Main menu:

Mina böcker

Gud finns nog inte
finns i tryck på svenska, engelska, tyska, spanska, italienska, danska, polska, holländska, persiska och som e-bok på engelska.

Prenumerera!

Sök på sidan

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Länkar

oktober 2015
M T O T F L S
« Sep   Nov »
 1234
567891011
12131415161718
19202122232425
262728293031  

Kategorier

Varför biter inte förnuftet på människans känsloliv?

I en något mystiskt betitlad artikel i DN Kultur i tisdags (Därför biter inte förnuftet på människans känsloliv) recenserade Aase berg Christer Sturmarks bok ”Upplysning i det 21:a århundradet”. Vi vill väl inte brotta ner vårt känsloliv? Det är gudskelov inte det Berg menar.

Många människor tror det de vill tro. Skitsamma hur motbevisade de blir.
Som ateist måste man däremot vara smart. Man måste kunna förklara sig.
Den troende kan vara hur korkad som helst – det finns en respekt för tron, oavsett om den är grumlig eller skarp. Man kan etikettera sig som kristen och komma undan med det enbart för att förmedla per undertext: jag är en god människa med finkänsliga känslor och dessutom lite poetisk som bejakar tillvarons mysterium.

Berg har förvisso en poäng i detta, vissa religiösa kan förneka uppenbara fakta ända in i döden. Men det finns också en fara i att beskriva tro på det här sättet då det finns religiösa som sett förbi problemet och uppnått en oerhörd intellektuell höjd i sina resonemang. Och så finns förstås ateister som tror att det räcker med att vara ateist för att kvala in som smart. När dessa två sistnämnda typer av debattörer drabbar samman behövs en väldigt stor skämskudde.
Bergs recension är ändå mycket läsvärd, mycket för hennes personliga reflektioner över sin tid som spåtant.

I min ungdom hamnade jag i diverse flum, det var innan jag började plugga och skaffa bildning. I tjugoårsåldern sökte jag till exempel jobb som spåkärring, av pragmatiskt ekonomiska skäl. Ett skumt finskt företag med betaltelefonnummer i en dunkel lägenhet i halvslummen runt Södra station. Jag fick ett A4 med instruktioner och en kortlek. Typ: Hjärter 2 = du kommer snart att möta kärlek. Fetbluff, såklart.Men jag är ambitiös och gillar inte slöseri med tid, satte mig in i konsten att spå ”på riktigt”. Startade eget. Skaffade tarotkortlek, läste högar med böcker, gick till och med en kurs i nån livmoderliknande plyschkällare där jag tog fram min inre fågel. Klart man förr eller senare ser en inre fågel, om man självsuggererar tillräckligt länge. Det kunde ha gått käpprätt åt helvete.New age kan verka fantasifullt men är i själva verket ytterst begränsat.Språket i new age-praktiken är ofta hämtat från poeternas avskrädeshög av oanvändbart banala metaforer.Den torftiga gestaltningsförmågan återfinns även hos mer traditionella religiösa utövare – prästpredikningar till exempel, de är rena pinan, påminner ofta om skitkass amatörpoesi. Och, som Sturmark skriver: ”Vissa kristna, som Mormoner och Jehovas Vittnen, målar upp en påfallande fantasilös bild av den plats de längtar till. När det blir som mest torftigt brukar deras himmel likna en Ikeakatalog eller en djurpark”.

Men vad är då lösningen på problemet ”religion” enligt Berg? Om det inte är nåbart via förnuftsargument så vad?

Sturmark beskriver argument som brukar användas från flummarhåll mot vetenskapligt resonerande personer:
”Ni är inskränkta och inte öppna. Ni är så förnuftsstyrda, inte alls lika vidsynta som oss andra. Ni är inskränkta, kyliga och mer stängda, mindre känslosamma och mindre intuitiva.”
Sturmarks svar: ”Det finns förstås inget samband mellan att vara förnuftig och att vara kylig, inskränkt eller mindre känslosam. Det är snarare så att den som har en genomtänkt grund att stå på, löper mindre risk att falla offer för manipulation eller lurendrejeri. Då är det mer riskfritt att bejaka sina känslor.”
Detta är även nyckeln till psykoanalysen.
Religion är i bästa fall en neuros, i värs­ta fall en psykos, och gudsbehov botas bäst med en kombination av vetenskapligt tänkande och psykologi.
Psykoanalysens jobb är att genom krass kunskap föra människor närmare verkligheten: den existentiella ensamheten har inget hjärta. 

Psykoanalys, really?  Det är ju en terapiform som i sin klassiska tappning självt avfärdats av vetenskapen – om det finns något att rädda återstår att se.

Sen har vi det där med religion som neuros eller psykos, något som har föranlett ett svar av religionsvetaren Jonas Svensson borta på Religionsvetenskapliga kommentarer. Det är ett påstående som inte (riktigt) håller för närmare granskning. (Min åsikt: Villfarelse är en korrektare benämning.)

Läs Aase Bergs recension här.

Bookmark and Share

Kommentarer

Kommentar från Jonas Svensson
Tid: 22 oktober 2015, 9:03

Villfarelse, ja, men en ack så mänsklig sådan. Det är väl min synpunkt.

Skriv en kommentar