Main menu:

Mina böcker

Gud finns nog inte
finns i tryck på svenska, engelska, tyska, spanska, italienska, danska, polska, holländska, persiska och som e-bok på engelska.

Prenumerera!

Sök på sidan

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Länkar

mars 2015
M T O T F L S
« Feb   Apr »
 1
2345678
9101112131415
16171819202122
23242526272829
3031  

Kategorier

Miljöns ofrivilliga talibaner

Nya Sans magasin är ute nu. Jag har en text med om Miljöns ofrivilliga Talibaner som ni kan läsa här nedanför.

De flesta av oss bidrar till att djurarter nu dör ut snabbare än någonsin. Vi menar inget illa, men resultatet är en katastrof, skriver Patrik Lindenfors.

Den 2 mars 2001 påbörjade talibanerna förstörelsen av två gigantiska Buddhastatyer i Bamiyan, Afghanistan. Buddhorna, som hade karvats ut ur en bergssida på 500-talet, motstod länge försöken till vandalisering. I dagar besköt man statyerna med flygvärnskanoner och annat artilleri. Man apterade antitankminor vid buddhornas fötter så att nedfallande stenar från artilleribeskjutningen skulle utlösa dem och orsaka ännu större förstörelse. Man firade ner talibaner som apterade dynamit i hålrum inne i buddhorna. Till slut sköt man med raketgevär ner det som fanns kvar.

I dag är statyerna nästan helt demolerade. Den här förskräckande vandalismen orsakade vanmäktig ilska hos många. De mer än 1 400 år gamla statyerna var inte talibanernas att bestämma över, tyckte man, utan de utgjorde en del av mänsklighetens gemensamma historia. Ett Unescoprojekt pågår nu för att försöka bygga upp statyerna igen.

Samtidigt som några miljoner kronor slussas till detta återuppbyggnadsprojekt pågår en annan sorts vandalisering hela tiden i bakgrunden: tusentals djur- och växtarter hotas av utdöende på grund av mänsklig verksamhet runtom hela jordklotet. På den senaste listan över utrotningshotade arter rapporterar Internationella naturvårdsunionen (IUCN) om en utvärdering av 5 506 däggdjursarter varav hela 25 procent har sin existens hotad. IUCN uppskattar vidare att detsamma gäller ungefär 13 procent av drygt 10 000 fågelarter, medan det för amfibier handlar om ungefär 40 procent av drygt 7 000 arter. Så fortsätter det, för reptiler, fiskar, mollusker, växter…

Varje art på IUCN:s rödlista har en egen, unik utvecklingslinje – de flesta sedan hundratusentals eller flera miljoner år. De tillhör jordens gemensamma historia. Vilket ansvar har vi för dessa arter? Är inte varje art som dör ut på grund av mänsklig påverkan ett minst lika stort brott som talibanernas vandalism? Skillnaden är bara att historien som vi nu raderar ut inte är 1 400 år gammal – utan miljontals år.

”Fast arter har ju alltid dött ut!” Det är standardinvändningen. Trots att detta är sakligt korrekt är den irrelevant. Det vi upplever i dag är något helt annat än normalt – det är som att jämföra talibanernas statysprängningar med långsam erosion.

Utdöendehastigheten beräknas i den senaste uppskattningen (Science 30 maj 2014) vara ungefär tusen gånger så stor som den naturliga utdöendehastigheten. Det handlar om en långsam, nästan omärkbar process för varje enskild människa, men en oerhört snabb process för vår planet. År 1900 beräknas den samlade biomassan för domesticerade arter ha varit 180 miljoner ton – år 2000 var den uppe i hela 620 miljoner ton. Biomassan för landlevande vilda däggdjur har under samma tid sjunkit till 40 miljoner ton – drygt 6 procent av den för domesticerade djur. Forskare rapporterade 2012 att över hälften av planetens landyta har modifierats av mänskligheten.

Dront (Raphus cucullatus). En icke-flygande fågel endemisk för Mauritius. Dronten hade inga naturliga fiender och var därför orädd, något som blev artens undergång. Den sista rapporten om dronter är skriven 1662 av en skeppsbruten holländare som berättar om hur man kunde fånga dronter med händerna till mat. EDWARD’S DODO, MÅLAD AV ROELANT SAVERY 1626.

Vi människor är helt enkelt en ekologisk katastrof. Vi har så stor inverkan på jordklotet att forskare nu har föreslagit att namnge den nutida geologiska epoken efter oss – antropocen. Försvinnanden av så många arter som nu sker har endast inträffat fem gånger tidigare i jordens historia – till exempel då en stor meteorit orsakade dinosauriernas utdöende.

Är vi då alla miljötalibaner? Hur kan vi vandalisera jordklotet på det här sättet? Nej, vi är inte alla talibaner. Det finns förstås människor som anser att mänskliga ekonomiska hänsyn ska ha företräde framför utdöenderisk och habitatförstöring, att prioritet alltid ska ges till ekonomisk utveckling och att miljontals år av unik utveckling därför kan tillåtas bli utplånade. Människor som medvetet gör den typen av prioriteringar kan man mycket väl jämföra med talibanerna.

Men vi andra vill inget illa. Det är inte på grund av ondska vi släpper ut växthusgaser som resulterar i global uppvärmning. Det är inte för att vi vill orsaka skada som vi köper varor som producerats på ett sätt som skövlar miljön på andra sidan jordklotet. Det är givetvis inte för att vi hatar naturen som vi gör den illa. Vi bara lever våra liv – och så får det dessa förödande konsekvenser.

Det är det här som gör miljöfrågan så paradoxal. De flesta av oss anser nog att om vi skaffat oss något på ett regelmässigt sätt, så finns inga uppenbara etiska problem ­– har vi råd att betala för det är det vårt. Har man råd att flyga till Bryssel och tillbaka varje dag är det knappast omoraliskt, tänker vi. Samma sak med samhället i stort – det vi tillsammans skaffat oss enligt regelboken tillhör oss. Och vårt nuvarande samhälle har ju mestadels kommit till på ett helt legitimt sätt. Vi har bara utökat vårt levnadsutrymme, utan onda avsikter.

Fast goda avsikter är inte samma sak som goda följder. Ibland har även helt uppriktiga och moraliskt goda beteenden oönskade och rentav omoraliska konsekvenser. Så är fallet med människans roll på jorden. I den mån vi agerar som talibaner gentemot jordens biologiska mångfald, är de flesta av oss ofrivilliga talibaner. Vi menar inget illa ­– ändå blir det fel.

Vi kan dock inte längre komma undan med ursäkten att vi inte vet vad vi ställer till med. Vetenskapen är glasklar – vi människor utgör för närvarande en ekologisk farsot. Så behöver det dock inte vara. Jorden är ännu inget konkursbo som behöver plundras på sina sista tillgångar.

Frågan vi måste ställa oss är därför denna: Vill vi verkligen utrota så många arter som vi gör? Om svaret är ja, så kan vi fortsätta som nu. Men om svaret är nej, bör vi genast vidta åtgärder för att stoppa massutdöendet – det handlar mycket om att tänka efter, räkna med de ekologiska konsekvenserna vid beslutsfattande och låta vandalisering av naturen kosta pengar.

För du som läser detta vill väl inte vara en miljötaliban?

Bookmark and Share

Skriv en kommentar