Main menu:

Mina böcker

Gud finns nog inte
finns i tryck på svenska, engelska, tyska, spanska, italienska, danska, polska, holländska, persiska och som e-bok på engelska.

Prenumerera!

Sök på sidan

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Länkar

maj 2017
M T O T F L S
« Apr   Jun »
1234567
891011121314
15161718192021
22232425262728
293031  

Kategorier

Dag 4: Ragnarök – Försonande kärlek

Mitt i sorgearbetet fortsätter ringcykeln – det gör det lite svårt att koncentrera sig, men mamma hade inte velat att jag skulle avstå. De här inläggen om operorna skrevs innan hon gick bort.

Sista delen i ringcykeln innehåller även den några sant magnifika inslag. Sättningen går inte av för hackor, här är det fullt blås och till slut gudarnas undergång som gäller. Detta kunde bara ha skrivits av någon med storhetsvansinne. Och det kan man lugnt påstå att Wagner hade: han föreslog på fullt allvar att man skulle bygga om hela Münchens centrum för att göra plats för ett operahus av magnitud nog att rymma hans visioner. Till slut fick han sitt specialbyggda operahus, men i den lilla staden Bayreuth istället, en stad som varje år blir invaderad av galna Wagner-fans i samband med den årliga Wagner-festivalen. Hitler var hedersgäst, när det begav sig, men då var Richard själv sedan länge död och begraven (men han hade nog inte misstyckt Hitlers närvaro, tyvärr). Kungliga Operans beskrivning:

I Ringens sista och kraftfulla del är det skymning på Jorden… Världens slut närmar sig snabbt och det musikaliska dramat svänger mot melodram när gudarna överger de dödliga och lämnar dem åt deras öde. Wotan och de övriga karaktärerna i Ringen står inför konsekvenserna av de val de gjort i de första tre operorna. Som de tre Nornorna förutspådde är Alberichs ring förbannad.
Brünnhilde, Valkyrian som förvandlats till en dödlig kvinna av kärleken, förhindrar en katastrof och ledsagar alla mot en ny era. Hon återbördar ringen till sina rättmätiga ägare i Rhen och den gamla ordningen, symboliserad av Valhalla, gudarnas boning, förstörs. För övrigt ansåg Wagner att det kommande århundrandet skulle bli kvinnans århundrade…

Vad gäller att ta död på sina huvudkaraktärer så överträffar Wagner till och med George R. R. Martin (Game of Thrones författare). Förutom Alberich och Loke så dör alla huvudkaraktärer en ond, våldsam död. Fasolt blir ihjälslagen av sin bror Fafner. Siegmund blir dödad av Hunding. Hunding blir dödad av Wotan. Sieglinda dör i barnsäng. Fafner (som drake) och Mime blir dödade av Siegfried. Siegfried och Gunter blir dödade av Hagen. Hagen dränks av Rhendöttrarna. Gutrune faller ner död på grund av en hjärtinfarkt(?). Brünnhilde begår självmord, tillsammans med sin häst. Wotan, Fricka, Freia, Donner och Froh bränns levande.

I en satir av en ”advokat” under pseudonymen ”Ernst van Pidde” från 1968 påpekas det att alla medverkande, förutom Rhendottern Flosshilde, begår minst ett straffbart brott under musikdramats gång. Dessa brott utspelar sig längs hela straffskalan, från mord via dråp, våldtäkt, kidnappning, våldsamt stöld och djurmisshandel, till incest. De värsta förövarna, enligt ”von Pidde”, är Alberich, Fafner, Fricka, Hagen och Brünnhilde, som alla borde dömas till livstids straffarbete.

Operakritikern och skribenten Philip Hensher har påpekat att Wagners personlighet kanske gör honom unikt trovärdig som skildrare av onda handlingar och personer som utför onda handlingar. För man känner, trots allt våld, inte sällan sympati för karaktärerna i dramat, även de onda (fast kanske inte för Hunding).

Så här låter det när Hagen slår larm, från en uppsättning i Valencia 2008. För den här rollen gäller det att ha en kompetent basstämma.

Siegfrieds begravningsmarsch – makalöst vackert. Här med Georg Solti som dirigent, från en inspelning från 1965.

Till sist då, gudavärldens undergång. För den här scenen har Staffan Waldemar Holm i Kungliga Operans uppsättning märkligt nog valt att frångå Wagners scen-instruktioner. Brünnhilde vägrar avsvära sig kärlek, på det sätt som Alberich gjorde i början av Rhenguldet, utan är istället beredd att gå i döden för den. Där Brünnhilde i originalet således ställer allt tillrätta genom att offra livet genom att rida upp på Siegfrieds likbål så låter Holm Brünnhilde bli kvar i livet. Varför? Medan självmordet har en Schopenhauersk funktion ”sann kärlek är ouppnåelig annat än som ideal” så är ett icke-självmord bara ologiskt. Hela ringcykeln slutar med en sista, oerhört vacker, version av ”kärlek som försoning. Nåväl, så här ser det ut (”egentligen”) med Nina Stemme, från Bayeruth 2012.

Bookmark and Share

Skriv en kommentar