valhandlingsteori kunde på så sätt så småningom etableras. Andra teorier om varför människor agerar som de gör dök också upp, t.ex. Max Webers handlingstypologi och vips så har vi en typ av förklaringar som inte bygger på kausalitet eller orsaksförklaringar utan ändamålsförklaringar. Skillnaden mellan orsaksförklaringar och ändamålsförklaringar är att i de förra är orsak och verkan skilda och orsak måste föregå verkan i tid. I ändamålsförklaringar är den tänkta verkan, effekten, målet det som antas driva handlingen framåt – för att en handling ska anses vara rationell bör den således utgå från ett mål och bör på så sätt ses som en helhet.
Frågan om religionens roll i samhället har flitigt studerats av sociologer. Max Weber försökte för över hundra år sedan se en koppling mellan ett visst religiöst tänkande och kapitalismens anda. Karl Marx försökte för över hundra år sedan hävda att religion var ett opium för folket som gjorde att de inte såg det Karl Marx såg. Emile Durkheim såg för över hundra år sedan att religionen hade en oavsiktlig samhällelig funktion, en sammanhållande funktion.
Från tre olika håll förutsåg Weber, Durkheim och Marx att religioner skulle försvinna i samhället. Två av dem, Weber och Durkeim, förutsåg vissa problem med detta försvinnande – för Weber handlade det om hur rationella individer skulle hantera den tomhet som blev resultatet av religionens försvinnande – för Durkheim handlade det om vad som skulle kunna ersätta religionen som samhällets sammanhållande kitt.
Ingen av dessa tre samhällsvetare kunde givetvis veta vad som skulle hända de kommande århundradet och att vi idag har den utveckling som Rothstein beskriver, t.ex. med både ökad sekularisering och ökad religiositet.
Och återigen, vilka faktorer är det som gör att religionen blir stark i vissa samhällen, t.ex. USA, och inte i andra, t.ex. Sverige? Och då är vi åter framme vid kausalitetstänkande.
Eller är det så som postmodernister hävdar – att vi idag har ett så komplext samhälle med så många motstridiga tendenser att det helt enkelt inte går att hävda en objektiv sanning om våra samhällen?
Om postmodernisterna har rätt skulle samhällsvetenskaperna kunna betraktas som en religion vi söker oss till för att få svar när vi är osäkra på vart samhällsutvecklingen leder.
Eller är det så som kritiska realister hävdar att det finns en verklighet oberoende av vår kunskap om denna verklighet och att den empiri vi ser, t.ex. via statistiska undersökningar, endast är en liten del av denna verklighet. De händelser som vi kan härleda i empirin orsakas i sin tur av mekanismer som verkar i ett öppet system.
En analysmetod som kritiska realister använder går under namnet retroduktion och innebär att forskaren ställer frågor om hur verkligheten måste vara beskaffad för att det vi ser i empirin ska kunna existera/hända.
Kritiska realister skulle med andra ord försöka gå bortom det omedelbart synbara i de statistiska uppgifter som Rothstein redovisar och försöka härleda vilka mekanismer som har genererat nämnda sekularisering och ökad religiositet i berörda samhällen.
Men för att vara en samhällsvetenskap behöver vi således värdera, vara normativ, om denna samhällsutveckling är bra eller dålig. Och då har vi ett ideologiskt problem att definiera “det goda samhället”.
Kommentar från Pär Engström
Tid: 3 March 2015, 23:10
Jag gör ett nytt försök att bli publicerad:
Sverige år 1970:
Religionsvariabel X (t.ex. andel konfimander, antal kyrkobesökare, enkätundersökningar, kyrka-stat, skolans styrdokument, etc.
Samhällsvariabel Y (t.ex. medellivslängd, utbildningsnivå, ekonomi/inkomster, friheter av olika slag – t.ex. yttrandefrihet, andel heltidsarbetare-arbetslösa etc.)
Sverige år 2015:
Religionsvariabel X2 (förändringar, t.ex. religiösa friskolor, kyrka-stat etc.)
Samhällsvariabel Y2 (förändringar av olika slag, t.ex. ökad meddelivslängd, ökad utbilndingsnivå, lägre skolresultat i PISA, ökad arbetslöshet, ökad ekonomisk ojämlikhet etc.)
Visst det finns en kausalitet mellan X och Y eftersom båda variablerna förändrades – men kan vi på grund av denna förändring avfärda en hypotes som säger att ökad religiositet leder till bättre samhälle?
Motsatsen kan vi inte hävda eftersom vi har ett historiskt exempel i Sovjetunionen där religion förbjöds.
Kommentar från Pär Engström
Tid: 3 March 2015, 16:32
Jag tackar för att sambanden nyanserades – som jag var inne på i min förra kommentar.
Dock, och det är viktigt, vilka faktoer leder till ett “bättre samhälle”?
Är det samma faktorer över tid eller förändras det?
Min tanke här är att historien inte tar slut, att varje handling, reform etc. får oavsiktliga bieffekter. T.ex. en bieffekt av industrialisering är miljöpåverkan.
Och då får vi plötsligt två goda och olika samhällen att sträva efter: a) Ett klassiskt masskonsumtionsamhälle med demokrati, marknadsekonomi, individuella friheter av olika slag etc. b) Ett hållbart samhälle där individer behöver anpassas till en kollektivt ägd planet