Main menu:

Mina böcker

Gud finns nog inte
finns i tryck på svenska, engelska, tyska, spanska, italienska, danska, polska, holländska, persiska och som e-bok på engelska.

Prenumerera!

Sök på sidan

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Länkar

augusti 2013
M T O T F L S
« Jul   Sep »
 1234
567891011
12131415161718
19202122232425
262728293031  

Kategorier

Tnevnoc-kulten

Det här verkar vara en av de otäckare av världens sekter.

I believe I can fly….

Liksom den moderna motsvarigheten i den nutida ”kulturexplosionen” som till exempel Unification Church och Divine Light Mission, försökte tnevnocerna rekrytera unga kvinnor. Denna åldersgrupp, medgav Tnevnoc-ledarna, var den minst tyngd av förpliktelser knutna till hemmet och förvärvslivet, och dess medlemmar var inte överraskande mycket mottagliga och idealistiska och oegennyttiga appeller. Värvande av nya medlemmar ägde rum öppet på skolor och universitet.

Utan att tidigare haft kontakt med andra kultmedlemmar blev dessa unga kvinnor övertalade att helt och hållet överlämna sig till kulten. Om man lyckades vinna kontroll över dem, utsattes de för en så omfattande indoktrinering, att de blev fullständigt beroende av kulten, och i många fall förlorade de helt viljan att befria sig från den.

När en flicka hade övertalats att ansluta sig till kulten, ställdes hon omgående under fullständig övervakning. Liksom inom ISKCON (Hare Krishna) och Familjen‎ tvingades medlemmarna att fullständigt ge avkall på sin tidigare livsföring. I praktiken fråntogs de alla personliga ägodelar, och de förbjöds att befatta sig med världen utanför.

Medlemmarna ålades till och med att i bokstavlig bemärkelse viga all sin tid och uppmärksamhet åt kultens aktiviteter. Kultlivets enformighet var obarmhärtigt och förtärande. Medlemmarna väcktes enligt rutinen klockan 04.30 på morgonen. En hård dag väntade dem. Den bestod i uttröttande arbete, med avbrott för flera timmars bön, meditation, mässande och obligatoriskt religiösa ceremonier.

Liksom hos ISKCON, där medlemmarna alltid bär radband i en liten tygpåse fästad vid handleden, bar även tnevnocerna sådana band, som de använde sig av under den återkommande monotona mässan. Medlemmarna samlades i stearinupplysta, rökelsefyllda rum, som var avspärrade för utomstående. Här deltog de i en mängd olika ritualer som omfattade mässande och meditation. En särskilt bisarr ceremoni var en slags kärleks/enhetsfestmåltid, som inbegrep rituell kannibalism. Medlemmarna åt mat, som vilken de berättades att den symboliskt representerade delar av den döde grundares kropp.

Den tid som inte gick åt till dessa ritualer ägnades nästan uteslutande åt slitsamt arbete som klädtvätt, matlagning och att skura golv. Bara en enda ”fritimme” tilläts per dag, men även under denna korta stund var det förbjudet för medlemmarna att vara ensamma eller i grupper utan uppsikt.

Man anmodades att vistas i olika sällskap, och man övervakades av kultledare. All lyx, ja även vanlig standardutrustning, avlägsnades. Medlemmarna sov exempelvis varje natt på träplankor med tunna halmmattor som madrasser. Deras måltider var enkla och spartanska; bristen på den kulinariska området var till och med än mer genomgripande än den magra kosten låter antyda; medlemmarna fick bara äta läckerheter en gång om året, och blev ofta, under stor press, uppfordrade att fasta.

Kombinationen av begränsad sömn, utmattande fysiskt arbete och timslånga obligatoriska ritualer och gudsdyrkan, kombinerat med en kost på existensminimum, gjorde att kvinnorna förlorade förmågan att bibehålla alla individuell identitet.

Likaså blev alla medlemmars tidigare känslomässiga band avskurna vid anslutningen till kulten. Under det första året var det förbjudet för medlemmarna att lämna sällskapet (som ofta låg avlägset, på landsbygden). Här ägde upplärningen rum. Medlemmarna fick inte heller ta emot besök utifrån, bara ett familjebesök om året. Det blev därför nästan omöjligt för familj och vänner att upprätthålla en tät och regelbunden kontakt med medlemmarna. De hade exempelvis bara tillåtelse att skriva fyra brev om året. Vidare bröt Tnevnoc-ledarna familjebanden helt avsiktligt, precis som ledarna för Unification Church gör.

Man skapade ett fiktivt släktskapssystem, där ledarna intog föräldraroller och därmed ersatte medlemmarnas riktiga föräldrar och släktingar. Varje slags förhållande till andra människor som kunde skada kulten var också strängt förbjudet. Exempelvis betraktades sexuella förbindelser av alla dess slag som tabu. En Tnevnoc-medlem fick inte uppehålla sig ensam med en person av motsatt kön, liksom det var förbjudet för medlemmar att inleda personlig vänskap med andra medlemmar.

Även varje form av fysisk beröring var förbjuden. All lojalitet skulle kanaliseras på kulten, och dess ledare upprätthöll dessa regler på ett strängt auktoritärt sätt. Ledarna gick till och med så långt att de försäkrade att de själva var Guds direkta representanter på jorden och därför kunde kräva absolut lydnad av alla medlemmar. Denna underdånighet var formaliserad och ingick i de enskilda medlemmarnas skriftliga löfte om absolut lydnad under en treårsperiod.

Efter denna period fattade medlemmen på nytt ett beslut om anslutning, och detta gällde för resten av livet. Det mest slående var kanske den personlighetsförändring som kulten åstadkom. Man började med att förändra den enskildes yttre framtoning. Liksom hos ISKCON fick även Tnevnoc-kultmedlemmarna direkt efter inträdandet håret avklippt. Även de fick sig tilldelade långa flaxande dräkter, utformade på ett sätt som gjorde det svårt att skilja medlemmarna från varandra.

Den samordnade strävan att utplåna varje känsla av individualitet bedrevs med en sådan extrem perfektionism, att medlemmarna till och med förbjöds att äga någonting, ja ens att se sig i en spegel. Kulten försökte bokstavligt talat utplåna den gamla individen. Hennes identitet och förbindelser med den tidigare tillvaron förändrades, då hon tilldelades ett nytt kultnamn, och tidpunkten för hennes inträde i gruppens liv uppfattades som individens ”verkliga” födelsedag.

Naturligtvis var en sådan identitetsförändring svårare att övervaka än yttre iakttagbar konformitet i beteende. Ett sätt på vilket kultledarna kunde upprätthålla sträng övervakning av de mer privata sidorna av medlemmens liv, var genom att uppmana medlemmarna att framträda offentligt och bekänna, samt föra dagbok och i den nedteckna de minsta överträdelser, opassande tankar och önskningar. Dessa totalitära omgivningar med sina rigida, allomfattande beteendekodex, som ingen människa någonsin skulle kunna följa, åstadkom att medlemmarna levde med en konstant känsla av otillräcklighet, tvivel, rädsla och skuld.

Kultledarna förvärrade denna plågande känsla helt avsiktligt, genom att införa ett antal förödmjukande, självdestruktiva straffåtgärder för även den mest obetydliga och triviala överträdelse av kultreglerna. Exempelvis medförde dagdrömmeri eller ”opassande” tankar genast en nedgradering. Medlemmarna tvingades att kräla i stoftet och kyssa kultledarens fötter eller alternativt bli nekad mat och därmed förmås krypa på knä från medlem till medlem för att tigga rester från deras måltider. Med tiden blev detta straffsystem till och med utvidgat, och man förväntade sig att medlemmarna skulle straffa sig själva regelbundet för dylika övertramp.

Inte överraskande skapade de utmattande kraven för kultmedlemskapet och den eviga känslan av skuld och rädsla möjligheten för att ”ge upp” eller fela. Mot bakgrund av den foglighet som skapades av det dagliga kultlivets hårda förhållanden, pressades kultledarna ständigt medlemmarna till att göra ännu större personliga offer och ge bevis på fullständig underkastelse. Medlemmarna konkurrerade till och med om att ge uttryck för osjälviskhet och hängivenhet.

Dessa eviga uppmaningar och de omfattande straffåtgärder, som skapats för att förstöra varje spår av individualism, förstärktes genom ceremonier som hade till avsikt att oupplösligt knyta individen till gruppen. Ett särskilt demoniskt drag bestod i en makaber bröllopsceremoni, där medlemmarna påbjöds stå brud inför den döde kultledaren. Överallt hade dessa extrema och ofta bisarra metoder en formidabel framgång. Trots att enstaka personer stundom lyckades lämna kulten, så berövades de flesta sin individualitet och sitt självbestämmande, och de tillbringade resten av sitt liv i underdånig lydnad.

Läs mer om sekten genom att klicka här nedanför.

Tnevnoc är Convent baklänges. Det som beskrivs är livet för en katolsk nunna. Experimentet att beskriva sekten på det sätt som görs är gjort av två sociologer för att visa att vad som är en socialt accepterad religion och vad som betraktas som halvgalen manipulativ sekt enbart beror på kontexten, inte på sekten i sig själv. Makalöst nog har exemplet använts av religiösa apologeter för att hävda att vi bör vara mer accepterande gentemot halvgalna manipulativa sekter. Jag skulle nog hellre vilja påstå att vi hellre bör granska de socialt accepterade religionerna närmare.

Tack till Jessica Schedvin för tips.

Bookmark and Share

Skriv en kommentar