Main menu:

Mina böcker

Sök på sidan

Recent Posts

Recent Comments

Länkar

March 2015
M T W T F S S
 1
2345678
9101112131415
16171819202122
23242526272829
3031  

Kategorier

“Så många barn har försvunnit i Stockholm”

Ibland träffar verklighetsbeskrivningar rakt i hjärtat – eller så är jag bara för blödig. DN har idag en artikel om ensamkommande flyktingbarn i precis mina egna barns ålder och det slår mig att jag sitter och funderar på vem som skulle ha störst chans att klara sig om vi behövde skicka iväg någon för en chans till en bättre tillvaro. Plötsligt känns världens kris som min egen.

DN besökte transitboendet i kommunen, dit tonåringarna Amir, Abyan, Naim och Yasir kom med kläderna på kroppen, några ombyten i var sin liten väska och drömmen om ett nytt liv i Sverige.
Det hänger en mässingsskylt med snirkliga bokstäver under den svenska flaggan vid ytterdörren. Det står ”jättevälkommen” på arabiska. Det gula trähuset, som ligger mitt i ett bostadsområde i Valsta, är en första anhalt för ensamkommande barn. Ett transitboende. Hit kommer de, många gånger nattetid. Vissa direkt från ett flygplan på Arlanda. Andra i bil efter att först ha blivit dumpade av människosmugglare utanför Migrationsverkets ansökningsenhet i Sigtuna. En flicka saknade tånaglar. De hade fallit av under hennes långa resa till fots.
– De är ofta väldigt trötta när de kommer, kan ha rest i veckor eller månader för att ta sig hit. Ibland vet de inte ens om att de hamnat i Sverige när de blir avsläppta av människosmugglare, säger Rashad Abdel Al, samordnare för ensamkommande barn på socialtjänsten i Sigtuna.
[…]
Fyra ungdomar finns på boendet nu. Amir, 17, med gråsvart keps har varit där längst, tre dagar. Han är komikern i gänget och pratar lite mer engelska än de övriga. När jag frågar om han vill stanna i Sverige svarar han snabbt med ett snett leende: ”Ja, vill inte du det?” För två veckor sedan lämnade han hemstaden, nära Aleppo i Syrien. Lika snabbt som han besvarar en fråga kontrar han med en själv:
– Var kommer du ifrån?
– Jugoslavien, svarar jag.
– Jugoslavien finns inte längre, vilken del kommer du ifrån?
– Bosnien.
– Jaha, Sarajevo eller Bihac? gissar han och lyckas pricka in min födelseort på andra försöket
– Jag lärde mig det i skolan, säger han när jag påpekar hur ovanligt det är att personer som inte varit i landet känner till staden.
Det är Amirs sista dag i huset. Han har anvisats en plats på ett asylboende i en annan kommun, som ska ha det långsiktiga ansvaret för honom. Efter att han visat 15-årige Naim från Afghanistan, i färd att diska sin tallrik, att han endast ska skölja av den och därefter ställa den i diskmaskinen, beger sig Amir till sitt rum för att samla ihop sina tillhörigheter. Dags att flytta.
[…]
16-åriga Abyan är den enda flickan. Hon hjälper gladeligen till med pannkakslagningen, men när framtida yrken kommer på tal är kock inte ett alternativ, förklarar hon. Kanske läkare. I morgon får hon troligen veta vilken kommun hon kommer att anvisas till. Men behandlingsassisterna Ola Eriksson, eller ”Ulla” som barnen uttalar hans namn, och Catrine Wennberg, vågar inte berätta det för henne. Varje brutet löfte tär.
När det är dags för lunch äter de alla tillsammans. Catrine och Ola lär barnen några svenska ord under tiden: gaffel, kniv, pannkakor. Stämningen är uppsluppen. Samtalen är lättsamma.
– Jag trodde att ungdomarna som kom hit skulle vara trasiga. Men det vi måste förstå att det är de starkaste individerna som orkar göra den här resan. Och de andas ut när de kommer hit, berättar Catrine.

Jag är så oerhört glad och stolt över att leva i ett land dit människor kan fly.

Läs hela artikeln här.

Bookmark and Share

Skriv en kommentar