Tecknaren Bahadır Baruter publicerade ovanstående alster i det turkiska veckomgasinet “Penguen”. För detta är han nu inför rätta, hotad med fängelsestraff.

Killen med telefonen talar med Gud (as if…) och ber att få slippa den sista delen av bönen för att han har några ärenden han måste utföra. Men det verkligt upprörande är tydligen det inringade citatet där det står ”Det finns ingen Allah, religion är en lögn”.

Ni kan läsa mer i Hürriet Daily News.

Bitte Assarmo går idag till frontalangrepp mot fredsartikeln av Annika Borg och Christer Sturmark. Assarmo menar att Annika Borg blandar ihop begreppen och inte förstår vad Humanisterna står för.

Annika Borg har fullkomligt missuppfattat vad begreppet sekulär humanism står för. Den typen av humanism som Christer Sturmarks sekteristiska lilla förbund står för har ingenting alls gemensamt med den klassiska humanismen. Den är inte ens sekulär i ordets vidare bemärkelse utan dogmatiskt ateistisk, något som bara det gör att den faller utanför ramarna för vad humanism egentligen innebär.

”Sekteristiska lilla förbund”? Det verkar vara fullkomligt omöjligt att kritisera Humanisterna utan att använda den typen av tillmälen – något som Borgs och Sturmarks båda artiklar också påpekar. Det är vänligt av Assarmo att bekräfta tesen, även om det hade varit trevligare med en mer saklig diskussion.

Vilket för oss till den större frågan. Vad är det i religionskritik som upprör så? En politiker i ett parti kan påpeka för en politiker i ett annat att denne har fel, men när ateister kritiserar religion berör vi uppenbarligen något väldigt känsligt. Vad det än är så får dock Assarmo finna sig i detta. Med de maktanspråk religionen har i samhället måste trosföreställningar diskuteras. Det är en mänsklig rättighet att få praktisera sin religion, men det är ingen mänsklig rättighet att inte få sina åsikter ifrågasatta i det offentliga rummet.

Menar Assarmo att vi inte är trovärdiga i detta mål? Så här skriver hon vidare:

Namnbytet [från Human-etiska förbundet till Humanisterna] har gett dem en större legitimitet som humanister trots att deras tolkning av humanismen är så snäv att den närmast måste anses som sekteristisk. Det främsta budskapet hos human-etikerna är nämligen ”människans rätt till och ansvar för att ge mening åt sitt eget liv”.

Man behöver naturligtvis inte mer än en grundutbildning i historia för att inse att en sådan tes driven till sin spets skapar ett högst osunt samhälle. De flesta av oss, oavsett livsåskådning, inser nog att människan rimligen bör ta ansvar för oändligt mycket mer än enbart sitt eget livs mening, samt att människan inte alltid har rätt att sätta sig själv främst. Och det är också detta kristendomen lär oss. Som skapelsens krona har vi ett stort och allomfattande ansvar för alla dem som är mindre och svagare än vi själva.

Häpp! Backa några meningar där. (Och låt oss bortse ifrån återanvändningen av ”sekteristisk”.) Hur går man ifrån påståendet att ”människan har rätt och ansvar att ge mening åt sitt eget liv” till att man inte ska ta ansvar för något annat än sitt eget livs mening? Det är som att gå från ”människor bör äta morötter” till ”människor får inte äta något annat än morötter” – det är fel, en slutsats som inte följer av premissen helt enkelt. Självklart har människan ansvar för mångt mycket mer än sig själv. Det här är en insikt som inte specifikt kommer ur vare sig kristendom eller humanism, utan ur allmänna etiska principer.

Om Assarmo bemödade sig att läsa Humanisternas idéprogram nästa gång hon vill kritisera oss så skulle det kanske bli rätt då? Men det tror jag inte, för det är inte där skon klämmer. Det är inte vad vi tycker som är problemet, utan det vi förnekar. Liksom många religiösa verkar det som hon inte tål kritik av sin lära.

Nu uppmanar Annika Borg sin kyrka att samarbeta med en organisation som påstår att Jesus Kristus är en påhittad fantasifigur, att jämställa med ”Mästerkatten i stövlar” eller någon annan av bröderna Grimms sagofigurer. Vilka signaler sänder det ut?

För att vara noggrann – och det ska man väl vara? – så påstår vi att Gud är en påhittad fantasifigur medan vi är öppna för att det faktiskt funnits en judisk predikant vid namn Jesus vid den aktuella tiden. Däremot påstår vi – liksom judar och muslimer – att Jesus inte var Guds son, den centrala trosuppfattningen i kristendomen. För detta påstående har vi samma grund som judar och muslimer – samma grund som Assarmo står på när hon väljer att inte tro på Koranen.

Annika Borg tolererar denna åsiktsskillnad eftersom hon har siktet inställt på det större målet: alla människors lika rätt och värde. Jag tycker det är tråkigt att inte Assarmo kan ansluta sig till den gemenskapen.

Från tidningen Dagen:

Det statliga stödet till tros­samfund höjs med 10 miljoner kronor från och med 2012. – Det är den största förändringen sedan kyrka stat-reformen, säger civilminister Stefan Attefall.

Regeringens förslag består av två delar. Dels ska de berättigade samfunden få ytterligare 10 miljoner kronor, en ökning med 24 procent, till dagens pott på 50 miljoner kronor som de kan söka bidrag från. Dels föreslås Nämnden för statligt stöd till trossamfund (SST) få 2 miljoner kronor extra för att tillgodose regeringens behov av kunskap om – och kontakt med – olika trossamfund.

För de av er som tycker det är helt barockt med dessa ökade utgifter i kristider, speciellt till samfund som ofta har värderingar på tvärs mot alla människors lika rätt och lika värde – t.ex. homofobi och negativ särbehandling av kvinnor – så har Attefall detta att säga:

Civilminister Stefan Attefall motiverar höjningen med trossamfundens viktiga roll i det civila samhället.
- De utgör ett unikt bidrag i integrationsprocessen och gör ofta stora samhällsinsatser till exempel genom stöd till utsatta grupper och barn- och ungdomsverksamhet, säger civilministern i ett pressmeddelande.

Attefall menar att samfunden också fyller en viktig funktion genom sitt arbete med andlig vård inom sjukvården. Han betonar också samfundens viktiga uppgift att bidra till större förståelse, kunskap och respekt för olika trosinriktningar i vårt land.

Låt oss gå igenom dessa i punktform:

• Det ”unika bidraget i integrationsprocessen” är en observation helt gripen ur luften.
• ”Samhällsinsatser till utsatta grupper och barn- och ungdomsverksamhet” utförs bättre av kompetenta organisationer med personal utbildad för ändamålet. Samfund sysslar huvudsakligen med annan verksamhet.
• ”Andlig vård inom sjukvården” utförs bättre av utbildade psykologer.
• ”Större förståelse, kunskap och respekt för olika trosinriktningar i vårt land” uppkommer inte genom ett främjande av segregering i olika samfund, utan genom utbildning och möten.

De här pengarna hade kunnat användas på ett mångfaldigt bättre sätt. Framför allt måste man ifrågasätta urvalskriteriet. För att komma i åtnjutande av dessa miljoner räcker det inte med att vara en livsåskådningsorganisation. Man måste också ha en tro på något övernaturligt – en eller flera gudar och/eller en immateriell själ. Ett väldigt konstigt kriterium för statsbidrag på 2000-talet.

Läs mer i Dagen,

Terroristen i Norge var ingen islamist utan har istället sagts vara ”en av oss”. Men vad är det egentligen för skum tanke? Hur kan en terrorist någonsin vara del av ”oss”. Vem bestämmer vilka som är ”vi”? Vilka gemenskaper är bra och vilka är inte så bra? Lena Andersson ställer som vanligt väsentliga frågor och rotar runt i något besvärande i sin DN-kolumn.

De flesta reflekterande personer håller med om att människor inte bör delas in efter nationalitet, kultur och traditioner. Ändå sitter känslan för vem som hör hemma här och vem som bara är gäst så djupt att det är självklart att utbrista att terroristen i Norge ”kom inifrån” och ”är en av oss”, alltsammans förstås självkritiskt, annars skulle just dessa personer inte uttrycka det så oförblommerat.
[...]
Jag tror att man måste pröva inställningen att avsäga sig själva idén om vi-et, hembygden och icke-ideologiska gemenskaper. För det krävs ett besinnande av de oförargliga uttrycken för detta tänkande. I lokalpatriotismen och bygemenskapen syns nationalismen i miniatyr och ohöljd detalj: Vem var det där som gick nerför gatan? Hon hörde inte hit. Vem har bott här i flest generationer och väger därmed tyngst på vågen?
[...]
Gemenskapen skapar främlingen.

Torbjörn Tännsjö skriver på dagens DN Debatt om problemet med yttrandefrihetens gränser: ”Ett öppet samhälle kräver ansvar för det egna ordet”. Han berör i artikeln något som vi Humanister har stor anledning att fundera över. ”Rätten att provocera är självklar i ett öppet samhälle, men oskyldiga människor kan bli offer för illgärningar som andra oavsiktligt kan ha uppmuntrat.” Läs hela artikeln – den är mycket läsvärd. Här är den centrala passagen i artikeln för oss att fundera över.

Jag har tyckt att svaret är enkelt och självklart: nej. Den enskilde individen får själv avgöra vad slags risk hon vill ta, men rätten att provocera är självklar. Och provokationen är en del i ett långsiktigt upplysningsprojekt. Några få modiga må välja Brunos väg, då den provocerade slår tillbaka, andra Galileos (se fotnot). Det är ändå rätt att utmana!

Frågan har emellertid kommit i ett annat läge nu. Om jag vet att en högerextremist lurar bakom min axel, med fingret på avtryckaren, beredd att angripa både muslimer och alla som anses ”mjuka” mot islam, känns det inte lika självklart rätt att satirisera islam. Ja, till och med en saklig kritik mot religiösa föreställningar kan nu kännas problematisk.

I vårt land är kristendomskritiken oproblematisk, från denna utgångspunkt. Det kan vara farligt att utmana kristen fundamentalism, det vet vi nu, men de kristna i vårt land utgör inte som grupp något mål för terrorhot. Vi behöver inte dalta med kristendomen för de kristnas skull. Men saken ställer sig onekligen annorlunda med islam. Företeelser som islamofobi är, det vet vi nu, en realitet och det är inte helt långsökt att tänka att också saklig kritik av islam, liksom satir riktad mot den, kan underblåsa sådana stämningar.

Det är lätt att tänka fel och överdrivet principfast här. Jag tar bara ansvar för mina resonemang, min konst, kan man frestas säga. Om någon missuppfattar min kritik eller min satir som stöd för våldsam aktion mot muslimer, så är det inte min sak. Jag har bara velat blottlägga islams irrationella, smaklösa och vidskepliga karaktär, egenskaper islam delar med kristendom och judendom. Men minns att även om terroristen är fullt ut ansvarig för sina dåd, så kan jag också ha ett medansvar. Jag är rimligen ansvarig, inte bara för vad jag tänker och säger, utan också för hur det kan tänkas uppfattas och utnyttjas av andra.

Detta är ett paradoxalt och obehagligt ansvar att bära. Om jag ålägger mig självcensur, om jag blir försiktig, för att inte ge ideologisk näring åt personer som Breivik, så har det öppna samhället fått stryka på foten. Om jag framhärdar och utnyttjar det öppna samhällets alla möjligheter för att säga min mening och utveckla min konst, kan oskyldiga människor bli offer för illgärningar, som jag visserligen inte har någon direkt del i, men som jag oavsiktligt kan ha uppmuntrat.

Jag vet sannerligen inte vad jag ska tänka om detta.

Detta är verkligen ingen enkel fråga att reda ut. Det första man måste konstatera är att det inte finns ett rätt svar på frågan – det här är inte den typen av fråga. Istället är det en snårig balansgång.

När till exempel Humanisterna idkar islamkritik, gynnar vi då samtidigt islamofobin – den irrationella rädslan för islam? Jo, tyvärr är det nog till en viss del på det sättet. Det finns till exempel en del kommentatorer som dragits till Humanistbloggen av den anledningen. Därför försöker vi hela tiden balansera islamkritiken med kritik av till exempel Sverigedemokraterna och genom att belysa förtryck i andra religioners namn så det blir klart vad det är för grund vi står för: alla människors lika rätt och lika värde.

Men om vi istället helt skulle låta bli islamkritiken och inte stå upp för individuella människors rättigheter i alla situationer, skulle vi då inte bli amoraliska åskådare till förtryck och övergrepp? Jo, definitivt. Debattörer som Helle Klein eller Anders Wejrud verkar tro att det enbart handlar om att sätta ner foten gentemot islamofobin. De gör sig skyldiga till precis det sistnämnda. Humanisterna riskerar genom vår islamkritik att våra argument används av främlingsfientliga krafter i samhället – trots att vi står för motsatsen. Klein och Wejrud riskerar å sin sida att deras argument används av islamistiska kvinnoförtryckare och homofober – trots att de egentligen står för motsatsen. Är man aktiv debattör är att vara tyst åskådare också en åsiktsmarkering. Det vore klädsamt med lite självkritik från våra motdebattörer på den punkten.

Det är den lätta sidan av frågan. Att uppmärksamma förtryck kan (väl?) aldrig vara fel, oavsett förövarens etnicitet och religion. Men provokationer som Lars Vilks rondellhund och Jyllandspostens Muhammed-karikatyrer då? Här måste jag hålla med Tännsjö: ”Om jag vet att en högerextremist lurar bakom min axel, med fingret på avtryckaren, beredd att angripa både muslimer och alla som anses ”mjuka” mot islam, känns det inte lika självklart rätt att satirisera islam.”

Dags för lite besinning på den fronten? Eller vad tycker ni, kära läsekrets? Debattera på Humanistbloggen.

Visit msnbc.com for breaking news, world news, and news about the economy