Förslaget skulle alltså innebära, om man inte friar helgdagarna helt från statlig styrning, att islam fick en helgdag och hinduismen en, på bekostnad av kristendomen. Det här har ganska förutsägbart fått de islamfientliga kommentatorerna att gå i taket. Likabehandling, gärna det, men inte för islam.

Där drar jag en principiell gräns. Är det likabehandling som gäller ska det applicera på alla. Eller vad tycker ni? Kommentera gärna på Newsmill (eller här nedanför).

Den nya forskningspropositionen har precis presenterats. Äntligen skjuter statsmakterna till mer pengar till grundforskningen. Äntligen ökar anslagen till en anständig nivå efter att i princip ha legat stilla i många år. Ordningen blir återställd. Vill Sverige vara en ”kunskapsnation” måste förstås forskning och utveckling finansieras på ett anständigt sätt.

Det finns dock viktiga detaljer att kritisera. I förslaget har vissa områden valts ut för specialbehandling. Det gäller områden som stamceller och neurovetenskap, men även vårdforskning, nanovetenskap, rymdforskning, samt en hel rad andra. Dessa områden får extra mycket anslag. Men hur har de här prioriterade områdena egentligen valts ut?

I en normal vetenskaplig urvalsprocess så premieras de områden som har bäst resultat och störst potential. Detta görs genom att forskarna själva synar litteraturen och bedömer vilken forskning och vilka forskare som varit intressantast tiden före bedömningstillfället. Vidare bedöms potentialen hos de ansökningar som inkommit – ansökningar där forskarna presenterar sina idéer och hur de tänkt gå vidare för att testa dessa.

En politisk urvalsprocess av det slag som forskningspropositionen är ett exempel på kan inte fungera på det här sättet. Istället har stadsmakterna helt enkelt tagit ett helikopterperspektiv och bedömt vilka områden de själva tror har bäst potential. Men utifrån vilka kriterier då?

För vad kan egentligen politiker om stamcellsforskning och nanoteknik? Man får anta att de haft sakkunniga till sin hjälp, men dessa har fått styra vart miljontals kronor ska hamna på urvalskriterier som, eftersom det inte har förekommit någon ansökningsprocess, inte ens har försökt att likna en vetenskaplig bedömning. Hur ska dessa sakkunniga kunna bedöma vilka idéer svenska forskare har som är värda att finansiera när dessa idéer inte har presenterats?

Bättre hade det förstås varit att ge ansvaret till vetenskapsråd, universitet och andra erfarna förvaltare av forskningsanslag så att dessa fått utvärdera alla idéer såsom de presenteras av forskarna själva.

Man kan inte finansiera fram upptäckter på det sätt som politikerna vill göra. Mer pengar gör bäst nytta om de ges till de forskningsprojekt som rent faktiskt visar bäst potential, inte de projekt som politikerna önskar hade bäst potential. Detta är något som påpekas varje gång politiker är inne och styr vart forskningspengar ska gå.

Ett detaljstyre (ministerstyre?) av forskningsanslag på det sätt som nu visats prov på är inte den effektivaste användningen av våra skattepengar när det nu är dags att satsa på forskningen. Låt istället de normala inomvetenskapliga ansökningsprocesserna ha sin gång. Styr gärna pengar till forskningen om ni anser detta vara viktigt, men låt bli att styra pengar inom forskningen.

Texten är även publicerad på Newsmill. Karin Bojs i DN, SvD och Stockholms universitets rektor Kåre Bremer har också kommenterat forskningspropositionen.

Mina artiklar handlade (förstås?) om vetenskap och religion. Den första om engelska och katolska kyrkornas försök att adoptera Darwin (Är Charles Darwin kyrkans man?). Den andra om religion som privatsak (Bön från en otrogen).