Tack till Marianne Hall för tips!

Det finns fler XKCD att läsa här.

Karen Armstrong gick som 17-åring i kloster och hade väl inte världens bästa upplevelse av sin tid som nunna, om man säger så. Man kan säga att hon försökte hitta Gud genom det som hinduerna kallar Bhakti Yoga – den ”känslomässig vägen” där man försöker finna vägen till Gud genom att tömma sig på alla andra tankar än Gud och lära sig känna längtan och lärlek (det är det här Hare Krishna håller på med). Det gick inget vidare och skrev ut sig ur klostret efter sju år, i det närmsta bruten som människa.

Hennes väg till Gud visade sig istället vara Jnana Yoga – kunskapens väg. En svårare väg eftersom det är så lätt att gå vilse och då aldrig hitta fram (vilket man får anta att vi ateister gjort). I sin andra självbiografi – ”The Spiral Staircase” – beskriver hon hur hon efter sin klosterupplevelse, och efter ha blivit diagnosticerad som epileptiker, till slut hittar jämförande teologi och även hittar fram till det hon ser som religionens sanna kärna: medkänsla och religiös praktik.

Jag minns fortfarande besvikelsen över slutet på den här andra självbiografin. Här har Armstrong plockat isär religionerna i sina beståndsdelar och funnit både delar och helhet bristfälliga och till och med skadliga – och så kommer hon fram till slut fram till en slutsats om religion som är så mjäkig och avsiktligt oförståelig att den inte ens går att beskriva – att den inte ens bör beskrivas!? Nu har hon presenterat två nya böcker i samma anda som det här slutet: För Guds skull: om religionens betydelse, och 12 steg till ett liv i medkänsla.

På sin säljturné har Karen Armstrong gästat Skavlan. Hennes svar i intervjusoffan är precis som i ”The Spiral Staircase”, i förstone vettigt, i slutet tomt fluff. Det är väldigt sevärt. Särskilt sevärt blir det om man först ser på intervjun med gästen innan, Mari Boine, som växte upp i ett strängt Laestadianskt hem. Kontrasten mellan de två formerna av religiositet är skriande.

Karen Armstrong vill bara plocka russinen ur kakan och hålla fram till exempel den gyllene regeln som exempel på ”sann religiositet”. Men hon har lika lite tolkningsföreträde till vad som utgör ”sann religion” som Mari Boines föräldrar. Religion har båda dessa uttryck. Visst kan man välja sin egen version av religion – se på Jonas Gardell – men om man ändå ska plocka russinen ur kakan, varför inte slänga bort hela den övernaturliga överbyggnaden? Den behövs ju inte, vare sig för att förstå verkligheten eller för att förankra sin moral och etik. Den tillför inget utan gör religion till ett uttryck av mänskligt tänkande som måste kritiseras. Men det gör inte Armstrong (längre), och av den anledningen ser jag henne nu mest som ett tragiskt exempel på hur religion kan missleda den bäste.

Karen Armstrong hos Skavlan börjar 39 minuter in i programmet, vill du även se Mari Boine börjar det 30 minuter in i programmet. Sändningen finns att se här fram till den 8 maj.

Här kan du läsa resencioner av hennes senaste böcker.
http://www.samharris.org/site/full_text/the-god-fraud
http://www.butterfliesandwheels.org/2009/review-of-karen-armstrongs-i-the-case-for-god-i
http://www.guardian.co.uk/books/2009/jul/04/case-for-god-karen-armstrong
http://www.philosophynow.org/issue81/The_Case_For_God_by_Karen_Armstrong
(tack till Christer Sturmark för länktips)

God and Disaster

One thinks with sorrow of the hundreds of thousands whose lives have been horrendously lost or affected by the great Japanese earthquake and tsunami, which will put a black mark against this year 2011 in the annals, coming so soon after the earthquake that hit Christchurch in New Zealand. The events are almost certainly linked tectonically, reminding us of the vast forces of nature that are normal for the planet itself but inimical to human life, especially when lived dangerously close to the jigsaw cracks of the earth’s surface.

Someone told me that there were to be special prayers in their local church for the people of Japan. This well-intentioned and fundamentally kindly proceeding nevertheless shows how absurd, in the literal sense of this term, are religious belief and practice. When I saw the television footage of people going to church in Christchurch after the tragic quake there, the following thoughts pressed.

It would be very unkind to think that the churchgoers were going to give thanks that they personally escaped; one would not wish to impute selfishness and personal relief in the midst of a disaster in which many people arbitrarily and suddenly lost their lives through ‘an act of God’. If they were going to pray for their god to look after the souls of those who had died, why would they think he would do so since he had just caused, or allowed, their bodies to be suddenly and violently crushed or drowned?

Indeed, were they praising and supplicating a deity who designed a world that causes such arbitrary and sudden mass killings? An omniscient being would know all the implications of what it does, so it would know it was arranging matters with these awful outcomes. Were they praising the planner of their sufferings for their sufferings, and also begging his help to escape what he had planned?

Perhaps they think that their god was not responsible for the earthquake. If they believe that their god designed a world in which such things happen but left the world alone thereafter and does not intervene when it turns lethal on his creatures, then they implicitly question his moral character. If he is not powerful enough to do something about the world’s periodic murderous indifference to human beings, then in what sense is he a god? Instead he seems to be a big helpless ghost, useless to pray to and unworthy of praise.

For if he is not competent to stop an earthquake or save its victims, he is definitely not competent to create a world. And if he is powerful enough to do both, but created a dangerous world that inflicts violent and agonizing sufferings arbitrarily on sentient creatures, then he is vile. Either way, what are people thinking who believe in such a being, and who go to church to praise and worship it? How, in the face of events which human kindness and concern registers as tragic and in need of help – help which human beings proceed to give to their fellows: no angels appear from the sky to do it – can they believe such an incoherent fiction as the idea of a deity? This is a perennial puzzle.