Ett av alla dessa datum
som inte säger någonting längre.

Vart jag gick den dagen,
vad jag gjorde – vet jag inte.

Om det hade begåtts ett brott i närheten
skulle jag inte haft något alibi.

Solen lyste och slocknade
utan att jag märkte det.
Jorden vred sig ett varv
utan att jag skrev upp det.

Det hade kännts lättare att tänka
att jag varit död ett tag,
än att inget minnas,
fast jag har levt hela tiden.

Jag var ju ingen vålnad,
jag andades och åt,
jag tog steg
som hördes,
och mina fingeravtryck
måste ha satt sig på hantagen.

Jag såg min bild i spegeln.
Jag hade på mig nånting i nån färg.
Säkert blev jag sedd av några människor.

Kanske hittade jag den dagen
en sak som jag tappat bort nån gång.
Kanske tappade jag nånting som jag hittade sen.

Jag fylldes av känslor och intryck.
Nu är alltihop
som tre punkter inom parentes.

Var höll jag hus,
var höll jag till nånstans -
det är faktiskt ett konststycke
att så försvinna ur sin åsyn.

Jag skakar på minnet -
kanske finns det i dess grenverk nånting
som har sovit i åratal
och nu flaxar iväg.

Nej.
Tydligen kräver jag för mycket,
så mycket som en sekund.

Wislawa Szymborska
Ur diktsamlingen “Nära Ögat”

Människans väg till framgång – om de många nivåer av samarbete som bygger upp oss och våra samhällen.

Samarbete är en av livets grundprinciper. Vi är alla byggda av samarbetande delar gener, celler, organ, neuroner, men också idéer. Även våra samhällen är byggda av delar oss människor. Är allt det här samarbetet i grunden samma process?

Från människans minsta beståndsdelar till våra komplicerade samhällen, överallt finner vi samarbete som en organiserande grundprincip. Oftast har samverkan uppkommit för att de ingående delarna har haft något att tjäna på det, men inte sällan verkar de faktiskt förlora på interaktionen. Vad är det då som förklarar samarbetet? Och hur kan man egentligen förstå våra intrikata mänskliga samhällen där vi regelbundet gör tjänster gentemot andra som vi inte är släkt med, inte känner och förmodligen aldrig kommer att möta igen? Hur uppstår tankar som att det är rätt att riskera livet för landet, religionen eller friheten? Svaren verkar finnas i de två processer som skapat människan: biologisk och kulturell evolution.

Boken lotsar dig genom det gåtfulla samarbetet, en resa som börjar inuti kroppen och fortsätter via våra tankar till den mänskliga superorganismen.

Torsdagen den 22:a september kl 18.00
ABF-huset, Sveavägen 41 • Entré 50 kr
ABF Stockholm i samarbete med Humanisterna

Samarbete är livets grundprincip. Vi är alla byggda av samarbetande delar – gener, celler, organ, neuron och memer. Även våra samhällen är byggda av delar – av oss människor. Är allt det här samarbetet i grunden samma process?

Från människans minsta beståndsdelar till våra nuvarande komplicerade samhällen, överallt finner man samarbete som en organiserande grundprincip. Oftast har samverkan uppkommit för att de ingående delarna har haft något att tjäna på det, men inte sällan verkar de faktiskt förlora på interaktionen. Vad är det då som förklarar samarbetet? Och hur kan man egentligen förstå våra intrikata mänskliga samhällen där vi regelbundet gör tjänster för andra som vi inte är släkt med, inte känner och förmodligen aldrig kommer att möta igen? Hur uppstår det tankar som att det är rätt att riskera livet för landet, religionen eller friheten? Svaren verkar finnas i de två processer som skapat människan: biologisk och kulturell evolution. De biologiska och kulturella egenskaper som har fått oss att uppföra oss som om vi vore i deras tjänst är de som har spritt sig vidare bäst.

Följ med på utflykt genom samarbetets mysterier. Resan börjar inuti kroppen och fortsätter via våra tankar till den mänskliga superorganismen.

Onsdag 13/4 kl 19.00
Universitetshuset, sal IV

Arr. Humanisterna Uppsala

Jonas Gardell.

Ok, Gardell har åstadkommit en bibeltolkning som är så personlig att han i det närmaste försökt uppfunna en ny religion. Men bokbål? Snälla nån, drar den gode pastorn inga som helst historiska paralleller så gör i alla fall vi andra det.

Det brukar för övrigt inte gå så bra för bokbrännare. Ta till exempel Savonarolas öde – bokbrännaren som härjade i Florens på Michelangelos tid. Från Wikipedia: ”22 maj 1498 dömdes han till döden genom att hängas och därefter brännas på bål. Savonarolas kvarlevor ströddes i floden Arno, så att hans anhängare inte skulle ha en grav att gå till eller reliker att vörda.”

Det är kanske att gå lite långt. I det här fallet räcker det gott med att ta den omdömselösa pastorn i det metaforiska örat och säga åt honom att sluta upp med de där dumheterna.

Fast böcker är förstås lite farliga.
Då händer allt det där inne i ditt huvud istället…

Med titeln ”Robert Crumb’s Book of Genesis” tar han sig an uppgiften att ”belysa första Mosebok genom att illustrera vartenda inslag.” Hans uttalanden visar att han inte direkt är förtjust i Bibeln.

”The idea of millions of people taking this so seriously is totally nuts,” he added. ”The Bible doesn’t need to be satirised. It’s already so crazy.”

Läs mer om boken här. Den finns att beställa hos Amazon.

I SIN NYA BOK AVFÄRDAR Jonas Gardell den mest centrala av alla kristna dogmer. Han förkastar tron på syndabocksdöden och förklarar samtidigt krig mot en patriarkal och fördömande gud. Om Jesus är ett sympatiskt men oärligt projekt, skriver Patrik Lindenfors.

I SIN NYA BOK OM JESUS har Jonas Gardell gjort en lärd genomgång av Jesusmyten och de historiska fakta vi har att förhålla oss till. Han har försökt skildra en tänkt ”faktisk” Jesus så nära som möjligt, vilket förstås upprört allehanda kristna runtom i landet. Det är dock ingen slump att det är Gardell och inte Ulf Ekman som har ett hedersdoktorat i teologi; Gardell har mer av historievetenskapen på sin sida. Boken är mycket läsvärd, den både informerar och berör.

Men Gardell har också en agenda – en mycket uttalad sådan – som läsaren tvingas förhålla sig till. Han skildrar sin egen önskegud, vilket är en väldigt sympatisk Jesus, någon som man nästan själv hade velat tro på. Men vill man hålla sig kvar inom kristendomen kan man faktiskt inte önska sig vilken gud som helst. Vill man ha sin egen gud får man hitta på sin egen religion. Annars blir det som att försöka spela handboll på en fotbollsplan – bara ett brott mot överenskomna regler.

EFTER SIN SUCCÉBOK OM GUD har Jonas Gardell nu alltså gett sig ut på jakt efter den ”verklige” Jesus. Vem var han egentligen, den där Jesus, om man rensar bort allt som skrivits om honom av människor som trodde han var frälsaren?

Gardell är förstås inte den förste att söka efter den historiske Jesus. Som alla kristna som ger sig in i den uppgiften slås han snabbt av den totala bristen på oberoende källor. Om man undantar det som skrivits om Jesus av människor som trodde han var frälsaren så får man kvar totalt 1 (en!) någorlunda samtida referens till Jesus, den judiske historikern Josefus.

Inte ens Josefus var dock helt samtida med Jesus och inte ens hans referenser är helt pålitliga. De innehåller nämligen påståendet att Jesus var Messias. Nu var Josefus jude, och om han hade trott att Jesus var Messias hade han i stället varit kristen, något som Josefus aldrig blev. Det är därför uppenbart att en senare övernitisk kristen textförmedlare har kryddat Josefus rapportering med några extra detaljer.

Sedan är det slut på de icke-kristna källorna. Vid den här punkten brukar kristna börja flacka oroligt med blicken. Här kommer Gud själv ner på jorden för att dela människors öde och låta sig plågas och dö för våra synders skull och så märker nästan ingen någonting. Vafalls? Det måste finnas någon annan källa? Väl?

GARDELLS LÖSNING PÅ problemet med bristen på oberoende källor är något oväntat – statistik! Även om vi inte kan veta någonting säkert om en enskild människa som levde för 2 000 år sedan, som inte skrev själv och som ingen skrev någonting om, så kan vi genom arkeologiska utgrävningar få veta saker om människor i genomsnitt. I alla fall om dem som blev begravda på ett sådant sätt att vi nu kan finna lämningar efter dem. Enligt denna statistik var Jesus förmodligen kort, tandlös och undernärd.

Felet med det här sättet att resonera är förstås att man måste anta att Jesus var en genomsnittlig person. De flesta som kallar sig kristna skulle nog vilja hävda motsatsen – han var ju Gud själv! Gardell kan ju också betänka sitt eget öde om en arkeolog om 2 000 år skulle gräva upp honom och med en till visshet gränsande sannolikhet hävda att han var heterosexuell när han levde. ”De flesta är ju det.”

DET GÅR HELT ENKELT INTE att dra slutsatser om enskilda människor utifrån statistiska data. Om Gardell skulle följa det här resonemanget hela vägen i mål skulle han inte kunna påstå att Jesus var någon speciell person alls och säkerligen inte att han blev korsfäst och uppstod från de döda – för hur många råkar ut för ett sådant livsöde?

Efter att man uttömt de oberoende källorna – som alltså i sin helhet består av en icke-kristen historiker och statistik grundad på arkeologiska fynd – så återstår bara Nya testamentet. Men då får man en annan typ av problem att handskas med: källkritik.

De som skrev Nya testamentet trodde ju att Jesus var en stor moralisk lärare eller Gud själv, vilket la vissa begränsningar på vad de skrev. De försökte definitivt inte beskriva Jesus som han ”verkligen” var; de försökte ju beskriva en gud som kommit ner till jorden. Så för att göra ”historia” av Nya testamentet måste man rensa bort det mytologiska från det ”verkliga”. Men hur gör man det?

DET FINNS EN DEL som måste strykas på en gång. Till exempel förhåller sig Gardell skeptisk till de delar av evangelierna där Jesus framstår som allra mest gudalik, med järnkoll på allt som händer runt omkring och full vetskap om sitt öde. Här låter han sig utan att knota spikas upp på sitt kors och dör relativt oberörd av de smärtor han borde ha känt. Dessa avsnitt beskriver mest någon sorts supervarelse som inte delade människans villkor. Definitivt inte den bild av Jesus som Gardell vill ha.

De synoptiska evangelierna (så kallade för att de verkar beskriva samma historia, ett minimikrav på historisk autencitet, kan man tycka) möter huvudsakligen ett bättre öde än Johannesevangeliet. Det finns dock även där delar som ”måste” rensas bort för att de så uppenbart verkar skrivna för att uppfylla profetior från Gamla testamentet (ett kriterium som ingen kan använda som faktiskt tror att profetiorna är profetior).

Vidare ”måste” övernaturliga händelser försvinna, i alla fall vissa. I ett långt kapitel om Jesus mirakel försöker Gardell både behålla kakan och äta den.

Jesus trodde själv på mirakel. Han trodde på andevärlden. … Även om [Jesus] eventuellt var Gud, eller blev upphöjd till Gud, var han – när han levde – ett barn av sin tid, och ibland med de gränser för sitt tänkande som hans kultur satte. (s. 128)

NI MÄRKER FÖRMODLIGEN vart det här är på väg. Gardell gallrar och rensar i texten i syfte att mejsla fram en alldeles egen version av Jesus. Så innan vi går vidare kan det vara på sin plats att fråga sig vilken sorts Gud Gardell egentligen vill ha. Eller vilken Gud han anser behövs.

Gardell beskriver delar av sin egen uppväxt som mycket hård. Han blev mobbad i skolan och kom underfund med sin homosexualitet med allt vad det innebär. Han råkade speciellt illa ut en gång i livet med någon som gjorde honom riktigt, riktigt illa.

Där, i de stunderna då man känner total ensamhet, isolering och utsatthet, där behövs väl en Gud som tröst och sällskap? Någon som stöttar i de svåraste av stunder. Någon som alltid är på de svagas och utsattas sida. Någon som till exempel inte fördömer homosexualitet utan är kärleksfull, välkomnande och förstående.

Min Gud är de utsattas Gud, kvinnornas Gud, de homosexuellas Gud. Min Gud är de mobbades Gud, de lidandes Gud, de maktlösas Gud. Jag förklarar krig mot den andra guden. (s. 114)

JAG SYMPATISERAR OERHÖRT med den här önskan. För alla har inte ynnesten att ha välvilliga medmänniskor som stöd eller en någorlunda anständig uppväxt. Alla människor borde väl i de stunderna ha en Gud på sin sida? Den Gud Gardell visar oss genom att plocka russinen ur bibeltexterna.

Men vad säger det om Guds moral om han ”är där” men inte lyfter ett finger till hjälp? Hade man inte hellre önskat sig att Bamse funnits i de stunderna, redo att komma till alla svagas undsättning? Eller, om man nu får önska sig vad man vill, varför inte önska att ingen någonsin skulle behöva vara utsatt för våld, olyckor, mobbing, förtryck, sjukdomar eller död överhuvud taget?

Men det är till ”Gud som sällskap i svåra stunder” som Gardell vill ta oss. Det han därför behåller av den gängse Jesusbilden är att Jesus faktiskt blev korsfäst. Jesus delade människors villkor på riktigt och led med oss. Fast enligt Gardell gjorde han det inte för våra synders skull, för att vi skulle bli förlåtna. Det är bara en parallell till en gammal judisk syndabockstradition, så det är inte ”sant”.

Jag bekänner inte att Jesus dog för mina synder. Men jag bekänner att Jesus är Herre. (s. 350)

Det här är förstås en rejäl historie-omskrivning. Inte så att Jesus ”faktiskt” dog för våra synder. Men enligt den andre grundaren av kristendomen – Paulus – var ju den där syndabocksdöden hela poängen. Nu skriver Gardell sitt eget ”Paulusbrev” som alternativ. Intressant, men går det då fortfarande att kalla Gardell kristen?

Det är som om Gardell hade försökt kalla sig marxist utan att gå med på att klasskampen är en drivande kraft i historien, eller nyliberal utan att köpa konceptet med en fri marknad, eller muslim som tror på flera gudar. Det är få, både på insidan och på utsidan av dessa rörelser, som kan gå med på sådana omskrivningar. Någonstans passerar man en gräns för vad som ryms inom varje definition.

Genom att plocka bort syndabocks-döden har Gardell avfärdat en alltför central del i den kristna berättelsen. Kvar blir utsagan att ”Jesus dog i onödan”, något som gör berättelsen om Guds självmord på jorden om möjligt än mer obegriplig än i den officiella versionen.

Man kan lätt sympatisera med Gardells ambition att ställa sig upp mot 2 000 år av auktoritär bibeltolkning. Men man kan också lätt sympatisera med dem som tycker att han då fjärmar sig för mycket från själva meningen i historien om Jesus.

Jonas Gardell hittar på sin egen Gud – en ganska sympatisk sådan (om än inte sympatisk nog) – och försöker sedan rensa bort alla bibelstycken som inte passar in i den gudsbilden. Det är texttroget, men selektivt. Det är sympatiskt, men oärligt. Det är intressant, men onödigt. Boken är läsvärd, men den är inte sann.

Igår fick jag därför förmånen att lyssna på många människor som jag har som förebilder eller favoriter på andra sätt: Lena Andersson, Torbjörn Tännsjö, PC Jersild, Eva Dahlgren, Sara Mohammad, Hans Bergström, Gudrun Schyman, Sture Linnér & Åke Ortmark. Jag fick också möjlighet att berätta om min egen bok, Gud finns nog inte.

Men kan få scenskräck för mindre än att dela scen med dessa människor, jag lovar.