Ett av alla dessa datum
som inte säger någonting längre.

Vart jag gick den dagen,
vad jag gjorde – vet jag inte.

Om det hade begåtts ett brott i närheten
skulle jag inte haft något alibi.

Solen lyste och slocknade
utan att jag märkte det.
Jorden vred sig ett varv
utan att jag skrev upp det.

Det hade kännts lättare att tänka
att jag varit död ett tag,
än att inget minnas,
fast jag har levt hela tiden.

Jag var ju ingen vålnad,
jag andades och åt,
jag tog steg
som hördes,
och mina fingeravtryck
måste ha satt sig på hantagen.

Jag såg min bild i spegeln.
Jag hade på mig nånting i nån färg.
Säkert blev jag sedd av några människor.

Kanske hittade jag den dagen
en sak som jag tappat bort nån gång.
Kanske tappade jag nånting som jag hittade sen.

Jag fylldes av känslor och intryck.
Nu är alltihop
som tre punkter inom parentes.

Var höll jag hus,
var höll jag till nånstans -
det är faktiskt ett konststycke
att så försvinna ur sin åsyn.

Jag skakar på minnet -
kanske finns det i dess grenverk nånting
som har sovit i åratal
och nu flaxar iväg.

Nej.
Tydligen kräver jag för mycket,
så mycket som en sekund.

Wislawa Szymborska
Ur diktsamlingen “Nära Ögat”

Den störste fanatikern är den störste tvivlaren.
Han vet det inte.
Han är en pakt mellan två
där den ene skall vara synlig till hundra procent
och den andre osynlig.
Vad jag avskyr uttrycket ”till hundra procent”!

De som inte kan vistas någonannanstans än på sin framsida
de som aldrig är tankspridda
de som aldrig öppnar fel dörr
och får se en skymt av Den Oidentifierade -
gå förbi dem!

Tomas Tranströmer, ur Dikter 1954-1989, Den svenska lyriken, Bonniers, 1997
Verserna är två verser ur den långa dikten Guldstekel.

Lena Andersson skriver har idag en läsvärd krönika i DN om förnuft och känsla: Mäta eller inte mäta.

I det offentliga samtalet pågår en ständig lågintensiv strid mellan de två förhållningssätten rationalism/logik och romantik/mystik. Senast var det Marcus Birro som i en krönika i Expressen (10/8-11) gick till storms mot att ”matematikerna” styr världen och tror sig ha en formel för allt, även för kärleken till de egna barnen och vad som händer i hjärtat när man läser en dikt. Hans artikel har väckt debatt på bloggar och Newsmill och i vanlig ordning är det ”ny-ateisterna” och Christer Sturmark som förmodas ha en gråsten där andra har ett hjärta.

Striden handlar egentligen inte om formler och mätbarhet utan om förvirringen inför att människan håller sig med två parallella system för kunskap om världen och sig själv i den. Det ena, mythos, rör meningsskapandet. Detta nås främst genom konstruktion och uppbyggnad. Man formulerar sig fram till förslag på det giltiga, sanna och meningsbärande. Formuleringen eller berättelsen i sig utgör en känslomässig insikt. Det andra systemet, logos, rör objektiva fakta som mäts under stränga metodkrav. Kunskap nås i första hand genom dekonstruktion och isärplockande, varefter teorier formuleras.

Mythos kopplas till känslor och logos till förnuft men den uppdelningen är för trubbig och oklar och själv föredrar jag Willy Kyrklunds synsätt: ”I själva verket föreligger ingen anledning att upprätthålla ett motsatsförhållande mellan känsla och förnuft. En aktuell känsla må vid något tillfälle komma i konflikt med den rationella argumentationen, men känslolivet och förnuftslivet som helhetsfunktioner äro genom individens hela utveckling intimt sammankopplade och inflätade i varandra.”

Läs hela artikeln!

Predikningar, allsång, kaffe och bullar. Södran snor kyrkans koncept. Men de skippar Gud.

Södra teatern drar nu igång en serie sekulära söndagspredikningar. Annette Taranto, konstnärlig producent, förklarar hur de kom på idén:

– Vi insåg att folk använder teater- och konsertlokaler på samma sätt som folk tidigare använde kyrkan. Det handlar om att bli del av en gemenskap, att meditera och bli lugn. Många klubbar har en stampublik som i det närmaste liknar en församling.

Vad är syftet?
– Vi vill fylla ett vakuum för dem som inte är troende men fortfarande har behov av att uppleva andlighet och gemenskap.

– Men jag ska vara öppen med att det här är ett trevande projekt. Vi testar oss själva och publiken. Det har inte varit helt lätt att utforma konceptet. Det ska ju inte vara någon föreläsning och det ska inte vara politiskt eller religiöst.

Vad skiljer en predikan från en föreläsning?
– Man talar inte i första hand till intellektet utan till publikens hjärtan. Du behöver inte vara neutral eller objektiv. En predikan innehåller tro och hjärta.

Du kan läsa mer om satsningen – som kallas ”Guds bakficka” – hos Södra Teatern.

Imagine there’s no Heaven
It’s easy if you try
No hell below us
Above us only sky
Imagine all the people
Living for today

Imagine there’s no countries
It isn’t hard to do
Nothing to kill or die for
And no religion too
Imagine all the people
Living life in peace

You may say that I’m a dreamer
But I’m not the only one
I hope someday you’ll join us
And the world will be as one

Imagine no possessions
I wonder if you can
No need for greed or hunger
A brotherhood of man
Imagine all the people
Sharing all the world

You may say that I’m a dreamer
But I’m not the only one
I hope someday you’ll join us
And the world will live as one

Här finns ovanligt många unga tjejer med prick i pannan, medelålders långhåriga män i vita kaftaner och äldre kvinnor med hennafärgat hår i färgglada klänningar. Och en och annan indier med långt vitt skägg.

För er som inte provat att prata med nyandliga upptäcktsresanden i ett indiskt kontext är en sådan här resa faktiskt att rekommendera. Det svåraste är att hålla sig för skratt.

På de färgglada kuddarna utspridda på golvet förs djupa diskussioner om det inre livet och om egots upplösning. Folk ler och tittar varandra djupt och länge i ögonen. För tillfället är läraren Mooji, en jamaican från Brixton i England, den största händelsen i Tiru.

Läs hela artikeln på SvD resor.