Angående Humanisternas reaktion på terrordådet i Stockholm så handlade allt om att inskärpa just den här skillnaden. Som DN formulerar det: ”Två ting är obestridliga. Islamofobin existerar. Och det gör också den muslimska extremismen.”

Vi måste inte välja mellan dessa två, mellan pest och kolera. Islamisk och islamofobisk extremism är inte varandras motsatser. Tvärtom har de samma verklighetsbeskrivning: ”Vi” mot ”dem”. Den här extremismen behöver bekämpas, var den än uppkommer. (Men som både DN och Humanisternas Eduardo Grutsky påpekar så är de religiösa organisationerna olämpliga att utföra uppgiften.)

Vårt historiska arv måste man givetvis få lära sig om, på historielektionerna. På religionstimmarna bör ämnet förstås vara religion. Att något sådant ska behöva påpekas för vår utbildningsminister är oroväckande, minst sagt.

Frågan inställer sig genast varför Björklund agerar mot allt vad liberala principer, religionsfrihet och tolerans heter. Är det en eftergift gentemot Kristdemokraterna, som annars inte har mycket att säga till om vad gäller skolans utformning? Eller har det månne redan köpslagits med det andra partiet som hävdar kristendomens särställning i Sverige: Sverigedemokraterna? Det är i alla fall dessa två partier Björklund går till mötes med sitt ministerstyre.*

Den här jag-vet-bättre-än-sakkunskapen-attityden bådar inte gott inför framtiden. Sist vi hade en högskoleminister med ett sådant ego – Carl Tham – rådde det krigstillstånd mellan universiteten och utbildningsministern i fyra år. Hoppas vi slipper det den här gången. Om bara Björklund håller fingrarna borta kanske det kan gå riktigt bra…?

*I strikt mening är ministerstyre är förbjudit enligt 11 kap. 7 § i regeringsformen: ”Ingen myndighet, ej heller riksdagen eller kommuns beslutande organ, får bestämma, hur förvaltningsmyndighet skall i särskilt fall besluta i ärende som rör myndighetsutövning mot enskild eller mot kommun eller som rör tillämpning av lag.” Förmodligen är paragrafen inte tillämplig i det här fallet på grund av någon teknikalitet.

Läs mer i DN, SvD, Expressen, Aftonbladet eller Dagen.

_____________________________________________

Nyfikenhetsstyrd filosofiforskning bäst

Spjutspetsforskning inom filosofi bör vara nyfikenhetsstyrd och bedrivas av enskilda forskare eller av forskare i små grupper. Vetenskapsrådet har låtit tre internationella filosofiprofessorer utvärdera forskningen i filosofi i Sverige. Nu presenteras deras rekommendationer.

Vetenskapsrådet har låtit utvärdera de senaste tio årens filosofiforskning som finansierats via myndigheten. Tre framstående internationella filosofiprofessorer har studerat vetenskapliga publikationer inom filosofi och kommer nu med att antal rekommendationer för svensk forskning inom ämnet.

– Utvärderarna kommer fram till att svensk filosofiforskning håller god kvalitet och att den form som passar ämnet bäst är nyfikenhetsstyrd forskning som bedrivs av ensamma forskare eller av forskare i små grupper, säger professor Arne Jarrick, huvudsekreterare för humaniora och samhällsvetenskap på Vetenskapsrådet.

Även om en stor del av svensk filosofiforskning författas på engelska och sprids internationellt, anser utvärderarna att detta kan förstärkas och att internationell publicering bör vara normen för den forskning Vetenskapsrådet stöder.

Ny utvärderingsmodell
Utvärderingen är den första i sitt slag på Vetenskapsrådet och innebär att en ny modell testas. Modellen går ut på att man utvärderar forskningens resultat direkt såsom dessa presenteras i vetenskapliga publikationer, inte genom att t.ex. mäta hur ofta publikationen citeras. Bedömningen görs utifrån följande frågor: Vad ville forskaren ha svar på? Vilka svar resulterade forskningen i? Vilka nya frågor genererades? Utvärderingsmodellen ska också resultera i tydliga rekommendationer som kan omsättas i praktiken.

_____________________________________________

Det underliga i sammanhanget är att det betraktas som en nyhet att nyfikenhetsstyrd forskning fungerar bäst. Det är ju det forskare hävdat i alla tider. Nu finns det ännu mer vetenskaplig uppbackning för den tesen. Då återstår bara problemet att få politikerna att förstå vad det innebär…

Dock har jag inte uppmärksammat att de även vill förändra sammansättningen av Vetenskapsrådets styrelse. ”Propositionen talar inte längre om att styrelsemajoriteten ska vara forskare utan i stället om att den ska bestå av ledamöter med ”forskningsbakgrund”.” Det här vore ännu ett markant steg i fel riktning, att politisera forskningsbesluten ännu mera.

Så det är bara för mig att hålla med debattörerna. Riksdagen bör inte anta forskningspropositionen i dess nuvarande utformning.

Nu har ju regeringen ministerstyrt ännu mer medel till oss naturvetare. Som om de hade en aning om var den nyskapande forskningen kommer att ske (något som diskuterats här på bloggen förut: 1, 2, 3 & 4). Men de lämnade även en betydande summa fri där varje universitet självt hade att bestämma vart pengarna skulle ta vägen.

Nu har Stockholms Universitet med Rektor Kåre Bremer i spetsen beslutat lägga 120 miljoner över sex år på forskning inom Humaniora. Jag är riktigt stolt över min arbetsplats idag!

Forskning innebär per definition att dess resultat alltid är okänt i förväg. Forskningsresultat innehåller därför alltid överraskningar – bekväma såväl som obekväma för det omgivande samhället.

Att utge sig för att i förväg kunna peka ut vilken forskning som ska ge innovationer och positiva ekonomiska effekter är att ägna sig åt vad universitetens forskning är satt att bekämpa – kvacksalveri.

Det är väl inte så svårt att förstå, Leijonborg?

Den nya forskningspropositionen har – trots att den innebär ett tillskott till forskningen – blivit kritiserad av flera skribenter. De flesta har, liksom jag, riktat in sig på den nivå av politisk detaljstyrning som beslutet innebär.Urvalsprocessen har skett på politisk grund, inte på vetenskaplig. De utvalda områdena är de som politikerna vill ska ha högst potential, inte de som faktiskt har det. Hur vet jag det? Därför att ingenstans i processen har det funnits möjlighet för forskare att själva presentera sina ideer och visioneer. Forskarnas medverkan är faktiskt central, för det är forskarna som driver forskningen framåt, inte politikerna.

Sen har det också förekommit kritik av annat slag. Ett exempel är den Brännpunktsartikel som Leijonborg väljer att svara på när han nu väljer att svara. Kritiken som fördes fram i den var bland annat att forskningspolitiken ”präglas av en närmast religiös tilltro till kvantitativa mått”. Detta är en något bizarr anklagelse i dagens Sverige eftersom kvantitativa mått är det bästa vapnet vi har mot nepotism och snedvridna könskvoter. Vi behöver mer kvantitativa och mindre godtycke mått vid tilldelningen av forskningsanslag, inte tvärtom.

Dessa kritiker ger sig också in på diskussionen om grundforskning kontra tillämpad forskning. Och visst har de rätt i att grundforskning bör prioriteras – det är något vi ständigt måste försvara. Det är den här kritiken Leijonborg väljer att svara på då han påpekar att den bästa finansieringspolitiken är att satsa på både nyfikenhetsstyrd som tillämpad forskning. Och det är svårt att inte hålla med, för visst bör den finansiering samhället ger till oss forskare också ge mer direkta resultat.

Problemet är dock inte att politikerna vill slussa en viss del av pengarna till tillämpad forskning, utan att de vill bestämma vilken tillämpad forskning som bör få mest finansiering. Det är fel väg att gå. Styr pengarna till forskningsråd och liknande, och öronmärk gärna vissa delar till tillämpad forskning. Men låt sedan vetenskapssamhället självt bedöma var pengarna gör bäst nytta. Det är faktsikt där den vetenskapliga kompetensen finns, inte i riksdagen.

För att använda en sportliknelse; Leijonborg har förstått nyttan av att ha en högsta division i fotbollen, men inte hur denna division ska organiseras för att sortera fram de bästa lagen och spelarna. En sådan kvalitetsbedömning bör göras genom fri konkurrens mellan lagen och spelarna själva, inte genom att regeringen väljer ut dem. Svårare än så är det inte.

Den nya forskningspropositionen har precis presenterats. Äntligen skjuter statsmakterna till mer pengar till grundforskningen. Äntligen ökar anslagen till en anständig nivå efter att i princip ha legat stilla i många år. Ordningen blir återställd. Vill Sverige vara en ”kunskapsnation” måste förstås forskning och utveckling finansieras på ett anständigt sätt.

Det finns dock viktiga detaljer att kritisera. I förslaget har vissa områden valts ut för specialbehandling. Det gäller områden som stamceller och neurovetenskap, men även vårdforskning, nanovetenskap, rymdforskning, samt en hel rad andra. Dessa områden får extra mycket anslag. Men hur har de här prioriterade områdena egentligen valts ut?

I en normal vetenskaplig urvalsprocess så premieras de områden som har bäst resultat och störst potential. Detta görs genom att forskarna själva synar litteraturen och bedömer vilken forskning och vilka forskare som varit intressantast tiden före bedömningstillfället. Vidare bedöms potentialen hos de ansökningar som inkommit – ansökningar där forskarna presenterar sina idéer och hur de tänkt gå vidare för att testa dessa.

En politisk urvalsprocess av det slag som forskningspropositionen är ett exempel på kan inte fungera på det här sättet. Istället har stadsmakterna helt enkelt tagit ett helikopterperspektiv och bedömt vilka områden de själva tror har bäst potential. Men utifrån vilka kriterier då?

För vad kan egentligen politiker om stamcellsforskning och nanoteknik? Man får anta att de haft sakkunniga till sin hjälp, men dessa har fått styra vart miljontals kronor ska hamna på urvalskriterier som, eftersom det inte har förekommit någon ansökningsprocess, inte ens har försökt att likna en vetenskaplig bedömning. Hur ska dessa sakkunniga kunna bedöma vilka idéer svenska forskare har som är värda att finansiera när dessa idéer inte har presenterats?

Bättre hade det förstås varit att ge ansvaret till vetenskapsråd, universitet och andra erfarna förvaltare av forskningsanslag så att dessa fått utvärdera alla idéer såsom de presenteras av forskarna själva.

Man kan inte finansiera fram upptäckter på det sätt som politikerna vill göra. Mer pengar gör bäst nytta om de ges till de forskningsprojekt som rent faktiskt visar bäst potential, inte de projekt som politikerna önskar hade bäst potential. Detta är något som påpekas varje gång politiker är inne och styr vart forskningspengar ska gå.

Ett detaljstyre (ministerstyre?) av forskningsanslag på det sätt som nu visats prov på är inte den effektivaste användningen av våra skattepengar när det nu är dags att satsa på forskningen. Låt istället de normala inomvetenskapliga ansökningsprocesserna ha sin gång. Styr gärna pengar till forskningen om ni anser detta vara viktigt, men låt bli att styra pengar inom forskningen.

Texten är även publicerad på Newsmill. Karin Bojs i DN, SvD och Stockholms universitets rektor Kåre Bremer har också kommenterat forskningspropositionen.

Det senaste inlägget på hans blogg handlar om den nya forskningspropositionen. Om du undrar över fördelar och nackdelar med den finns det inget bättre ställe att börja på.