Main menu:

Mina böcker

Gud finns nog inte
finns i tryck på svenska, engelska, tyska, spanska, italienska, danska, polska, holländska, persiska och som e-bok på engelska.

Prenumerera!

Sök på sidan

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Länkar

december 2016
M T O T F L S
« Nov   Jan »
 1234
567891011
12131415161718
19202122232425
262728293031  

Kategorier

Experimentella fabler

Många vetenskapsintresserade har sett dem – filmer på kråkfåglar som släpper stenar i provrör för att få en matbit på ytan att flyta upp. Det ser ut som fåglarna betraktar situationen, tänker efter hur de ska lösa problemet och sedan implementerar sin lösning. Experimenten har tagits som intäkt för att kråkfåglar kan lösa problem på ungefär samma nivå som primater – de har till och jämförts med 5- till 7-åriga barn. Men nu gör nya analyser från Stockholms universitet att resultaten från experimenten måste omvärderas i grunden.

Ett av de famösa experimenten.

Experimenten kallas ”Aisopos fabel-experiment” efter den grekiske fabeldiktaren Aisopos berättelse om en törstig kråka som hittar en kanna vatten. Genom att släppa ner småsten i tillbringaren lyckas kråkan till slut höja vattennivån tillräckligt för att dricka. Sensmoralen i fabeln har omväxlande tolkats som att handla om uppfinningsrikedom och uthållighet.

Uppfinningsrika och uthålliga har även de forskare som kom på att använda den här typen av problem för att testa kråkors kognitiva förmågor tvingats vara. Problemet de har ställts inför är att om man släpper in en kråkfågel (man har gjort experimentet på råkor, Nya Kaledonienkråkor och nötskrikor) i en bur med ett provrör fyllt med vatten så kommer fåglarna normalt inte på tanken att släppa i stenar för att höja vattennivån, inte ens om det flyter en smaskig godbit på vattenytan, precis utom räckhåll.

Gav man inte fågeln några ledtrådar vad den skulle göra skulle den förmodligen törsta eller svälta ihjäl utan att komma på lösningen. Beteendet att höja vattenytan med hjälp av småstenar är helt enkelt inte del av det naturliga explorativa beteendet hos kråkfåglar. För att kunna testa om fåglarna kan lösa den här typen av problem måste man därför först lära dem att det finns en lösning inom räckhåll. Därför är man tvungen att träna fåglarna först.

Fast med träning kan man lära alla möjliga djur lite vad som helst. Ett nyligt exempel är att man har lärt humlor att dra i ett snöre för att få mat. Först fick humlorna lära sig att hitta mat i artificiella blommor. Efter att de hade lärt sig detta puttade man de artificiella blommorna längre och längre in under en plexiglasskiva. En del humlor lärde sig efter lång träning att dra ut blomman för att komma åt maten i mitten. Till slut hade det gått så långt att vissa humlor (men inte alla) lyckats lära sig att dra ut blomman med hjälp av ett snöre.

På samma sätt går man tillväga för att lära kråkfåglar släppa stenar i provrör. Först belönar man ett naturligt beteende – Nya Kaledonienkråkor pillar till exempel gärna i hål med hjälp av pinnar. Sen övergår man till att bara tillhandahålla stenar, varpå fåglarna använder dessa istället och på så sätt lärs att släppa ner stenar i rör. Till slut fördröjer man belöningen så att kråkorna bara får en belöning efter att ha släppt ner till exempel 4 stenar röret.

När fåglarna kommer in till experimentuppställningen vet de således redan vad de ska göra: släpp ner stenar i röret så kommer det nog en belöning till slut. Därför brukar experimentet inte gå ut på att det är detta som fåglarna ska upptäcka, utan de testas istället på om de till exempel kan skilja effekten av att släppa ner stora stenar jämfört med små, ihåliga respektive solida föremål, vad som händer om rören är fyllda med sand eller med vatten, eller om rören är breda eller smala. Kan fåglarna förstå skillnaden mellan dessa försöksuppställningar?

Den gängse slutsatsen har länge varit att fåglarna förstår den här typen av skillnader. Ett resultat kan exempelvis vara av typen att efter 20 försök använder fåglarna rätt lösning i mer än 70 % av fallen. De har förstått problemet och löst det.

Men det är två problem med den slutsatsen. För det första – om fåglarna verkligen förstått skillnaden, varför gör de då inte rätt hela tiden, i 100 % av fallen? För det andra – varför behövs 20 försök för att komma upp i den höga frekvensen rätta svar? Om fåglarna – som experimentledarna påstår – kontemplerar situationen och tänker sig fram till rätt resultat, då borde de göra rätt på första försöket. Det är här de nya analyserna kommer in, för Stockholmsforskarna – Stefano Ghirlanda och Johan Lind – visar att om man bara ser på vad fåglarna gör i första försöket är resultaten oftast slumpmässiga. Analyser visar istället att fåglarna lär sig genom trial-and-error under experimentets gång.

Vad alla dessa ”Aisopos fabel-experiment” visar är därför inget annat än att man kan träna kråkfåglar att utföra väldigt komplicerade beteendesekvenser och att de inte slutar att lära sig bara för att ett experiment har börjat (hur skulle de kunna veta det?). Motsvarande experiment visar att barn som är sex eller äldre klarar de här experimenten på en gång och sen löser problemen konsekvent rätt, 100 % hela tiden – jämförelsen med 5- till 7-åringar är betydligt överdriven.

Betyder det då att kråkfåglar inte är lika intelligenta som apor? Nja, det vi vet är att kråkfåglar är generalister och som alla andra generalister har en väldigt rik beteenderepertoar. Dessutom kan de – liksom alla andra djur – lära sig saker. Eftersom de i sin roll som generalister provar väldigt många saker så kommer de också att råka på och lära sig beteenden som blir belönade oftare än djur som är specialister. Så om vi med ”intelligens” menar ”provar många saker och därför hittar många lösningar” så visst är de utifrån den definitionen ”intelligentare” än många andra fåglar. Kanske till och med lika intelligenta som apor, i det hänseendet.

Men vad gäller själva grundfrågan – om de kan tänka sig fram till en lösning på ett problem – så verkar svaret vara nej. Medan en människa som får betrakta ett problem en stund innan hen får försöka lösa det kommer att lösa problemet snabbare än någon som inte får tid att tänka efter, så finns fortfarande ingen liknande observation på djur – inte på något djur. Eller så har man bara inte konstruerat ett experiment som är listigt nog för att verkligen undersöka problemet. Aesops-fabelexperimenten ger i alla fall ingen ledtråd.

Originalartikel: Ghirlanda S and Lind J 2017 ‘Aesop’s fable’ experiments demonstrate trial-and-error learning in birds, but no causal understanding. Animal Behaviour 123: 239–247.

Bookmark and Share

Kommentarer

Kommentar från Janne
Tid: 9 december 2016, 16:31

Det låter som att du beskriver ett ganska enkelt experiment. Har inte vissa fåglar löst betydligt svårare problem utan att få träna på samma uppgift? Exempelvis detta:

http://www.huffingtonpost.com/2014/02/06/crow-smartest-bird_n_4738171.html

Kommentar från Patrik Lindenfors
Tid: 9 december 2016, 17:40

Fast det där har ju fågeln tränat på. Det säger de i början på inslaget, att den är bekant med alla de individuella delmomenten.

Kommentar från Åsa
Tid: 13 december 2016, 9:32

Är inte sådana experiment väldigt individkänsliga? Dvs. att de egenskaper som krävs för att lösa ett nytt problem har en stor spridning mellan individer. Låt oss säga att vi hade satt upp ett liknande experiment hos människor. Först och främst måste vi hitta ett problem som ingen har någon erfarenhet av (vilket kan bli svårt eftersom vi som hade satt upp experimentet hade varit människor och därmed jäviga själv). Sedan hade min hypotes varit att resultatet av problemlösningen hade skiljt sig mycket mellan individer beroende dels på deras medfödda egenskaper och dels på förvärvade.

Kommentar från Patrik Lindenfors
Tid: 13 december 2016, 10:31

Det är nästan säkert sant, i alla fall förväntat, som du skriver. Det är därför man behöver testa många individer för att kunna uttala sig om ”kråkfåglar” eller i alla fall någon speciell art av kråkfåglar.

Pingback från radio bubb.la – 13/12 – Tema: Medicin – radio bubb.la
Tid: 13 december 2016, 23:12

[…] Aisopos fabel-experiment måste omtolkas, kråkfåglar inte lika intelligenta som femåriga människ… […]

Kommentar från Johan Lind
Tid: 15 december 2016, 0:20

Hej Åsa, just din fråga om individvariation testade vi i vår studie (fig 4). I vår analys av om experimenten var individkänsliga pekade data på att individvariation inte gav upphov till något annan än slumpvariation. Det verkar alltså inte vara så att vissa individer ”förstår” mer än andra individer. Här kan du läsa artikeln: http://sci-hub.cc/10.1016/j.anbehav.2016.10.029

Skriv en kommentar