Main menu:

Mina böcker

Gud finns nog inte
finns i tryck på svenska, engelska, tyska, spanska, italienska, danska, polska, holländska, persiska och som e-bok på engelska.

Prenumerera!

Sök på sidan

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Länkar

maj 2016
M T O T F L S
« Apr   Jun »
 1
2345678
9101112131415
16171819202122
23242526272829
3031  

Kategorier

Donald Trump som manipulerbar robot

Journalisten Michael Wolraich gör i senaste numret av Rolling Stone ett försök att analysera Donald Trump som spelteoretisk robot. Grundobservationen Wolraich gör är att Donald Trump är snäll mot dem som är snälla mot honom (till exempel Vladimir Putin) och dum mot de som är dumma mot honom (till exempel Fox News-journalisten Megan Kelly). Han agerar helt enkelt i linje med optimalt beteende i en av de mest väl kända spelteoretiska uppställningarna: Fångarnas dilemma.

Fångarnas dilemma handlar om två fångar, A och B, som båda ställs inför samma val. Varje fånge kan antingen tjalla på den andre eller samarbeta med sin medfånge genom att hålla tyst. Båda fångarna vet att den andre fången har samma val, men de kan inte kommunicera med varandra. Tjallar A medan B håller tyst får A en belöning i form av straffrihet, medan B åker in på ett längre fängelsestraff (t.ex. 10 år). Tjallar båda, åker båda in på ett medellångt straff (4 år), medan om båda håller tyst får de bara ett kort straff (1 år).

Lägger man samman straffen för de båda fångarna tjänar de på att inte tjalla (1 + 1 = 2 år), men det är förstås frestande att kunna få gå helt fri även om den sammanlagda strafftiden då blir högre (10 + 0 = 10 år) och så löper man förstås risken att den andre också tjallar (4 + 4 = 8 år). Den värsta risken är att själv låta bli att tjalla men bli blåst och hamna 10 år i fängelse.

Hur ska man tänka om man hamnar i den här situationen? Se rationellt på problemet. Säg att du är A. Om B håller tyst tjänar du på att tjalla, eftersom du då går fri i stället för att få tillbringa ett år i fängelse. Om B å andra sidan väljer att tjalla på dig, tjänar du också på att tjalla, eftersom du då får en mindre tid i fängelse – fyra år i stället för tio.

Det verkar alltså som om du alltid tjänar på att tjalla. Det var väl inget svårt dilemma att lösa?

Dilemmat uppstår när spelet upprepas. Om man spelar fångarnas dilemma med samma medspelare om och om igen så kommer det löna det sig för varje individ att låta bli att tjalla och i stället samarbeta. Den totala fängelsetiden för dig som spelare blir då som lägst över många spelomgångar. Du hamnar hela tiden i fängelse, men bara i ett år (båda samarbetar) i stället för i fyra år (båda tjallar).

Fast finns det inget snyggt sätt att fuska sig till en fördel? Om man till exempel lyckas med konststycket att tjalla någon gång ibland, då skulle man ju få ännu större fördel? Kanske kan man komma på någon sorts listig formel att arbeta efter för att verkligen minimera sina år i fängelse? Men samma sak gäller rimligtvis motspelaren. Denne arbetar också för att försöka minimera sina år i fängelset. Hur ska man gardera sig mot något sådant?

Två forskare, statsvetaren Robert Axelrod och evolutionsbiologen Bill Hamilton tog den här frågan ett steg vidare i två klassiska datorturneringar där de inbjöd vem som ville vara med att skicka en strategi för upprepat spel av fångarnas dilemma. Många spelteoretiker skickade in strategier, den ena mer avancerad än den andra. Det fanns exempelvis en som modellerade motståndarens beteende och använde matematiska beslutsformler för att komma fram till nästa steg. Dessutom kördes strategier som samarbetade och tjallade helt slumpmässigt. Och strategier som alltid tjallade, eller alltid samarbetade.

Vann gjorde dock en av de enklaste strategierna av dem alla: tit-for-tat. Strategin hade bara två regler: Första gången, samarbeta. Andra gången, gör vad din motståndare gjorde föregående gång (på svenska: ”svara med samma mynt”). Inget sätt att bete sig på fungerade bättre i längden.*

Det är enligt den här principen Donald Trump verkar agera, menar Wolraich. Är någon vänlig mot honom är han vänlig tillbaka. Ett exempel på detta gäller Vladimir Putin, som kallat Trump för ”briljant och begåvad person”. Efter detta har Trump i princip inte haft ett ont ord att säga om Putin. De som har kritiserat Trump har å andra sidan blivit mobbade från hans pulpet på ett sätt som saknar motstycke i amerikansk historia. Motståndarna i de republikanska primärvalen har till exempel gått under i en dödsspiral av förolämpningar.

Problemet är att det här gör Trump extremt lättmanipulerad. För någon som påstår sig vara en bra förhandlare är det här förstås problematiskt. Vill du ha någonting, säg bara något snällt om honom. Det här är något slipade politiker förstås vet att använda, så det är ur den synvinkeln inget märkligt att Putin omfamnar Trump.

Finns det någon spelteoretisk visdom att använda för Hillary Clinton mot den här typen av motståndare? Ja, menar Wolraich. Hon måste vara smart så hon inte hamnar i ett ständigt utbyte av förolämpningar – Trump excellerar i sådant. Samtidigt kan hon inte låta förolämpningar gå obesvarade, det verkar svagt.

Så det handlar om att vara statsmannalik själv och låta någon annan göra det smutsiga arbetet. Trump sluggar mot alla, så att locka honom i en sådan fälla torde inte vara svårt. Idealet vore att hitta en kvinna eller någon från en minoritetsgrupp som kunde agera förkämpe så att Trump hela tiden tvingas slå nedåt.

Men vad innebär detta för den spelteoretiska förståelsen av situationen? Alldeles nyss var ju Trumps strategi ju den optimala? Dock – sådana insikter gäller bara inom spelet. Står man utanför och analyserar vad som händer går det alldeles utmärkt att manipulera förutsättningarna, till exempel genom att lägga till fler spelare, som i det här fallet. Så svårt är det egentligen inte att besegra någon som agerar i enlighet med några rader programmeringskod. Men då måste man förstås först lista ut vad det är för system som ska manipuleras.

Så vad tro ni – har Wolraich rätt i sin analys?

* Forskare har sedermera noterat att historien inte är riktigt så enkel och att det faktiskt finns andra tänkbara stabila strategier. Tit-for-tat är till exempel inte förlåtande mot andras misstag, utan hamnar i en oändlig cirkel av hämnd efter att en tit-for-tat-opponent har tjallat en gång. Man har därför konstruerat mer avancerade strategier som tit-for-two-tats (som straffar först efter att motspelaren tjallat två gånger), generös tit-for-tat (som förlåter angiveri med en specificerad sannolikhet), och win-stay, lose-shift (som gör samma sak som förra gången om den interaktionen lyckades, annars byts strategi). I det stora hela står sig dock de generella slutsatserna. Det mest stabila sättet att samarbeta på i en interaktion mellan två parter där det ingår en initial kostnad är att besluta vad du ska göra utifrån nyliga interaktioner med samarbetspartnern.

Bookmark and Share

Kommentarer

Kommentar från Erik M
Tid: 18 maj 2016, 16:57

Intressant inlägg om spelteori, men Amerikansk politik – med direkta personval och ett tvåparti-system, där varje parti måste innehålla en mängd olika åsikter och därför ”kohandla” med motståndaren, är ju ett specialfall om något. En pivotal fras är här ”vad görs, erbjuds i ett senare läge”. Man kan ju fråga sig hur den svenska Regeringen skulle agera om nu Trump verkligen blir USA:s näste president, och hur spelteori skulle fungera i ett land där en ledande politiker, ansvarig för ”kampen emot extremism” (läs Mona Sahlin) står under dubbelt åtal, en Minister nyss avgått (fallet Kaplan) till följd av kontakter med garanterat extrema rörelser osv – till slut når man väl en nivå där enskilda partier, organisationer eller individer slutligen säger ”Nej, nu får det vara nog – nu har mitt förtroende raserats slutgiltigt” och med en känsla av stor besvikelse kanske rent av byter parti, eller byter åsikt. Var någonstans tröskelvärdet för sådana händelser ligger är förstås olika för nästan vem som helst, men för min del kan jag bara säga att jag en gång – under Göran Perssons år – var organiserad Socialdemokrat, och kom så långt som till ordförande i en lokalförening innan jag – första gången jag fick se det Sahlinska agerandet och en hel del annat – bestämde mig för att gå ur. Varje människa har dock ändå sina principer, som han eller hon inte kan rucka på. Vad sade Humanisterna när enskilda präster började skämta om att förlägga det alternativa, icke-religiösa firandet av Riksdagens öppnande till ”en okristlig tid”, dvs 0500 på morgonen, eller så ? Till slut kommer man kanske till en debattnivå – från motståndaren – där argumenten icke längre kan tas på allvar – eller också kan man ta upp internationella företeelser som IS – Världssamfundet kan inte gärna förhandla med terrorister och kriminella, i alla fall inte om detta Världssamfund längre ska vara trovärdigt… Exemplen kan göras hur många som helst – tänk på USA;s Demokrater och deras reaktion på avslöjandena om tortyr på Guantanamo osv – också det en genomgripande ”förtroendekris” visavi vissa republikaners agerande..

Kommentar från Pär Engström
Tid: 20 maj 2016, 18:01

Intressant inlägg.
Jag håller dock med kommentaren från Erik att Trumps och Clinton ageranden är svåra att förstå och än svårare att förutsäga effekterna av om vi inte också tar in sammanhang etc.

Som jag uppfattar spelteorin finns det tre huvudinriktningar vad gäller hur man söker lösningar. Dessa rör sig om att studera och påverka a) aktörernas motiv, b) situationens struktur och c) aktörernas strategier. I artikeln är det väl främst aktörernas strategier som behandlas.

Skriv en kommentar