Main menu:

Mina böcker

Gud finns nog inte
finns i tryck på svenska, engelska, tyska, spanska, italienska, danska, polska, holländska, persiska och som e-bok på engelska.

Prenumerera!

Sök på sidan

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Länkar

maj 2017
M T O T F L S
« Apr   Jun »
1234567
891011121314
15161718192021
22232425262728
293031  

Kategorier

Ringcykeln – slutomdöme

Till slut gick så gudavärlden under och sanningen stod uppenbarad: Richard Wagner var en demon och Nina Stemme är en fornnordisk gudinna i hans tjänst, nedstigen till jorden för att frälsa oss. Någon annan rimlig förklaring finns inte för det utomjordiska framförande av Ringcykeln vi utsattes för på Kungliga operan. Det enda som grämer mig är att jag inte kan se alltihop en andra gång.

Rent generellt så var det världsklass på framförandet rakt igenom. Inte så att jag inte retade mig på något. Att sätta ringcykeln på 1800-talet kanske var bra på idé-stadiet, men Nordiska gudar i hög hatt och Valkyrior i ryttardress? Det blir fjantigt. Och är det något man ska akta sig noga för på operan är det att framställa saker som fjantiga. Det är svårt nog att gå med på själva grundsituationen: en berättandeform där huvudpersonerna står på upphöjd träplattform och vrålsjunger teatralt. Att då lägga på en nivå till av konstighet blev lite mycket. Men i sista operan, Ragnarök, fungerade det. Och till stor del i Sigfried.

Sen slarvade dirigenten bort några av de instrumentala partierna. Det kändes lite som om han var så fokuserad på att sköta orkestern under sången att han vilade ut när sången upphörde. När han behöll fokus blev det dock väldigt bra, som i Siegfrieds sorgmarsch.

Men det här är detaljer i det stora hela. För rakt igenom var det högsta klass på hela tillställningen, med några höjdpunkter som lyfte upplevelsen från vanlig världsklass till det översinnliga. Här är topparna, enligt mitt förmenande:

  • Första akten i Valkyrian, där Cornelia Beskow briljerade i rollen som Sieglinde.
  • Sista akten av Siegfried, där Nina Stemme som Brünnhilde fick första chansen att verkligen visa vad hon är kapabel till, i kärleksscenen med Siegfried.
  • De två sista akterna av Ragnarök, med remarkabla insatser av Lars Cleveman som Siegfried, Falk Struckmann som Hagen och framförallt Nina Stemme, med själva undergången som någon slags frälsningsögonblick på slutet.

Det är svårt att finna ord för hur bra detta var. Jag vet inte riktigt hur Wagner bär sig åt för ta kontroll över publikens känslor. Handlar det ändå om ledmotiven? Under Ragnarök var jag tidvis väldigt nöjd, när orkestern brände iväg långa sekvenser av ledmotiv och jag förstod vad de spelade om, eller när skeenden på scenen kommenterades av musiken på ett sätt som förklarade sammanhang och betydelse.

Men det är intellektuell tillfredsställelse i detta. Wagners musik spelar framförallt på känslosträngarna. Fast det handlar om gudar och världens undergång är det ögonblick som första akten i Valkyrian – som utspelar sig mellan tre människor runt ett köksbord – som griper tag som mest. Eller sista akten i Siegfried, som är en kärleksduett.

Gottfried Wagner, Richard Wagners sonsonson, lär till och med ha tagit avstånd från Wagners musik för att den i sig själv är för förförisk ­– och därmed farlig. Vad är det man sitter och jublar åt egentligen? Så här formulerar David Baas det i Expressen:

Det är lättare för den som förlorat allt, inte minst tron på kärleken, att störta hela världen i fördärvet. Kvar finns ett hopp om en pånyttfödelse bortom den gamla ordningen och de gamla gudarna. En minst sagt revolutionär tanke.

Minst sagt. Bara ingen hade tagit det på allvar. Som påminnelse av de historiska belastning vi har att förhålla oss till spelade dramaturgen Stefan Johansson på försnacket upp en inspelning från Bayreuth-festivalen 1942. En remarkabelt bra inspelning gjord av den tyska militären. Plötsligt var man bänkgranne med Hitler. (Bildligt talat – han var inte där 1942, jag var tvungen att Googla.) Man kommer inte undan politiken med Wagner.

Fast jag känner inte mer för att invadera Polen nu än jag gjorde innan jag blev offer för Ringcykeln. Jag känner bara att jag måste få uppleva detta igen. Det är ren magi det handlar om – en sant andlig upplevelse.

(Till sist – hur i helvete kunde våra förfäder byta ut den myllrande rika nordiska gudavärlden mot Jesusmyten? Vilket otroligt nedköp.)

Bookmark and Share

Skriv en kommentar