I en ledarartikel i Kyrkans tidning utropar ledarskribenten Brita Häll att ”Det är dags att tappa tålamodet”. Utan att det förvånar så särdeles mycket så har hon genast fått medhåll av Helle Klein i artikeln Nyateismens korsriddare klarar inte tolkande teologi. (Artiklarna är publicerade samtidigt på nätet.) En sorts gemensam ”Nä nu jävlar sätter vi ner foten.” Fast utan ”jävlar”, men ni förstår säkert andemeningen av det jag säger. Fast utan ”ande” förstås. Knepigt det där med texttolkning. Man säger en sak och så kan det betyda något annat.

Ibland kan texter tydligen betyda något helt annat. Svenska kyrkan är ju som bekant väldigt villig att hävda att Gud är kärlek, trots att deras urkund mest verkar beskriva en maktgalen sado-machisosistisk diktator med grandios självbild. Och nej, jag tänker inte (enbart) på Gamla testamentet nu, utan på själva grundidén i kristendomen, att deras gud var tvungen att offra sig själv till sig själv för att rädda oss människor från en evig tortyrkammare som han själv ansvarar för. Den här guden har jämförts med Josef Fritzl, (bland annat Christopher Hitchens gjorde en liknande koppling) en liknelse som är smärtsamt uppenbar.

Vad är det de vill, de båda skribenterna? Vad har de fått nog av? Jo, av oss förstås – att vi kräver konsekvens i tanken. Det hela verkar ha utlösts av en lösning av Birgitta Formans bok Gudlös etik (Fri Tanke). Brita Häll skriver att: ”Det principiella problemet med en moral baserad på religion är enligt [Forsman] att den ”kan utmynna i precis vad som helst. Där pekar hon ju själv på att de självständiga tillämpningarna är många. Inom alla typer av ideologier, inklusive de religiösa.” Helle Klein skriver: ”Som evangeliskt-lutherskt troende kan vi dessutom lyfta fram vår reformatoriska teologi som sätter tolkningen i centrum, inte den eviga dogmen. Är det något nyateismens korsriddare inte klarar av är det den tolkande teologin.”

Nej, vi har kanske lite svårt när människor till exempel hävdar att homosexualitet är förenligt med kristendom när det uttryckligen står tvärtom i urkunderna, något som också varit kyrkans lära i två tusen år och som fortfarande är det i den överväldigande största delen av kristenheten – bibel, tradition och majoritet står emot Svenska kyrkans och andra samfunds ”nytolkning” av vad kristendom innebär. Nu gillar vi ju rättigheter för homosexuella, så vad är egentligen problemet? Varför inte stå enade med kyrkan här?

Därför att det är ett så falskt påstående. Det finns inget bättre ord.

Häll skriver att: ”Forsman framhåller den kritiska diskussionen. Inom filosofin, poängterar hon, ställer man nya och oväntade frågor till ett gammalt välbekant material. Att man gör exakt detta inom exempelvis Svenska kyrkan vet hon om, men ändå argumenterar hon som om detta vore något oförenligt med religion.” Vilken jämförelse!? Den dag någon filosof påstår att Sokrates egentligen var en kvinna och att hans dialoger var ämnade att beskriva EU-krisen så håller jämförelsen. Filosofer utgår ifrån en text när de försöker förstå vad där står – de negerar den inte.

Häll skriver vidare att: ”Vi religiösa kräver att få bli bemötta som de tänkande, självständiga subjekt vi är.” Men om vi nu ska fortsätta att jämföra med filosofin så är respekt för tankar inget man kräver – det är något man förtjänar. Och att påstå att en text betyder motsatsen av vad där står är inte djupt tänkande, det är bara lätt avslöjat hittepå.

Häll igen: ”Den som är troende är antingen bokstavstroende, och då är det fel. Eller så är hon inte bokstavstroende, och då är det också fel. Damned if you do, damned if you don’t.” Exakt, det är det kristendomskritik går ut på. Det är obegripligt att bokstavstroende tror på det som verkligen står i bibeln. Det är obegripligt att tolkande kristna tror på motsatsen mot vad där står och fortfarande klamrar sig fast vid sin bibel.

Om Häll och Klein förväntar sig att vi ska sluta att visa var kristendomen brister tror de fel. Det är en ologisk lära med osmaklig etik - eller obefintlig (tolkningsfråga).  En lära som kan tolkas hur som helst kommer också användas hur som helst – något som är smärtsamt uppenbart om man gör en historisk tillbakablick. Om de försvarar denna lära får de faktiskt finna sig i att bli kritiserade.

Inte alla som säger ’Herre, herre’ till mig skall komma in i himmelriket, utan bara de som gör min himmelske faders vilja. På den dagen skall många säga till mig: ’Herre, herre, har vi inte profeterat i ditt namn och drivit ut demoner i ditt namn och gjort många underverk i ditt namn?’ Då skall jag säga dem som det är: ’Jag känner er inte. Försvinn härifrån, ni ondskans hantlangare!’
Matteusevangeliet 7:21-23 (Ur Jesus Bergspredikan)

Ansgar – ”Nordens apostel”, mannen som enligt gammaldags skolundervisning kristnade Sverige, var en lögnare och förfalskare. Detta enligt ny forskning som sammanfattas av professorn i historia Anders Winroth i Svenska Dagbladet idag: Ansgar gjorde karriär med förfalskat cv.

Ansgar är känd som Nordens apostel, och han var såvitt man vet den förste missionären att resa till Sverige. Att han också var förfalskare, och att hans levnad som den berättas i våra historieböcker är fantasi, är det sensationella resultatet av en ny bok av den amerikanske historikern Eric Knibbs: Ansgar, Rimbert and the forged foundations of Hamburg-Bremen (Ashgate, 2011). Knibbs analyserar noggrant breven i Ansgars samling, liksom den biografi, ”Boken om Ansgar”, som Ansgars efterträdare Rimbert skrev om honom, och avslöjar lager efter lager av tillrättalägganden, fantasier, och rena förfalskningar i texterna. Knibbs slutsatser är övertygande och vi måste nu skriva om historien om hur Sveriges kristnandes.

Det är en fascinerande historia som ni kan läsa om hos SvD.

Tack till Morgan Andréason.

De gamla grekerna blev Någon Annan. För snart tvåtusen år sedan bytte de ut alla tiders största och rikaste kultur mot en kuriös teori, att sonen till en snickare längre söderut varit Guds son och att tron på honom gav evigt liv.
[...]
[S]å, när hela Medelhavet helleniserats, vände grekerna ryggen åt hela härligheten. Akademierna stängdes, lärarna drevs bort och det rika universella arvet byttes mot den bysantinska kristen­domens inåtvända, rökelsedoftande mystik.

Tänk om det inte skett. Då hade kans­ke ett humanistiskt, demokratiskt Europa uppstått tusen år tidigare. I stället för kaoset efter Roms fall, i stället för feodalismen, korstågen och den mödosamma renässansen hade vi kanske haft ett obrutet hellenistiskt förflutet. Nordeuropéerna hade omvänts till hellenismen i stället för till kristendomen och Europa som vi vill ha det, en tolerant, sekulär enhet sammanhållet av handel och gemensamma värderingar skulle ha tagit form under medeltiden.

Ja tänk. Drömma kan man, men inte göra historien ogjord.

Tack till Anders B för tips!