Main menu:

Mina böcker

Gud finns nog inte
finns i tryck på svenska, engelska, tyska, spanska, italienska, danska, polska, holländska, persiska och som e-bok på engelska.

Prenumerera!

Sök på sidan

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Länkar

maj 2017
M T O T F L S
« Apr    
1234567
891011121314
15161718192021
22232425262728
293031  

Kategorier

Dag 1: Rhenguldet – Girighet som korrumperar

Idag är dags att påbörja vad jag tror kommer att bli mitt livs konstupplevelse: en komplett Wagners ringcykel (50-årspresent!). Det börjar idag med Rhenguldet, fortsätter imorgon med Valkyrian, Siegfried på lördag och Ragnarök på måndag. I rollerna bland andra Nina Stemme som Brünnhilde, John Lundgren som Wotan och Lars Cleveman som Siegfried! Sammanlagt 19 timmar (i Operans uppsättning) Gesamtkuntswerk (allkonstverk – Wagners term för det sammanhållna konstverk han konstruerat).

En humanist som gillar Wagner, hur går det ihop? Många som ogillar Wagners genuint otrevliga personlighet och hans isande antisemitism har frågat sig samma sak, inte minst Wagnerälskare med judisk bakgrund – går det att bortse ifrån själva personen bakom verken? Även om Wagner inte själv kunde veta om Hitler och förintelsen går det att argumentera trovärdigt att Wagner var en stark inspiration till Nazismens fasor. Jag har till och med hört tolkningar där det var Wagner som förde in själva ’blod- och jord-’tänket i den tyska antisemitismen. Och det är inte så att Wagners personlighet och antisemitism går att skilja från hans konst – tvärtom vävde han in dessa tydligt i sina verk, för den som vet vad man ska titta efter (i ringen är dvärgarna – ”Nibelungarna” – till viss del modellerade på antisemitiska nidbilder av judar).

Stephen Fry, Wagnerälskare med judisk bakgrund, har utforskat den här frågan i det mycket sevärda TV-programmet Wagner & me. Hans slutsats blir även min egen. Fry beskriver det som att se på en vacker gammal bonad, genom historien svårt nedfläckad av smuts. Det går att uppleva den magnifika skönheten, men det går inte att bortse från fläckarna.

Med detta ur vägen (nåja) så gör Wagner saker med musik och teater som jag inte känner till någon annan som gör lika bra, eller ens likadant. Magin ligger i att verken utspelar sig på flera nivåer. Berättelsen utspelar sig egentligen mest i musiken och mest gestaltas i scenuppsättningen. Det har beskrivits som att Wagner berättar fornnordiska myter som vore de Platons idévärld, där ”sanningen” utspelar sig i musiken, imperfekt (eller konträrt) åskådliggjord i teateruppsättning och ord. Genom detta grepp, och genom att använda just myter, kan han gå djupare och bli mer flerdimensionell än andra konstnärer.

”Tricket” Wagner använder sig av i musiken är att ge personer, ting och idéer egna ledmotiv som utvecklas under berättelsens gång, vartefter personerna, tingen eller idéerna utvecklas. Ett exempel är glädjen över Rhenguldet, som i sin rena (”naturliga”) form låter som en himmelsk skatt, men som i sin korrumperade (”tillverkade”) form (som ”ringens styrka”) låter … korrumperad. Tillverkningen av Ringen kan ses som en metafor för många saker, till exempel uppfinnandet av pengar. Utifrån en liknande tolkning har George Bernard Shaw skrivit en magnifikt läsvärd Marxistisk läsning av ringen: The Perfect Wagnerite, från 1883.

Joy:

Power of the Ring

Den här typen av melodi-utveckling låter Wagner ske med alla ledmotiv, till olika grad. För att verkligen kunna uppskatta Ringcykeln har jag därför länge pluggat ledmotiv … det finns minst 100, men det räcker (hoppas jag) att hålla reda på de mest betydande. Det är lite som att lära sig ett nytt språk – ledmotiven går att lära sig förstå hjälpligt med lite ansträngning, men de kräver förmodligen en livstid att bemästra. Lär man sig ledmotiven hjälpligt öppnar sig dock en ny värld av djup och komplexitet när man lyssnar och ser på ringcykeln.

Det är förmodligen här någonstans man hittar förklaringen till den något överdrivna vurmen kring Wagner som finns bland vissa Wagnerfanatiker. Har man väl lagt ner ansträngningen blir upplevelsen något långt utöver det vanliga.

Wagner börjar den första operan i serien med skapelsen, gestaltad i musik som en utveckling från en enda ton (Ess) via ett ackord (Ess-dur) till en något som gestaltar en svepande vågrörelse (floden Rhen) – över 136 takter. Från denna ur-början följer vi sedan en berättelse om gudar, dvärgar, sagoväsen och människor, som slutar med gudavärldens undergång i Ragnarök. Det finns en viss ambition i att ha den typen av början och slut – bara någon med Wagners storhetsvansinne kan driva det i hamn, och bara någon med Wagners känsla för ondska kan skildra det så inkännande.

Här är ett kort inslag om den magnifika öppningen, från en film om Metropolitan Operas (New York) uppsättning av ringen.

Från Kungliga Operans beskrivning av handlingen i Rhenguldet, som med sina två och en halv timmar utgör prologen till ringcykeln:

Rhenguldet är gudarnas historia och agerar prolog i Ringen: den skissar den huvudsakliga dramatiska konflikten och etablerar Wagners centrala musikaliska idéer. Operan börjar med att dvärgen Alberich tar guldet från Rhendöttrarna. Han avsäger sig kärlek i syfte att erhålla en magisk ring som ger bäraren absolut makt, en ring som helt klart är världens mest åtråvärda objekt.

Med Ringen etableras svitens grundläggande tema. Vi får höra om guden Wotans lidanden och de problem gudarna har att återbetala Fafner och Fasolt, jättarna som byggde Valhalla. Kampen för kärlek och makt mellan gudar, elementära varelser och människor kan börja…

Även utan att plugga in ledmotiv så kan det vara svårt att värja sig mot kraften i både berättelse och musik. Här har ni ett pompöst exempel, när Donner frambesvärjer en storm. Ett riktigt Wagner-ögonblick.

Det är inte lätt att sätta upp Wagner. Här kan ni se lite bakom kulisserna, när hammare och städ-musiken vid första nedstigningen i Niebelheim spelas.

Bookmark and Share

Skriv en kommentar