För att göra argumentet tydligt kan ni här lyssna på Hollands försvarsminister när han i ett fängslande föredrag berättar om varför han valde vapnet som sitt verktyg för att bygga en bättre värld.

If continuing brain research does in fact show biochemical differences between the brains of those who help others and the brains of those who do not, could this lead to a “morality pill” — a drug that makes us more likely to help? Given the many other studies linking biochemical conditions to mood and behavior, and the proliferation of drugs to modify them that have followed, the idea is not far-fetched. If so, would people choose to take it? Could criminals be given the option, as an alternative to prison, of a drug-releasing implant that would make them less likely to harm others? Might governments begin screening people to discover those most likely to commit crimes? Those who are at much greater risk of committing a crime might be offered the morality pill; if they refused, they might be required to wear a tracking device that would show where they had been at any given time, so that they would know that if they did commit a crime, they would be detected.

If there are already biochemical differences between us that can be used to predict how ethically we will act, then either such differences are compatible with free will, or they are evidence that at least as far as some of our ethical actions are concerned, none of us have ever had free will anyway. In any case, whether or not we have free will, we may soon face new choices about the ways in which we are willing to influence behavior for the better.

Läs hela artikeln och fundera lite.

…i alla fall enligt påven. Här, ett citat ur hans senaste tal, till USAs biskopar. (Den här gången har jag läst själva talet istället för att basera inlägget på nyhetsrapporteringen. Det här har han definitivt sagt.)

[I]t is imperative that the entire Catholic community in the United States come to realize the grave threats to the Church’s public moral witness presented by a radical secularism which finds increasing expression in the political and cultural spheres. The seriousness of these threats needs to be clearly appreciated at every level of ecclesial life.

Halleluja. Vad är det vi radikala sekularister gör då, som är så farligt?

For her part, the Church in the United States is called, in season and out of season, to proclaim a Gospel which not only proposes unchanging moral truths but proposes them precisely as the key to human happiness and social prospering (cf. Gaudium et Spes, 10). To the extent that some current cultural trends contain elements that would curtail the proclamation of these truths, whether constricting it within the limits of a merely scientific rationality, or suppressing it in the name of political power or majority rule, they represent a threat not just to Christian faith, but also to humanity itself and to the deepest truth about our being and ultimate vocation, our relationship to God.

Låt oss plocka isär det där stycket. Vi har alltså evangelium (det kristna trosbudskapet), och de innehåller de oföränderliga moraliska sanningar som är nyckeln till mänsklig lycka och framgång. Eller, för att formulera det lite mer rakt på sak, påven sitter på sanningen, och sanningen ändrar inte på sig. Undertrycker vi denna sanning, med vetenskap eller politik, så hotas inte bara kristendomen utan mänskligheten!

Han tar ju i alla fall sig själv på allvar. Men det finns en hänvisning till. Förutom evangelierna så kan man hitta de eviga moraliska sanningarna i naturrätten.

The Church’s defense of a moral reasoning based on the natural law is grounded on her conviction that this law is not a threat to our freedom, but rather a ”language” which enables us to understand ourselves and the truth of our being, and so to shape a more just and humane world.

Naturrätt kräver en lång diskussion, slå på Wikipedia om ni är intresserade. Men man kan väl säga så här, att om det trots alla tecken på motsatsen finns eviga moraliska sanningar så får vi hoppas att de inte är de påven ger uttryck för.

För visst är det väl bättre att alla vuxna samtyckande människor som så önskar ska få ingå äktenskap och bilda familj än att samhället systematiskt ska diskriminera de som råkar älska någon av samma kön? Och nog är det väl viktigare att alla människor ska ges lika rättigheter och möjligheter än att vissa ska diskvalificeras från en del yrken på grund av kön – på det sätt som katolska kyrkan diskriminerar kvinnor? Nog är det väl en rimlig etisk prioriteringsordning att sexuellt överförbara sjukdomar är sämre än kondomer, och inte tvärtom?

Vare sig påven läser sina moralkakor ur sin religion eller ur en skev läsning av naturen så blir en sak mer och mer klar ju fler gånger han uttalar sig. Den katolska kyrkans moralsyn är kärlekslös, ojämlik, sexualneurotisk och familjefientlig. Vi kan bättre.

Bitte Assarmo formulerar det här på ett sällsynt tydligt och ärligt sätt i en krönika i Världen Idag – Längtan efter Gud finns hos oss alla. Tydligheten får man förstås vara tacksam för, men det gör också att krönikan lämnar efter sig ett lätt illamående. Ser Assarmo verkligen världen på det här överlägsna sättet? Att vi alla som inte hittat hem till Kristus är på ständig jakt efter just hennes ”sanning”?

[A]ndligheten är en trygghet i en otrygg värld. Ateisterna får gärna kalla det vidskepelse, inbillning eller vad de nu kan hitta på, för vi vet bättre och kan le åt så okunniga påståenden. För lika lite som vi kan bevisa för en ateist att Gud finns, lika lite kan ateisterna bevisa att Gud inte finns. Och det är egentligen allt vi behöver veta.

Hoppsan, där försvarade hon visst tron på Shiva och Krishna i hastigheten. Men det blir värre.

I kopimisternas strävan efter att få status som ett samfund finns också, om än omedvetet, en längtan efter något djupare och större. De må identifiera det som internets fildelningsmöjligheter men den mänskliga själen ropar efter en tydligare förening med det där stora, ogripbara som vi inte kan se utan bara känna. Redan själva ordet trossamfund har en djupare klang än ord som förbund, organisation och förening. Och plötsligt står det klart att det inte är en slump att även förbundet Humanisterna år efter år ansöker om samma sak.

Det är en hisnande tanke att det hos ateisterna i förbundet Humanisterna finns en längtan efter Gud. Själva skulle de förmodligen skratta högt och avfärda det som rena tramset. Men deras strävan efter att bli godkända som ett trossamfund kan helt enkelt inte förklaras på annat sätt.

Så att Humanisterna söker statsbidrag för att kunna utöka verksamheten är egentligen ett tecken på längtan efter Gud? Så tydligt har jag aldrig sett en kristen göra kopplingen mellan jakten på pengar och Gud, men ok. Som George Carlin formulerat det:

[God] loves you, and He needs money! He always needs money! He’s all-powerful, all-perfect, all-knowing, and all-wise, somehow just can’t handle money! Religion takes in billions of dollars, they [får statsbirdag}, and they always need a little more.

Men jag tycker faktiskt inte det här ovanifrån-perspektivet på sina medmänniskor är så särdeles roligt, egentligen. Här försöker vi ha en diskussion om rimligheten i olika verklighetsutsagor och vad vi kan veta om eventuella gudars vilja, så blottläggs en sådan arrogans och övertygelse om sin egen förträfflighet. Makalöst.

Det enda rimliga svaret ges av Bertrand Russell:

A habit of basing convictions upon evidence, and of giving to them only that degree or certainty which the evidence warrants, would, if it became general, cure most of the ills from which the world suffers.

I valet mellan Assarmos säkerhet och Humanisternas osäkerhet är jag med Russell hela vägen. Att så bombsäkert tro att man sitter inne på sanningen att man hävdar att ens meningsmotståndare egentligen har samma längtan som en själv? Frågan är om religionens hybris sammanfattas bättre.

Sekulär humanism grundas i Russells metod. Det finns många som påstått kunskap om övernaturliga ting. Eftersom det inte finns något sätt att avgöra vems utsaga som är rätt, eller om någon har rätt överhuvudtaget, så bör vi agera som om vi inte vet. Vi människor får helt enkelt uppföra oss som vuxna och ta hand om våra egna problem. Att själva ta ansvar har visat sig leda till mindre lidande och ökat välstånd för fler människor än att överlämna makten till de som påstår sig sitta inne med den gudomliga sanningen.

Minskat lidande i det här livet alltså. Om en eventuell Gud sedan straffar oss i livet efter detta för att vi ansåg minskat lidande vara viktigare än att prisa Honom så är han inte mycket till moraliskt föredöme i alla fall.

Herren talade till Mose: Säg till israeliterna: Om någon skall uppfylla ett högtidligt löfte till Herren, som medför värdering av människor, är värdet för en man mellan tjugo och sextio år 50 siklar silver efter tempelvikt. Gäller det en kvinna, är värdet 30 siklar. Gäller det någon som är mellan fem och tjugo år, är värdet för en man 20 siklar och för en kvinna 10 siklar. Gäller det någon som är mellan en månad och fem år, är värdet för en pojke 5 siklar och för en flicka 3 siklar silver. Gäller det någon som är sextio år eller däröver, är värdet för en man 15 siklar och för en kvinna 10 siklar.

Joakim Jonsson har varit vänlig nog att konstruera en graf som åskådliggör hur människovärdet är olika för män och kvinnor och hur det förändras över livet.

Vissa detaljer kan vara värda att peka på. Enligt bibeln har barn under en månads ålder inget människovärde. Det finns också en tilläggsklausul för fattiga, som kan vara värda lite mindre, beroene på prästens godtycke (vers 8): ”Om någon är så fattig att han inte kan betala fulla värdet, skall man ställa honom inför prästen, som bestämmer vad han skall betala.”

Så vet ni det. Men glöm nu inte att kristna ofta inte vill ha med Gamla Testamentet att göra. Förutom de tio budorden. Och saker som låter allmänt trevliga. Men det här låter uppenbarligen inte trevlig så det måste förstås i sin historiska kontext och omtolkas till att betyda något annat än det som står. Förmodligen står det egentligen att alla människor är lika mycket värda, och detta ända från befruktningsögonblicket.

Jacob Rudolfsson, samordnare för Svenska Evangeliska Alliansen, försöker i en debattartikel i SvD att skifta fokus i debatten om julfirandet i skolan till att handla om värderingar.

Den principiella frågan för kritikerna i debatten kring Luciafirandet och skolavslutningar i kyrkolokaler är att eleverna inte ska bli ensidigt påverkade av olika trosriktningar eller livsåskådningar. Bättre då att det är kyrkan som bjuder in skolan, som kan tacka ja ifall man anser att eleverna ska få uppleva en svensk kulturtradition. Liknande inbjudningar kan också komma från andra sammanhang. På så sätt behöver skolan inte ta ställning i livsåskådningsfrågor.

Däremot måste inkonsekvensen kring den ensidiga påverkansdebatten belysas. När heliga kor i form av genusvetenskap, normkritik eller RFSU:s monopolställning på skolans sexualundervisning kritiseras, är det som att svära i kyrkan. När dessa ideologiska tabun bryts väntar sällan den politiska inkvisitionen med att rycka ut till försvar. Varför inte pluralism och mångfald inom dessa livsåskådningar? Eller har det blivit viktigare med en könsneutral Lucia än att faktiskt fira Lucia?

Intressant drag. Jag kan till viss del hålla med. Låt oss dra fram de religiösa värderingarna i alla sina mutationer i ljuset och visa vad de faktiskt innebär. Vad säger egentligen religioner om jämställdhet? (Paulus och hans förfalskare har en del självmotsägande åsikter – islams läror behöver verkligen belysas). Vad säger religioner egentligen om sexualundervisning? (En del verkar inte gilla preventivmedel – även när de skyddar mot sjukdomar. Andra gillar inte homosexualitet – trots att de säger sig stå för kärlek.) Det här är viktiga saker som ska diskuteras inom ramen för livsåskådningskunskapen. Och det är under tonåren man brukar brinna för att diskutera den här typen av frågor.

Men inte när man har fest och helgdag. Faktiskt. Vad sak har sin tid. Låt oss få fira ifred. Jämföra partiprogram och instruktionsböcker passar bättre i undervisningen.

Målade hakkors, sönderslagna fönster, mordbränder. Den svenska främlingsfientligheten är ingen fiktion. ”Jag trodde att jag var härdad efter tjugo år som reporter, men den här avhumaniseringen skakar mig”, skriver journalisten Niklas Orrenius.

Amna Ismail Abdulkarim ser sig inte som ett offer utan som en rakryggad jämlike, en medborgare med rättigheter och skyldigheter. Därför viker hon inte undan när hon utsätts för något obehagligt.

Som när en dam i businessdräkt började dra i hennes slöja, en vacker försommardag på Södergatan. Kvinnan skrek:

”Varför har du slöja på dig? Det har inget med islam att göra. Stick hem till ditt land!”

”Vart?” frågade Amna Ismail Abdulkarim.

”Åk till Iran eller Saudiarabien!” fräste kvinnan.

”Jag är en svensk kvinna.”

Svaret provocerade damen. Hon vände sig till människorna runt dem och ropade:

”Kolla, hon säger att hon är svensk!”

Amna Ismail Abdulkarims sexåriga dotter började gråta och hon själv tappade greppet en smula. Hon minns att hon ropade till förbipasserande att hon visst var svensk. Det kändes viktigt att övertyga dem:

”Jag lovar er! Jag läser på Malmö högskola!”

Ibland tänker jag på hatet mot invandrare som en ständigt malande bakgrundston i det skånska landskapet. Då och då bryter den där tonen igenom, den blir gäll och omöjlig att ignorera. I januari i år skrev jag ett reportage om det som under förra året drabbade Malyum Salah Hashi och hennes barn i Tomelilla:

”Under vintern trappas förföljelsen upp. Eleverna kastar snöbollar på Malyum Salah Hashi och hennes sexåriga dotter. De fortsätter skrika saker om hennes slöja.

När snön smälter på våren går några av killarna över till att kasta sten, kastanjer och vattenballonger. Hon känner igen dem nu. Främst är det två pojkar som är drivande.

En dag träffar en sten henne i huvudet. Det blir en bula. Eleverna fortsätter stenkastningen. De har tagit det till nästa nivå. Tre gånger träffas Malyum Salah Hashi av stenar. Det gör ont. Hennes barn blir rädda.

– Varför stenar de dig, mamma? frågar den yngsta dottern. Och varför skriker de alltid saker till oss?”

Barbarer. Man stenar inte folk. Sverige har faktiskt inte åsiktsregistrering – vi har åsiktsfrihet. Man får tycka och tro på vad man vill här, och det är det som är värt att försvara, det är det som är ett demokratiska samhällets grundvärderingar. Här flyr folk runt halva jordklotet från krig och elände, och så möts de av idioter. Skamligt.