Main menu:

Mina böcker

Gud finns nog inte
finns i tryck på svenska, engelska, tyska, spanska, italienska, danska, polska, holländska, persiska och som e-bok på engelska.

Prenumerera!

Sök på sidan

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Länkar

maj 2015
M T O T F L S
« Apr   Jun »
 123
45678910
11121314151617
18192021222324
25262728293031

Kategorier

”Ingen drunknar utan bugg”

DN:s huvudledare ägnas idag en diskussion utifrån Humanisternas annons med Emilia Ericson. Annonstexten lämnar öppet för tolkningar, men nu när de som vill missförstå med avsikt skrivit av sig så handlar faktiskt diskussionen om något vi tycker är viktigt – barns rätt till religionsfrihet. (Notera det ironiska i att annonsen aldrig hade fått lika stor uppmärksamhet om den hade varit tydligare.) Eller som Sakine Madon formulerade saken i Expressen: ”Alla debattörer som i dagarna har skällt på Humanisterna: Var är ert engagemang för dessa barn? Ägna dem en tanke i stället för att medvetet missförstå en annons om barns rätt att slippa behandlas som religiösa maskotar.

DN:s huvudledare handlar även den om det faktiska ämnet, men landar i en annan slutsats än vad vi gör.

Att bemöta ett barn annorlunda kan vara en kränkning, rent av ett stort svek i vissa sammanhang. Det saknas tyvärr inte fall där barn och unga har behandlats – och tappats – med välvilliga silkesvantar ämnade att ta hänsyn till familjens sätt att leva och tro.
Men det finns också exempel då det är en större kränkning att myndigheter inte förhåller sig till det över huvud taget.
Ett sådant fall var när tre laestadianska flickor i Pajala begärde att befrias från dansundervisningen med hänvisning till sin tro. Skolverket sa nej, men kammarrätten slog senare fast att de inte skulle behöva få underkänt för att de inte ville dansa foxtrot. Utifrån proportionalitetsprincipen kom rätten fram till att religionsfriheten den här gången skulle gå före läroplanen. Det är en rimlig bedömning.
Detta rättsfall tas dock upp som skräckexempel när Sakine Madon i Expressen försvarar Humanisternas kampanj (8/5). ”Handen på hjärtat: Det är föräldrarnas religiösa övertygelse det handlar om. Barn kommer inte av sig själva på idén att det är omoraliskt att dansa.” Och visst är det så – vi är produkter av vår omgivning och för ett barn är föräldrarna en stor del i denna påverkan. Men det är fortfarande någon­ting samma barn måste förhålla sig till och i många fall känner sig hemma i. Ska då skolan köra över föräldrarna när deras traditioner och idéer inte stämmer överens med skolans? Ja, i de allra flesta fall. Dansfrånvaron är undantaget som bekräftar regeln.

En gränsdragningsfråga, således, där DN:s ledare drar gränsen på ett annat ställe än Madon och Humanisterna. För även DN menar att man bör sätta ner foten gällande i princip det mesta – men just inte dans.

Det finns till exempel ingen ­anledning att tumma på sexual- eller evolutionsundervisning. Det bidrar till viktiga kunskaper och perspektiv, eventuellt andra än vad som hemmet erbjuder.
Av samma skäl kan inte hemundervisning godtas av religiösa skäl, något som var på tapeten i samband med att judisk-ortodoxa föräldrar menade att deras flickors religiösa utövning gjorde det omöjligt att delta i vanlig skolundervisning. Att i det läget acceptera att föräldrarnas övertygelser styr skulle frånta barnet möjlighet att se och möta fler perspektiv.
En annan fråga som ofta återkommer när detta ämne diskuteras är simundervisning. Till skillnad från en danslös ­utbildning kan frånvaro från lektionerna i badhuset vara livsfarligt. Föräldrar som inte vill att barnet ska crawla får helt enkelt finna sig i att skolan värderar färdigheten så pass högt att det inte är någonting att diskutera. Att behärska jitterbugg kan knappast räknas till samma livsviktiga kategori.
Att vi i Sverige allt för ofta har varit väl mesiga när det kommer till att sätta ner foten för barnen gentemot föräldrarna betyder inte att vi nu behöver låsa in oss i stela paragrafer.
Barn har rättigheter, alldeles oberoende av vilka föräldrar de har. Och grundregeln är, och ska vara, att barnens behov ska gå före föräldrars. Men att, som Humanisterna, påstå att det i varje fall är synonymt med att bortse från den livsåskådning barnet har med sig hemifrån är att göra det väl lätt för sig.

…och där trampade man snett. Det handlar uppenbarligen inte om att ”bortse ifrån den livsåskådning barnet har med sig hemifrån” – då är ju DN liks goda kålsupare som vi – utan  om var man drar gränsen för hur mycket föräldrarnas religiösa övertygelser ska gå ut över barnets rättigheter. Det är den här gränsdragningsproblematiken hela diskussionen egentligen handlar om.

Bör inte barnens rättigheter alltid komma först när det är deras liv man diskuterar? Det tycker vi. Barn har också religionsfrihet.

Bookmark and Share

Skriv en kommentar