Main menu:

Mina böcker

Gud finns nog inte
finns i tryck på svenska, engelska, tyska, spanska, italienska, danska, polska, holländska, persiska och som e-bok på engelska.

Prenumerera!

Sök på sidan

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Länkar

augusti 2015
M T O T F L S
« Jul   Sep »
 12
3456789
10111213141516
17181920212223
24252627282930
31  

Kategorier

Är det verkligen bildning du vill ha, Joel Halldorf?

Jag är för alla åtgärder som syftar till att öka människors bildning i diverse frågor, nästan som en ryggmärgsreflex. Därför borde jag väl i konsekvensens namn vara välvilligt inställd till Joel Halldorfs text i Expressen häromdagen: Bibeln är nyckeln till många av dörrarna. Halldorf är lärare i historisk teologi vid Teologiska högskolan i Stockholm och efterlyser större kunskap om det religiösa för att bättre förstå konst gjord av bibelpålästa konstnärer.

”[O]förmågan eller oviljan att förstå någon annan stänger in mig i min egen förförståelse. Det märks särskilt när religiösa verk tolkas av sekulariserade läsare. Okunskapen om bibliska och teologiska referensramar gör att författarens poäng går förlorad, så att läsaren i stället för att utmanas bara får sin egen världsbild bekräftad.”

Lite som referenshumor där man inte kan referensen? Förvisso, men Halldorf syftar också på något djupare.

Som i Johanna Koljonens tolkning av Evelyn Waughs ”En förlorad värld. Åter till Brideshead”, presenterad i efterordet till Hans-Jacob Nilssons utmärkta nyöversättning. ”Sällan har väl en religiös roman argumenterat så här starkt för en ateistisk position, eller framställt det sekulära livet som så oerhört och överlägset lockande”, skriver hon. En tolkning som Johan Norberg för övrigt delar, enligt hans anmälan av boken i Expressen (5/6).

Det här är en felaktig tolkning av Waugh, men det är inte det största problemet. Värre är att varken Koljonen eller Norberg låtit sin förförståelse utmanas av Brideshead. Waugh berättar om en romantisk kärlek – den mellan Charles och Julia – som kraschar på grund av religiösa skuldkänslor.

Det finns givetvis en tragik i det, och i en värld där denna kärlek är det högsta goda är denna del av berättelsen naturligtvis oerhört smärtsam att läsa. Men i gengäld kliver Julia, och så småningom också Charles, in i en annan värld, den kristna trons värld, som enligt Waugh är oändligt rik. Det är en värld som kan förvandla lidande till helighet, offer till seger, sorg till glädje och tragedi till mening.

Visst är det hårt att vända ryggen till sitt livs kärlek, men som Charles själv funderar: ”Kanske all vår kärlek bara är antydningar och symboler” av den större Kärleken – ”den skugga som viker runt hörnet, ständigt ett par steg före oss”.

Man behöver inte hålla med Waugh, men om man förstår honom så öppnas en dörr till en annan värld. En värld som tycks förlorad i vårt sekulariserade samhälle, men som lever, om än lite under radarn: I religiösa förorter och i konstens värld. Det är alltså inte hopplöst att, likt Charles, spana efter dörrar i den grå betongmuren – portar till det heliga. Bibeln är nyckeln till många av dem.

Halldorfs tes är förståelig upp till den sista meningen. Förstår man inte vad den religiösa kärlekskänslan kan göra med människor – att det är något som det faktiskt kan kännas värt att ge upp den romantiska kärleken för – så förstår man inte Waughs poäng. (Fast recensenterna han skriver om kan förstås ha fattat poängen men värderat tanken som otäck.) Men varför påstå att just Bibeln skulle vara universalnyckeln? Samma känslor finns i många andra religioner (de flesta?) och i ett flertal andra historiska kontexter. Tänk t.ex. på indiska Sadhus som väljer ett liv i askes för att komma i kontakt med det gudomliga. Verklig bildning är väl inte att låsa sig vid en specifik kulturell kontext?

Det Halldorf efterlyser är inte bildning utan bibelkunskap. Och här är det svårt att inte tänka på det där med referenshumor igen. Det ger en viss känsla av intellektuell överlägsenhet att ”fatta poängen” i referensskämt när ingen annan gör det. Är man helt obekant med Game of Thrones så fattar man inte alla referenser som haglar i populärkulturen för tillfället. En av mina söner har snöat in på Doctor Who och är frustrerad över att resten av familjen inte förstår alla populärkulturella referenser dit. Det är förståeligt att en lärare i historisk teologi oroar sig över att hela tiden fatta kulturella referenser som helt går andra förbi.

Men just bibeln ger väl en överlägsnare ingång till kulturhistorien? Det är väl fler referenser dit än till annat? Njae, det är sant bara om man låser sig till en specifik kulturell kontext och en specifik tidsperiod. Det finns många andra kulturella referenser som man också bör hålla i åtanke. Främst kanske det grekiska och romerska arvet, med mytologi, vetenskap och kulturyttringar, men jag vill också slå ett slag för det fornnordiska arvet. Sen ska vi inte glömma andra kultursfärer, som det indiska gudamyllret, den antika världen utanför den greko-romerska sfären, Persien, Islam, Inka, Maya och Azteker, etc. Det finns kort sagt mer än bara Bibeln att bildas i – Kulturen är större. Läs och låt dig berikas.

Med detta sagt kan jag rekommendera filmen O Brother, Where Art Thou. Se den och försök plocka alla referenser till Odysséen. (Exempelvis nedanstående Sirensång…)

Bookmark and Share

Skriv en kommentar