Main menu:

Mina böcker

Gud finns nog inte
finns i tryck på svenska, engelska, tyska, spanska, italienska, danska, polska, holländska, persiska och som e-bok på engelska.

Prenumerera!

Sök på sidan

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Länkar

maj 2017
M T O T F L S
« Apr   Jun »
1234567
891011121314
15161718192021
22232425262728
293031  

Kategorier

Sorg

I fredags (19 maj) dog min älskade mamma, 91 år gammal, efter en tids sjukdom (cancer). Pappa höll henne i handen vid dödsögonblicket. Mamma efterlämnar en stor familj som kommer sakna henne oerhört – hon var på många sätt familjens bultande varma hjärta. Mamma födde tre barn (min bror förolyckades dock i en seglingsolycka för några år sedan) som tillsammans har skaffat henne tretton barnbarn och fem barnbarnsbarn. ”Ni är min rikedom” brukade hon säga.

På mammas byrå, i en liten ask, hittade min syster och hennes äldsta dotter urklipp – olika dikter som mamma tyckt om. Den här, av den finländska författaren och poeten Eeva Kilpi, träffade oss rakt i hjärteroten.

När mormödrar dör
förvandlas de till blomsterängar och gräs,
och somliga mormödrar blir träd som susar ovanför barnbarnen,
skyddar dem mot regn och blåst och breder ut grenarna över dem
till snöhyddor på vintern. 

Men innan dess är de passionerade.

För ungefär 15 år sedan etablerade mamma traditionen att vi alla i släkten ses på landet första helgen efter midsommar, en tradition som blivit en av somrarnas höjdpunkter. I år kommer det kännas hjärtskärande tomt.

Min mamma var på sätt och vis själva arketypen av en mamma. Hon hade kärlek nog för alla barn, barnbarn, barnbarnsbarn och för alla pojkvänner, flickvänner, fruar och män. Rund och god, glad och känslosam, alltid redo med stora famnen. Mamma gillade överhuvudtaget människor och att prata med alla – överallt, hela tiden. Till och med på de sista sjukhusbesöken lärde jag känna de andra i väntrummet genom mammas nyfikenhet på deras berättelser och vilja att berätta sina egna.

Mamma föddes nyårsafton 1925 i Karlskrona. Hon präglades mycket av sin pappa (min morfar) som rymde hemifrån vid ung ålder från sin tyranniske prästfar och gick till sjöss. Han var, som min kusin Ulla brukar uttrycka det, ”en glad skit”. Inte helt ansvarstagande, men med väldig humor, musikalitet och intelligens. Dessa var alla egenskaper som min mamma hade med sig i livet.

På den tiden var det något av en självklarhet att kvinnor skulle bli hemmafruar. När samhällsklimatet blev ett annat läste mamma in studenten, något förvånad över sin egen kapacitet (”Jag kan ju det här! Jag som alltid trott att jag inte kunde.”) och skaffade ett jobb. Tillvaron som yrkesarbetande passade henne bättre än att gå hemma – för mamma var ett socialt djur.

Det som mamma själv betraktade som kanske den roligaste tiden i sitt liv (förutom att ta hand om barn och barnbarn och barnbarnsbarn) inträffade dock innan dess, när pappa fick jobb som militärattaché i Washington. Ett jobb som för hennes del betydde många bjudningar och middagar, både hemma hos oss och på besök hos andra. I den rollen blommade hon verkligen ut.

Det är svårt att sammanfatta hur mycket mamma har betytt i mitt liv. Om jag skulle tvingas sammanfatta det i ett enda ord är ”kärlek” det jag skulle använda – vetskapen att jag alltid kunde komma hem till en varm famn och alltid, alltid var älskad. Den här känslan vet jag att hon förmedlade till alla i familjen, det fanns alltid rum för fler i hennes hjärta. Men bara ett ord räcker inte för att sammanfatta mamma. Inga ord räcker riktigt till just nu.

Jag kommer sakna hennes humor kolossalt. De sista dagarna var hon väldigt medicinerad, för att slippa smärtorna, men ibland kunde man få ögonblick av kontakt. Sista gången jag fick medveten ögonkontakt med henne stirrade hon mig stint i ögonen – och blinkade med ena ögat med ett underfundigt leende. Hon kommer enligt egen begäran att begravas kyrkligt för ”Man vet ju aldrig – och det är dumt att chansa i min ålder”. När jag frågade om hon därför ville göra ett besök i kyrkan svarade hon att ”Äh, vi behöver inte gå till överdrift.” Hon har lovat att komma och spöka för mig om det går, vi får väl se hur det blir med den saken. Själv tror jag att mamma kommer att leva vidare, i alla våra varma ljusa minnen. Älskade mamma.

Av en händelse hade min yngsta son Magnus som skoluppgift i svenskan de här sista veckorna i mammas liv att skriva ett hyllningstal. Han valde att skriva om sin farmor. Så här skrev han:

Farmor, när jag träffade dig första gången höll du upp mig, jag var en bebis. Jag var gråtandes. Men när du omfamnade mig slutade jag gråta. Jag har alltid känt mig trygg hos dig, det har många andra ocskå. Jag vet att alla dina barn, barnbarn, och barnbarns barn håller med mig. Vet du hur mycket alla vi ser upp till dig?

Jag vet. Du är smart. Du är snäll. Farmor, du är stark. Vi alla ser upp till dig.

Farmor, du föddes för länge sedan och har behövt kämpa dig igenom mycket, med många odds emot dig. Vet du vad du blev av det?

Jag vet. Du blev smart. Du blev snäll. Farmor, du blev stark.

Du växte upp i en tid där kvinnor inte fick säga vad de tyckte, men ändå gjorde du det, alla pressade dig. Men du knäcktes inte, du blev bara ännu, ännu starkare.

De sa åt dig, säg inte din åsikt, du sa den. De sa åt dig, du kommer aldrig bli något, och du blev något, något fantastiskt. Du blev en person som bryr sig om alla, som visar alla, att saker faktiskt är vädra att kämpa för. Du strålar energi till alla runt dig.

Jag kommer tänka på dig hela mitt liv, och på så sätt kommer du alltid finnas hos mig, varenda gång jag vill ge upp ska jag tänka på min Farmor. Min farmor som aldrig gav upp.

Jag vill bli som du, alla borde vara som du. Min fina. Fantastiska. Farmor.

Men nu har något kommit som inte ens du kommer kunna kämpa mot. Cancer.

Och på samma sätt som när jag kom till dig första gången. Gråtandes. Kommer jag också vara det när du lämnar världen.  Gråtandes. Min fina, fantastiska farmor.

Bookmark and Share

Kommentarer

Kommentar från Inga Britt
Tid: 22 maj 2017, 9:05

Jättefint och kärligtfint skrivet
Kram till dig och dina bröder
Inga Britt

Skriv en kommentar