Main menu:

Mina böcker

Gud finns nog inte
finns i tryck på svenska, engelska, tyska, spanska, italienska, danska, polska, holländska, persiska och som e-bok på engelska.

Prenumerera!

Sök på sidan

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Länkar

november 2018
M T O T F L S
« Okt    
 1234
567891011
12131415161718
19202122232425
2627282930  

Kategorier

xkcd: Logik

Bookmark and Share

Jesus and Mo om hur olika rättigheter ibland krockar

Bookmark and Share

Klara Prowiser, 92, om hur hon lyckades fly på vägen till Auschwitz

Bookmark and Share

Upplysning nu – Steven Pinker om sin kommande bok

Bookmark and Share

CRISPR – teknologin som kommer att ändra allt, för alltid

Bookmark and Share

Jesus & Mo om religiösa friskolor

Bookmark and Share

Trendbrott inför kyrkovalet?

Bookmark and Share

Hasse Alfredson 1931-2017

Hasse Alfredson är död. Han lämnar efter sig ett stort tomrum i svenskt kulturliv. Hans Alfredson visade på ett oförglömligt sätt att det går att förena humor och samhällskritik med ett humanistiskt patos. För detta fick han 2003 Hedeniuspriset av Humanisterna. En stor humanist har lämnat oss.

Här nedan en berömd sketch från revyn Gröna Hund 1962: Ringaren, högaktuell så här i kyrkovalstider. DN:s Lars Linder beskriver den så här:

”Varför kommer ni aldrig när jag ringer?” Hans Alfredsons monolog ”Ringaren” på bred västgötska ur revyn ”Gröna hund” 1962 var en fulländad satir över den svenska mellanmjölkskyrkans mjäkighet inför tidens sekularisering. Bilden av den hycklande pastor Jansson med sina platta metaforer var pinsamt välbekant: ”Livet kan vara som en påse, tomt och innehållslöst om man inte fyller det med nåt.” Det kan inte ha varit lätt för svenska präster att hålla en predikan de följande femton åren, risken för hörbara fniss i församlingen måste ha varit överhängande. Och orden ”han är en värdig representant för den svenska statskyrkan, han har inga bestämda åsikter om nånting” har ju visst bett än i dag.

Bookmark and Share

Einsteins vittnen

Bookmark and Share

Samtidigt i Göteborg…

…pratar man om existentiell risk. ”Alla civilisationer som klarar sig liknar varandra, varje misslyckad civilisation är misslyckad på sitt eget vis” skulle man kunna sammanfatta det som. Eller i alla fall på tolv vis.

Det är Olle Häggström som dragit igång ett tvåmånaders gästforskarprogram som invigs idag med ett föredrag av Anders Sandberg. Detta följs av ett två-dagars symposium på torsdag och fredag, som låter hur intressant som helst. Men nej, jag måste jobba i Stockholm…

Om ni undrar vad det hela handlar om hade DN en stort uppslagen artikel på söndagen: Vi vet för lite om det som hotar vår existens. Ni kan också titta på nedanstående filmsnutt med Max Tegmark, om ett av de tänkbara hoten mot mänsklighetens existens. Filmsnutten har gjorts med sponsring av the Future of Humanity Institute at University of Oxford, där tidigare nämnde Sandberg forskar. Slutligen har Olle Häggström skrivit vad som förmodligen är det nuvarande standardverket inom fältet – köp, läs och lär.

Bookmark and Share

How boredom can lead to your most brilliant ideas

Bookmark and Share

Vad gör teknologin med oss?

I april hade Sam Harris Googles före detta designetiker Tristan Harris som gäst på sin podcast. De pratade om hur dagens teknologi är designad för att dra till sig vår uppmärksamhet på ett sätt som vi inte alltid har personlig kontroll över. Det är ett fantastiskt pod-avsnitt som jag varmt rekommenderar – det blev viralt under sommaren. Tristan Harris har även gjort ett TED-talk som ni kan se här nedanför. Det kan vara värt att fundera lite över (jag vet att jag gör det) – spenderar du verkligen din tid på det sätt du skulle välja att spendera din tid, om du tänkte efter? Ni kan läsa mer om Tristans nuvarande arbete på hemsidan www.timewellspent.io.

Bookmark and Share

Den perfekta etiken

Bookmark and Share

H: vetenskap i romanform

Recension: H av Åsa Nilsonne.

Nutida forskningslitteratur beskriver hur hjärnan fungerar enligt någon slags majoritetsbeslut. Hjärnans olika delar signalerar vid olika tillstånd/händelser och den del som ”skriker högst” (med allt vad det innebär) får ”bestämma” (med allt vad det innebär). Impulser bubblar upp från det ”undermedvetna” (lite slitet uttryck) som undertrycks, eller inte, av kortex, vars sena mognad är förklaringen till att tonåringar har så svårt med sin impulskontroll. Signaler om rädsla och ilska kan i starka doser helt slå ut andra funktioner. Hormoner och neurotransmittorer dränker hjärnan i känslor. Det hela är komplicerat på ett sätt som gör det lätt att förstå varje enskild påverkansväg, men svårt att memorera allt som händer för att på så sätt kunna få en sammansatt helhetsbild.

Välkommet, därför, med en bok som i romanform (!) skildrar några av processerna. I boken är det hippocampus synvinkel som gäller: H, som hen kallas i romanen (svårt att sätta kön på en hjärndel, även om bäraren av hjärnan i romanen är en han). Det är ett unikt grepp som skulle kunna falla pladask i överpedagogisk nitiskhet, men författaren – Åsa Nilssonne – hanterar författarhantverket till fulländning. (Fast det krävs nog en grundläggande acceptans för fantasivärldar för att kunna acceptera berättargreppet.)

Boken smyger igång försiktigt, med grundläggande funktioner skildrade igenom mer vardagliga situationer, för att sluta i ett crescendo av känslor, skildrade genom en stormande förälskelse (det står på baksidan av boken, så jag spoilar inte).

Eftersom jag har så dåligt lokalsinne har jag ett lite personligt förhållande till min hippocampus – som är den delen av hjärnan som bestämmer vad vi bör komma ihåg och glömma, samt sköter stora delar av långtidsminnet i övrigt. På något sätt hoppas jag att de delar som hanterar lokalsinnet fått någon annan viktig funktion. Hur det än är med den saken tror jag min hippocampus kommer att sortera in bokens budskap i mitt långtidsminne på grund av dess unika blandning av att vara faktabok och känslodriven roman. Ett bok som ger en unik insikt i hjärnans funktioner och som dessutom är rolig att läsa – vad mer kan man begära?

Bookmark and Share

Darwin’s Bark Spider

Bookmark and Share

Varför finns det något och inte bara inget? Max Tegmark plockar isär frågan

Bookmark and Share

Varför finns det något och inte bara inget? Sean Carroll plockar isär frågan

Bookmark and Share

Varför finns det något och inte bara inget? AC Grayling plockar isär frågan

Bookmark and Share

Låt den som är utan undermedveten synd kasta första domen

Anders Borg har uppträtt olämpligt på en fest. Såpass olämpligt att det kan handla om lagbrott. Detta bör förstås prövas, i en normal rättsprocess. Så långt inga konstigheter. Men vad kan vi dra för slutsatser om Borgs ”egentliga” personlighet utifrån detta? Ingen alls, menar jag.

Jag har sett åsikten framföras i sociala medier att ingen gör den här typen av misogyna handlingar utan att ”egentligen” vara sexist. När hämningar släpper, menar man, visar sig en persons ”egentliga” personlighet. Är man inte sexist så gör man inte sexistiska saker, ens när man är berusad och självkontrollen är satt ur spel.

Det här stämmer helt enkelt inte. Vi har alla otrevliga impulser som bubblar under ytan hela tiden, många som vi inte ens är medvetna om, som kontrolleras av delar av hjärnan som har till uppgift att just hålla impulser under kontroll. Det kan handla om allt från ”Gud vilken tråkig fest, jag går och lägger mig på soffan därborta och sover en stund” till ”Vilken läcker tonårsson värdparet har, undrar om man skulle flörta lite.”

Att vi alla har olyckliga impulser har visats i experiment som exempelvis The Implicit Association Test, en test som experimentellt visar hur i princip alla människor har rasistiska impulser (även de flesta i ett så uttalat icke-rasistiskt land som Sverige – som t.ex. Soran Ismail, som har tagit testen på TV). Dels är vi biologiskt konstruerade för att snabbt dela upp världen i ”oss” och ”dem”, dels har vi matats av populärkultur och nyhetsmedia med bilder av våldsamma ”andra”, ofta lite mer mörkhyade, och ordningssamma ”vanliga”, ofta lite mer ljushyade. I kombination gör detta att vi reagerar impulsivt rasistiskt – om vi inte får tid att tänka efter. Samma mönster finns vad gäller sexism.

Men det är det som är själva poängen med att uppföra sig civiliserat utifrån en inlärd värdegrund – att man kan ställa sig över sådana inre impulser, att man trots biologi och betingad rasism och sexism förstår att impulserna måste bemästras och att man sedan också gör det.

Så varför ska Borgs hela personlighet bedömas utifrån just ett tillfälle då han tappar kontrollen, då en viktig del av hans personlighet är utslagen – den kontrollerande delen. Det borde rimligtvis vara tvärtom, att en persons personlighet bedöms utifrån personens hela personlighetsregister. På exakt samma sätt som vi inte bedömer Soran Ismail eller mig eller de flesta andra som rasister för att vi reagerar betingat rasistiskt på The Implicit Association Test

Därför är det olyckligt och felaktigt att jämföra Anders Borgs uppförande med den medvetna och utstuderade sexism som existerar i exempelvis Iran, Saudiarabien eller Vatikanen. I de senare fallen handlar det om utstuderad, genomtänkt sexism, inte en stund av bristande självkontroll. Sexism per medveten design är vedervärdig på ett helt annat plan, på samma sätt som att det är en fundamental skillnad mellan regelrätt apartheidspolitik och en bristande förmåga att undertrycka betingade rasistiska impulser i experimentella test.

Med detta sagt bör inte Anders Borg komma undan rättsliga konsekvenser för att han var berusad. Det är ett ogiltigt argument när man är rattfull och det bör likaledes vara ett ogiltigt argument när man är fyllesexist. Självkontrollen borde ha kickat in i ett tidigare stadium, men det gjorde den inte.

______________________________________

Vill ni veta mer om vetenskapen bakom omedvetna impulser och undertryckandet av dessa så bör ni läsa Robert Sapolskys nya bok, Behave: The Biology of Humans at Our Best and Worst. En fantastisk bok, med enorma mängder information. Har ni inte riktigt den tiden kan jag rekommendera ett pod-inslag från Radiolab där Sapolsky kommer in på slutet. http://www.radiolab.org/story/revising-fault-line/

Bookmark and Share

Bill Maher intervjuar Maajid Nawaz

Bookmark and Share

Ateism som asylskäl? Omar Makram har fått uppehållstillstånd

I onsdags fick Omar Makram äntligen uppehållstillstånd i Sverige, efter tre års kamp. Omar har haft speciella bekymmer med den svenska asyllagstiftningen eftersom han är ateist och blivit hotad i sitt födelseland Egypten för detta. Det här räknades dock inte som tillräckliga skäl – kunde inte Omar bara vara tyst om sin övertygelse? Så han fick avslag. För att bevisa att han verkligen var ateist spottade Omar på Koranen och la ut filmen på YouTube, en handling som gjort det definitivt omöjligt för honom att flytta tillbaka. Han följde sedan upp detta med en video där han välartikulerat förklarar varför han lämnade islam, en film ni kan se här nedanför.

Omars livsresa uppmärksammas i dag i DN av Niklas Orrenius i en läsvärd artikel med titeln Måste finnas plats även för islamkritiker som Omar. Uppehållstillståndet innebär inte att historien har slutat lyckligt – även i Sverige får Omar motta hot.

Hoten han får från svenska muslimska extremister gör honom än mer beslutsam att fortsätta med sin antireligiösa opinionsbildning. Han visar dödshot och detaljerade beskrivningar om hur han ska misshandlas, blandat med fantasifulla förolämpningar. Omar är ”son till tusen grisar”, en ”hundfitta” och ”grisknullare” som ska ”brinna i helvetets eldar”.
”Jag visste faktiskt inte att det fanns så många muslimska extremister i Sverige”, säger Omar.

Många ex-muslimer vittnar om liknande behandling. Det är få som är så modiga som Omar Makram och vågar framträda offentligt.

”Jag har bott i Sverige i hela mitt liv”, skriver en ung kvinna, ”men det är så svårt att vara en ex-muslim här”. Kvinnan berättar att hennes familj förväntar sig att hon ska be, fasta under ramadan och gifta sig med en muslimsk man. ”Jag känner mig kvävd.”
På nätet får Omar den här typen av meddelanden hela tiden. ”Hej, jag är en ex-muslim som låtsas vara muslim…”. ”Hej Omar, jag lämnade islam för två veckor sedan, tog av mig slöjan och allt. Jag älskar friheten men mina vänner hatar mig nu.” ”Hey Omar, I’m an ex-muslim from Finland, good job”.
Omar svarar så gott han kan. ”Hur kom du över din skräck för helvetet?”, undrar en nybliven ex-muslim. ”Genom att inte tro att det existerar”, svarar Omar. På kort tid har han blivit en symbol, en frontfigur för en växande rörelse av människor som lämnat eller vill lämna islam.

Det är välkommet att Migrationsverket äntligen insett att religiös förföljelse även drabbar människor utan religiös övertygelse. Nu är det allas vår skyldighet att motarbeta att denna förföljelse fortsätter i Sverige. Omar har samma rätt att vara ateist och kritisera den tro han föddes in i som vi andra. Det får inte hot och trakasserier sätta stopp för.

En annan som behandlat ämnet är Sam Harris. I sin podcast från den 9:e juni intervjuar han Sarah Haider, en av grundarna av Ex-Muslims of North America. Väl värt att lyssna på. Tyvärr har extrema muslimer väldigt svårt att acceptera ex-muslimer, något som gjort att de amerikanska ex-muslimerna får hålla sina möten i hemlighet på grund av hot-situationen.

Bookmark and Share

Ringcykeln – slutomdöme

Till slut gick så gudavärlden under och sanningen stod uppenbarad: Richard Wagner var en demon och Nina Stemme är en fornnordisk gudinna i hans tjänst, nedstigen till jorden för att frälsa oss. Någon annan rimlig förklaring finns inte för det utomjordiska framförande av Ringcykeln vi utsattes för på Kungliga operan. Det enda som grämer mig är att jag inte kan se alltihop en andra gång.

Rent generellt så var det världsklass på framförandet rakt igenom. Inte så att jag inte retade mig på något. Att sätta ringcykeln på 1800-talet kanske var bra på idé-stadiet, men Nordiska gudar i hög hatt och Valkyrior i ryttardress? Det blir fjantigt. Och är det något man ska akta sig noga för på operan är det att framställa saker som fjantiga. Det är svårt nog att gå med på själva grundsituationen: en berättandeform där huvudpersonerna står på upphöjd träplattform och vrålsjunger teatralt. Att då lägga på en nivå till av konstighet blev lite mycket. Men i sista operan, Ragnarök, fungerade det. Och till stor del i Sigfried.

Sen slarvade dirigenten bort några av de instrumentala partierna. Det kändes lite som om han var så fokuserad på att sköta orkestern under sången att han vilade ut när sången upphörde. När han behöll fokus blev det dock väldigt bra, som i Siegfrieds sorgmarsch.

Men det här är detaljer i det stora hela. För rakt igenom var det högsta klass på hela tillställningen, med några höjdpunkter som lyfte upplevelsen från vanlig världsklass till det översinnliga. Här är topparna, enligt mitt förmenande:

  • Första akten i Valkyrian, där Cornelia Beskow briljerade i rollen som Sieglinde.
  • Sista akten av Siegfried, där Nina Stemme som Brünnhilde fick första chansen att verkligen visa vad hon är kapabel till, i kärleksscenen med Siegfried.
  • De två sista akterna av Ragnarök, med remarkabla insatser av Lars Cleveman som Siegfried, Falk Struckmann som Hagen och framförallt Nina Stemme, med själva undergången som någon slags frälsningsögonblick på slutet.

Det är svårt att finna ord för hur bra detta var. Jag vet inte riktigt hur Wagner bär sig åt för ta kontroll över publikens känslor. Handlar det ändå om ledmotiven? Under Ragnarök var jag tidvis väldigt nöjd, när orkestern brände iväg långa sekvenser av ledmotiv och jag förstod vad de spelade om, eller när skeenden på scenen kommenterades av musiken på ett sätt som förklarade sammanhang och betydelse.

Men det är intellektuell tillfredsställelse i detta. Wagners musik spelar framförallt på känslosträngarna. Fast det handlar om gudar och världens undergång är det ögonblick som första akten i Valkyrian – som utspelar sig mellan tre människor runt ett köksbord – som griper tag som mest. Eller sista akten i Siegfried, som är en kärleksduett.

Gottfried Wagner, Richard Wagners sonsonson, lär till och med ha tagit avstånd från Wagners musik för att den i sig själv är för förförisk ­– och därmed farlig. Vad är det man sitter och jublar åt egentligen? Så här formulerar David Baas det i Expressen:

Det är lättare för den som förlorat allt, inte minst tron på kärleken, att störta hela världen i fördärvet. Kvar finns ett hopp om en pånyttfödelse bortom den gamla ordningen och de gamla gudarna. En minst sagt revolutionär tanke.

Minst sagt. Bara ingen hade tagit det på allvar. Som påminnelse av de historiska belastning vi har att förhålla oss till spelade dramaturgen Stefan Johansson på försnacket upp en inspelning från Bayreuth-festivalen 1942. En remarkabelt bra inspelning gjord av den tyska militären. Plötsligt var man bänkgranne med Hitler. (Bildligt talat – han var inte där 1942, jag var tvungen att Googla.) Man kommer inte undan politiken med Wagner.

Fast jag känner inte mer för att invadera Polen nu än jag gjorde innan jag blev offer för Ringcykeln. Jag känner bara att jag måste få uppleva detta igen. Det är ren magi det handlar om – en sant andlig upplevelse.

(Till sist – hur i helvete kunde våra förfäder byta ut den myllrande rika nordiska gudavärlden mot Jesusmyten? Vilket otroligt nedköp.)

Bookmark and Share

Dag 4: Ragnarök – Försonande kärlek

Mitt i sorgearbetet fortsätter ringcykeln – det gör det lite svårt att koncentrera sig, men mamma hade inte velat att jag skulle avstå. De här inläggen om operorna skrevs innan hon gick bort.

Sista delen i ringcykeln innehåller även den några sant magnifika inslag. Sättningen går inte av för hackor, här är det fullt blås och till slut gudarnas undergång som gäller. Detta kunde bara ha skrivits av någon med storhetsvansinne. Och det kan man lugnt påstå att Wagner hade: han föreslog på fullt allvar att man skulle bygga om hela Münchens centrum för att göra plats för ett operahus av magnitud nog att rymma hans visioner. Till slut fick han sitt specialbyggda operahus, men i den lilla staden Bayreuth istället, en stad som varje år blir invaderad av galna Wagner-fans i samband med den årliga Wagner-festivalen. Hitler var hedersgäst, när det begav sig, men då var Richard själv sedan länge död och begraven (men han hade nog inte misstyckt Hitlers närvaro, tyvärr). Kungliga Operans beskrivning:

I Ringens sista och kraftfulla del är det skymning på Jorden… Världens slut närmar sig snabbt och det musikaliska dramat svänger mot melodram när gudarna överger de dödliga och lämnar dem åt deras öde. Wotan och de övriga karaktärerna i Ringen står inför konsekvenserna av de val de gjort i de första tre operorna. Som de tre Nornorna förutspådde är Alberichs ring förbannad.
Brünnhilde, Valkyrian som förvandlats till en dödlig kvinna av kärleken, förhindrar en katastrof och ledsagar alla mot en ny era. Hon återbördar ringen till sina rättmätiga ägare i Rhen och den gamla ordningen, symboliserad av Valhalla, gudarnas boning, förstörs. För övrigt ansåg Wagner att det kommande århundrandet skulle bli kvinnans århundrade…

Vad gäller att ta död på sina huvudkaraktärer så överträffar Wagner till och med George R. R. Martin (Game of Thrones författare). Förutom Alberich och Loke så dör alla huvudkaraktärer en ond, våldsam död. Fasolt blir ihjälslagen av sin bror Fafner. Siegmund blir dödad av Hunding. Hunding blir dödad av Wotan. Sieglinda dör i barnsäng. Fafner (som drake) och Mime blir dödade av Siegfried. Siegfried och Gunter blir dödade av Hagen. Hagen dränks av Rhendöttrarna. Gutrune faller ner död på grund av en hjärtinfarkt(?). Brünnhilde begår självmord, tillsammans med sin häst. Wotan, Fricka, Freia, Donner och Froh bränns levande.

I en satir av en ”advokat” under pseudonymen ”Ernst van Pidde” från 1968 påpekas det att alla medverkande, förutom Rhendottern Flosshilde, begår minst ett straffbart brott under musikdramats gång. Dessa brott utspelar sig längs hela straffskalan, från mord via dråp, våldtäkt, kidnappning, våldsamt stöld och djurmisshandel, till incest. De värsta förövarna, enligt ”von Pidde”, är Alberich, Fafner, Fricka, Hagen och Brünnhilde, som alla borde dömas till livstids straffarbete.

Operakritikern och skribenten Philip Hensher har påpekat att Wagners personlighet kanske gör honom unikt trovärdig som skildrare av onda handlingar och personer som utför onda handlingar. För man känner, trots allt våld, inte sällan sympati för karaktärerna i dramat, även de onda (fast kanske inte för Hunding).

Så här låter det när Hagen slår larm, från en uppsättning i Valencia 2008. För den här rollen gäller det att ha en kompetent basstämma.

Siegfrieds begravningsmarsch – makalöst vackert. Här med Georg Solti som dirigent, från en inspelning från 1965.

Till sist då, gudavärldens undergång. För den här scenen har Staffan Waldemar Holm i Kungliga Operans uppsättning märkligt nog valt att frångå Wagners scen-instruktioner. Brünnhilde vägrar avsvära sig kärlek, på det sätt som Alberich gjorde i början av Rhenguldet, utan är istället beredd att gå i döden för den. Där Brünnhilde i originalet således ställer allt tillrätta genom att offra livet genom att rida upp på Siegfrieds likbål så låter Holm Brünnhilde bli kvar i livet. Varför? Medan självmordet har en Schopenhauersk funktion ”sann kärlek är ouppnåelig annat än som ideal” så är ett icke-självmord bara ologiskt. Hela ringcykeln slutar med en sista, oerhört vacker, version av ”kärlek som försoning. Nåväl, så här ser det ut (”egentligen”) med Nina Stemme, från Bayeruth 2012.

Bookmark and Share

Sorg

I fredags (19 maj) dog min älskade mamma, 91 år gammal, efter en tids sjukdom (cancer). Pappa höll henne i handen vid dödsögonblicket. Mamma efterlämnar en stor familj som kommer sakna henne oerhört – hon var på många sätt familjens bultande varma hjärta. Mamma födde tre barn (min bror förolyckades dock i en seglingsolycka för några år sedan) som tillsammans har skaffat henne tretton barnbarn och fem barnbarnsbarn. ”Ni är min rikedom” brukade hon säga.

På mammas byrå, i en liten ask, hittade min syster och hennes äldsta dotter urklipp – olika dikter som mamma tyckt om. Den här, av den finländska författaren och poeten Eeva Kilpi, träffade oss rakt i hjärteroten.

När mormödrar dör
förvandlas de till blomsterängar och gräs,
och somliga mormödrar blir träd som susar ovanför barnbarnen,
skyddar dem mot regn och blåst och breder ut grenarna över dem
till snöhyddor på vintern. 

Men innan dess är de passionerade.

För ungefär 15 år sedan etablerade mamma traditionen att vi alla i släkten ses på landet första helgen efter midsommar, en tradition som blivit en av somrarnas höjdpunkter. I år kommer det kännas hjärtskärande tomt.

Min mamma var på sätt och vis själva arketypen av en mamma. Hon hade kärlek nog för alla barn, barnbarn, barnbarnsbarn och för alla pojkvänner, flickvänner, fruar och män. Rund och god, glad och känslosam, alltid redo med stora famnen. Mamma gillade överhuvudtaget människor och att prata med alla – överallt, hela tiden. Till och med på de sista sjukhusbesöken lärde jag känna de andra i väntrummet genom mammas nyfikenhet på deras berättelser och vilja att berätta sina egna.

Mamma föddes nyårsafton 1925 i Karlskrona. Hon präglades mycket av sin pappa (min morfar) som rymde hemifrån vid ung ålder från sin tyranniske prästfar och gick till sjöss. Han var, som min kusin Ulla brukar uttrycka det, ”en glad skit”. Inte helt ansvarstagande, men med väldig humor, musikalitet och intelligens. Dessa var alla egenskaper som min mamma hade med sig i livet.

På den tiden var det något av en självklarhet att kvinnor skulle bli hemmafruar. När samhällsklimatet blev ett annat läste mamma in studenten, något förvånad över sin egen kapacitet (”Jag kan ju det här! Jag som alltid trott att jag inte kunde.”) och skaffade ett jobb. Tillvaron som yrkesarbetande passade henne bättre än att gå hemma – för mamma var ett socialt djur.

Det som mamma själv betraktade som kanske den roligaste tiden i sitt liv (förutom att ta hand om barn och barnbarn och barnbarnsbarn) inträffade dock innan dess, när pappa fick jobb som militärattaché i Washington. Ett jobb som för hennes del betydde många bjudningar och middagar, både hemma hos oss och på besök hos andra. I den rollen blommade hon verkligen ut.

Det är svårt att sammanfatta hur mycket mamma har betytt i mitt liv. Om jag skulle tvingas sammanfatta det i ett enda ord är ”kärlek” det jag skulle använda – vetskapen att jag alltid kunde komma hem till en varm famn och alltid, alltid var älskad. Den här känslan vet jag att hon förmedlade till alla i familjen, det fanns alltid rum för fler i hennes hjärta. Men bara ett ord räcker inte för att sammanfatta mamma. Inga ord räcker riktigt till just nu.

Jag kommer sakna hennes humor kolossalt. De sista dagarna var hon väldigt medicinerad, för att slippa smärtorna, men ibland kunde man få ögonblick av kontakt. Sista gången jag fick medveten ögonkontakt med henne stirrade hon mig stint i ögonen – och blinkade med ena ögat med ett underfundigt leende. Hon kommer enligt egen begäran att begravas kyrkligt för ”Man vet ju aldrig – och det är dumt att chansa i min ålder”. När jag frågade om hon därför ville göra ett besök i kyrkan svarade hon att ”Äh, vi behöver inte gå till överdrift.” Hon har lovat att komma och spöka för mig om det går, vi får väl se hur det blir med den saken. Själv tror jag att mamma kommer att leva vidare, i alla våra varma ljusa minnen. Älskade mamma.

Av en händelse hade min yngsta son Magnus som skoluppgift i svenskan de här sista veckorna i mammas liv att skriva ett hyllningstal. Han valde att skriva om sin farmor. Så här skrev han:

Farmor, när jag träffade dig första gången höll du upp mig, jag var en bebis. Jag var gråtandes. Men när du omfamnade mig slutade jag gråta. Jag har alltid känt mig trygg hos dig, det har många andra ocskå. Jag vet att alla dina barn, barnbarn, och barnbarns barn håller med mig. Vet du hur mycket alla vi ser upp till dig?

Jag vet. Du är smart. Du är snäll. Farmor, du är stark. Vi alla ser upp till dig.

Farmor, du föddes för länge sedan och har behövt kämpa dig igenom mycket, med många odds emot dig. Vet du vad du blev av det?

Jag vet. Du blev smart. Du blev snäll. Farmor, du blev stark.

Du växte upp i en tid där kvinnor inte fick säga vad de tyckte, men ändå gjorde du det, alla pressade dig. Men du knäcktes inte, du blev bara ännu, ännu starkare.

De sa åt dig, säg inte din åsikt, du sa den. De sa åt dig, du kommer aldrig bli något, och du blev något, något fantastiskt. Du blev en person som bryr sig om alla, som visar alla, att saker faktiskt är vädra att kämpa för. Du strålar energi till alla runt dig.

Jag kommer tänka på dig hela mitt liv, och på så sätt kommer du alltid finnas hos mig, varenda gång jag vill ge upp ska jag tänka på min Farmor. Min farmor som aldrig gav upp.

Jag vill bli som du, alla borde vara som du. Min fina. Fantastiska. Farmor.

Men nu har något kommit som inte ens du kommer kunna kämpa mot. Cancer.

Och på samma sätt som när jag kom till dig första gången. Gråtandes. Kommer jag också vara det när du lämnar världen.  Gråtandes. Min fina, fantastiska farmor.

Bookmark and Share

Dag 3: Siegfried – Naturkraften i en korkad übermensch

Den tredje operan i ringcykeln är intressant av ett alldeles speciellt skäl. Mitt i akt 2, i ett parti när Siegfried – Wagners något korkade übermensch – ligger under ett träd för att lyssna till fågelsång, så avbröt Wagner sitt komponerande 1857. Han återupptog det inte förrän 12 år senare, 1869. Däremellan förändrade han operakonsten för alltid, bland annat med det sant revolutionerande verket Tristan och Isolde. Det här glappet hörs. (Osofistikerad som jag är fördrar jag nog den tidiga Wagner framför den senare. Men vi får se om det omdömet håller sig efter att ha levt igenom en hel ringcykel.)

Här är Kungliga Operans beskrivning av verket:

I Ringens tredje del är det Sieglindes och Siegmunds son, den unge Siegfried som ger sig ut i världen för att dräpa draken Fafner som vaktar guldets gömställe, för att återbörda maktens ring och för att väcka den ungmö som sover i en eldsring. Siegfried kan ses som heroisk mytisk figure, en übermensch, eller en råbarkad blond buse, beroende på om du ser på honom som en legend, en filosofisk gestalt eller som något sprunget ur modern politik. Siegfried har växt upp hos nibelungen Mime och han är en oskyldig om än självsäker ung man. Han stöter på den mystiske Vandraren (som i verkligheten är Wotan) och hittar sedan bitarna av sin fars svärd, Notung.  Han smider ihop bitarna och använder svärdet till att döda draken. Han får på så vis Alberichs förbannade, magiska ring och strax därefter hittar han den sovande Brünnhilde: hon vaknar och förälskar sig omedelbart i Siegfried. Siegfried ger henne ringen som ett tecken på hans kärlek och trohet.

Trots sitt monumentala format är Siegfried Ringens ”scherzo” eller mer lättsamma del. Det är det närmsta vi kommer komedi och den är fylld med rå, ibland brutal humor och musik som perfekt gestaltar det landskap i vilket handlingen utspelas.

Siegfried är alltså den mest lättviktiga av de fyra verken i ringcykeln och ges (därför?) som matiné. Den innehåller också några av mina personliga favoritstycken. Här, till exempel, är den magiska ouvertyren, från en uppsättning i Valencia 2008. Det hela börjar med en nedstigning i underjorden, till dvärgarnas rike…

En annan favorit är när Siegfried smider sitt svärd, Nothung, här i en uppsättning från Bayreuth 1992.

En tredje favorit är när Wotan frambesvärjer jordgudinnan Erda, här från samma uppsättning från Bayreuth 1992.

Bookmark and Share